Där glädjeeldar brinna

Till B.

Söndag 20 juli. Strimasund - Gertrudstjärnarna.

Allteftersom landskapet förändras utanför bussen och vi närmar oss fjällen, så ser vi framför oss höga, grå moln och vi passerar genom några kortvariga regnskurar. Men molntäcket verkar tunt och emellanåt lyser blå himmel igenom. Vi har startat från Skellefteå fem i åtta på morgonen. I Umeå har vi bytt buss och fortsatt i riktning mot Mo i Rana. Jag är fylld av förväntan och ivrig att äntligen få påbörja den första av de planerade vandringarna för denna sommar. Vandringar som jag har byggt upp förväntningarna kring under de vinter- och vårmånader då jag har studerat fjällkartan och läst all den relevanta litteratur som jag har kunnat komma över. I mitt inre har jag föreställt mig den nu förestående vandringen. Namn har laddats med förväntningar och fått en alldeles särskild betydelse. Gertrudstjärnarna. Sotsbäckgrottan. Långfjället. Sattevierra.

     Klockan är strax efter fem då vi stiger av bussen i Strimasund. Molntäcket har nu spruckit upp. Några få moln jagar fortfarande över himlen, men de är tunna och ljuset skiner över Över-Uman. Vi går ned för grusvägen till vattnet och den första av de två broar som leder över till den södra sidan. Här är sjösystemet som smalast och på andra sidan väntar Artfjället; det fjällområde om vilket Claes Grundsten skriver att det kanske mer än något annat är en värld för sig. Det är ord som utövar en stark lockelse. Det samiska namnet på området är Aartege vars betydelse troligen kan spåras till "artig". Vid brofästet äter vi ett enkelt mellanmål. Därefter axlar vi ryggsäckarna och påbörjar vandringen. Klockan är runt sex. Vi är på väg.

...detalj från Generalstabskartan 1891... 

     Den första bron passeras - och plötsligt hörs ljudet av något som knäcks. Vi har inte hunnit mer än ett tiotal meter. C., som tagit täten, har stannat framför mig. Han håller upp den lilla stump som återstår av hans nyinköpta vandringsstav. Snabbt konstateras att orsaken går att spåra till den mänskliga faktorn: han har helt enkelt dragit ut teleskopdelen över stoppmärket och då tål staven ingen belastning överhuvudtaget. Vid den allra första påfrestningen har den knäckts rakt av vid en av lederna. Det är inte mycket vi kan göra annat än att skratta åt det hela. Vandringen bjuder hursomhelst bara på enkla vad, där vi, om det behövs, utan problem når att skicka min stav mellan varandra.

     Snart når vi den andra bron och följer sedan stigen genom björkskogen med stranden på vår vänstra sida. Längs stigen möter vi fyra personer som gjort en utflykt från vägen och nu är på väg tillbaka. "I don't know about any cave, but we have seen the beautiful viste." Strax därefter är vi mycket riktigt framme vid det vackra samevistet. Platsen ligger precis intill den del av Över-Uman som kallas Gausjosjön. Solen skiner på de mjukt rundade, gräsbevuxna kåtorna. Ovanför vistet, åt söder, höjer sig Vuelie Båatsoevaaratje (844 möh). Sommardagens bekymmerslösa glädje vilar över platsen och genom björkarnas gröna lövverk glittrar Gausjosjöns vatten. Allting andas idyll. Men det är inte svårt att förstå att det är en plats som, andra dagar, präglade av slitsamt arbete, av kyla och mörker, kan visa en helt annan sida. Därtill berättar vistet också en historia fördunklad av överhetens mörka skugga.

     De norska myndigheterna stängde 1919 de renbetesområden som sedan urminnes tider hade varit Norrbottensamernas sommarbetesland. Rennäring skulle endast få förekomma på sådan mark där andra näringar inte kunde utvecklas. De svenska myndigheterna stod inför problemet att hålla samernas renar borta från norskt territorium och gav order om att renarna skulle vallas. För att detta skulle kunna göras effektivt måste emellertid antalet renar minskas. Renar måste tvångsslaktas. Inför detta ultimatum, flytta eller slakta, valde ett flertal samer i de fyra nordligaste samebyarna att flytta till sydligare samebyar där antalet renar var färre. Det rörde sig under dessa förutsättningar mer om tvångsförflyttning än fritt val. Företrädelsevis så skedde flyttningen inom Norrbottens län, men 1932 nådde några nordsamiska familjer Umbyn. Gausjosjöns sameviste, ett vår- och höstviste som ända fram till 1960-talet nyttjades av Artfjällsgruppen, tillhör gemensamt flera familjer inom Umbyns sameby - samtliga tvångsförflyttade. I boken Stulet land sammanfattar Lennart Lundmark den process som hade lett fram till detta: "Inga flyttningar hade varit frivilliga. Nationalstaternas prestige och diplomatiska manövrar hade slagit sönder ännu en fungerande näringsstruktur för ett ursprungsfolk."

     Det nordsamiska ursprunget kan utläsas i vistets utformning. Till visten med denna härstamning hörde fler byggnader än vad som var vanligt i det sydsamiska området. Den nordsamiska kåtan är rymligare upptill, dess yttre form mer rundad än den sydsamiska. Även renskötseln skiljde nord- och sydsamerna. De invandrande nordsamerna förde med sig sin traditionellt extensiva renskötsel. Framför allt då det gällde sommarenskötseln skiljde sig de nord- och sydsamiska arbetssätten. Under sommaren släpptes de nordsamiska familjernas hjordar samman i större grupphjordar som ofta var gemensamma för hela byn. Vinterskötseln var däremot lika reglerad och intensiv som den sydsamiska.

     När vi blir stillastående en stund i vistet, så samlas myggen omkring oss. Myggmedel avskräcker dem effektivt. Vi hittar och följer den på fjällkartan markerade stig som leder söderut ur vistet, upp mot Sotsbäckgrottan. På väg upp genom den knotiga skogen på sluttningen möter vi ett sällskap som har gjort en kort vandring upp till grottan och nu är på väg ned igen. De är de sista människorna som vi ska se till dess att vi själva kommer tillbaka ned från fjället två dagar senare. Artfjället är befriande ödsligt.

     Träden glesnar alltmer och snart lämnar vi dem helt bakom oss. Då vi blickar bakåt så öppnar sig landet omkring oss. Över-Umans vatten ligger nedanför oss. Väster om oss har vi Vuelie Båatsoevaaratje. Vi har kommit upp på fjället. Den förvandling som sker vid denna gränspassage har skildrats många gånger i fjällitteraturen. Klassiska är Linnés ord om vandringen upp på Vállevárre: "När jag kommit på sidan av det, tycktes jag föras uti en ny värld, och när jag kommit upp i det, visste jag ej, om jag var uti Asien eller Afrika, ty både jordmånen, situationen och alla örterna voro mig obekanta." I en av de klaraste texter som har skrivits om den svenska fjällvärlden, Vägen till Virihaure, skriver Sten Selander om dessa Linnés ord och fenomenet de skildrar att "(i)ngen mera konstfull beskrivning kunde bättre återge känslan av något gåtfullt och ofattbart i det plötsliga omslaget, det mest dramatiska svensk natur har att visa, från skog till fjällhed." Och han konstaterar: "Hur ofta jag än passerar de tio, tjugo meter, som skiljer dem åt, kan jag ändå inte övervinna min glada häpnad övar att sålunda på ett ögonblick ››föras uti en ny värld››, där allt är annorlunda än nyss: växtligheten, markens beskaffenhet, synerna omkring en, själva luften."

     Att komma upp på fjället är i sanning - för det klara ögat - att träda in i en annan värld. Där allt är annorlunda än nyss. När Selander beskriver den känsla som griper honom då han efter denna gränsövergång blickar bakåt, så är det samma känsla som drabbar mig då jag nu ser ned mot Över-Uman: "Jag kan ju inte tala för de andra, jag kan bara tala för mig själv; men när vi låg utsträckta på den första knuven, som lyfte sig upp mot oändligheten, och såg ut över dalen, fylldes jag så starkt av den svala, intensiva lyckokänsla som bara fjällen kan inge att det var som om bröstet skulle sprängas."

     Landskapet och floran byter successivt skepnad då vi fortsätter uppåt. Någonstans i närheten hörs forsande vatten. Stigen som vi följer försvinner här och där, bara för att återfinnas lite längre fram. Allteftersom vi vandrar upp över krönet försvinner dalen nedanför oss och steg för steg innesluts vi i fjällets värld. Meter läggs till meter och snart börjar vi undra om vi inte borde ha nått fram Sotsbäckgrottan. Avståndet stämmer inte längre med kartan. Vi kommer över ett litet krön och finner oss stående framför den första av Gertrudstjärnarna. Någonstans därnere har vi mycket riktigt passerat grottan och gått för långt.

     Ingen skada skedd: vår första övernattning är i vilket fall som helst planerad till området kring Gertrudstjärnarna. Den östra sjön omgärdas av mjuka, gräsbevuxna sluttningar och på den norra sidan slår vi upp vårt tält. Det är en vacker lägerplats. Den västra tjärnen kan vi inte se än, men vi vet av kartan att den ligger bara bakom nästa krön. Österut, över Praahkoenjuenie, så kan vi för en kort stund se en svag regnbåge. Iris bälte.

     Efter att ha ätit middag så beger vi oss tillbaka ned mot grottan. Vi följer nu bäcken som avvattnar den östra av Gertrudstjärnarna och på så vis har vi den här gången inga svårigheter att hitta. Vattnet forsar ned i Sotsbäckgrottans mörka öppning. Ljudet av vatten som vi hade hört på vägen upp kom från det fyra meter höga fallet ned till grottans ingång. Vi hade passerat förbi på den västra sidan av schaktet, bara några tiotal meter bort, utan att upptäcka det. Där nere, djupt i den kalkhaltiga skiffern, döljer sig Sveriges sjätte längsta grottsystem. Rasrisken från ett stort, tungt snölock på den östra sidan av grytan avskräcker oss tyvärr från att gå ned och utforska den svarta öppningen, där vattnet en bit in i mörkret störtar vidare nedåt i ett tolv meters fall. Därtill har det nu börjat skymma. Vi vandrar tillbaka upp till tältet.

     C. kryper ned i sovsäcken, men jag är alltför upprymd för att kunna sova och vandrar iväg en stund på egen hand. Jag går en bit i riktningen för morgondagens inledande etapp och när jag kommer över det första lilla krönet, så kan jag blicka ner på den östra av Gertrudstjärnarna. Denna vattensamling, med klart blågrönt vatten och branta stränder, har en helt annan karaktär än den ljusa, leende tvillingsystern strax intill, den östra av tjärnarna. Den västra systersjön är mörkare, dovare, men lika förförisk i julikvällens skymning. En liten, snöfläckig höjd reser sig brant vid den södra änden och skänker platsen ett dramatiskt drag. Bakom denna höjd tornar Tjålhte (1161 möh) upp. Aftonens lugn vilar över vattenytan.

...mörkare, dovare, men lika förförisk...

     Jag fortsätter västerut upp mot det lilla passet, men viker sedan av upp på Bijjie Buotsovaratje och strosar i maklig takt halvvägs upp på bergets sydvästliga sluttning. Västerut ser jag Långfjällets mörka östsida som i skymningen ger ett massivt och hemlighetsfullt intryck. Det är utmed det bergets långa brant som vi ska vandra i morgon på väg mot Saedtieviere. Klockan är runt midnatt och solen har gått ned bakom de norska fjällen i väst. Det är nästan helt vindstilla. Allting är välsignat. Jag vandrar långsamt ned för slänten, samma väg som jag kom, och tillbaka till tältet. Snart ligger jag i sovsäckens värme. En ljungpipares melankoliska visslande hörs natten igenom.

Måndag 21 juli. Gertrudstjärnarna - Långfjället - Snjåhka - Saedtieviere.

En leende morgon vid Gertrudstjärnarna. C. har legat på den sida av tältet som har varit belyst av solen, den nordöstra, och han besväras av värmen. På min sida är temperaturen behagligare. Det är en klarblå himmel och en strålande julidag som möter oss utanför tältet. Vi gör i ordning frukostgröten och äter med gott humör. Tältet packas ihop och vi är snart klara att starta dagens vandring.

...en leende morgon vid Gertrudstjärnarna...

     På andra sidan det första krönet uppvisar den västra av Gertrudstjärnarna ett nyvaket ansikte som glittrar inbjudande i morgonens solljus. Vi går väster om tjärnen och skråar upp mot passet. Passagen är stenig, men kort, och snart kommer vi ut på den andra sidan. Vi kan nu blicka ned mot sjön Njaarkejaevrie och därbakom reser sig Långfjällets släta östbrant som bildar en drygt mil lång och 200-300 meter hög mur mot väster. Grundsten liknar bergväggen vid ett fartygsskrov och det är inte svårt att frammana bilden av en enorm supertanker förlist på fjället någon gång i urminnes tiders dimmor. Berget utgör överskjutningsbranten mellan Rödingsfjällsskollan och Seve-köliskollan. I dagsljuset ser den långa, avskiljande bergväggen ut att vara någonting att förlita sig på. 

     I höjd med Tjålhte vandrar vi ned i sänkan och sneddar över mot Långfjället. Enstaka moln har bildats på den blå himlen, men solen lyser fortfarande över oss och vandringen är lätt. På avstånd kan vi efter en stund se målet för förmiddagens etapp: Långfjällets sydligaste topp, Svaaletjåhke (Svalogåbre), fjällrävens branta backe. Vi kommer fram till den lilla sjön strax söder om Njaarkejaevrie och följer därifrån Långfjällets höga vägg söderut. Helt oväntat står vi plötsligt framför ett litet dass stadigt förankrat med stålvajrar. Till synes från ingenstans dyker det upp på den östra sidan av ett litet krön. Ett utsnidat hjärta pryder dörren. Strax intill, när vi rundar det lilla krönet, får denna bekvämlighetsinrättning sin förklaring: där ligger renvaktarstugan vid sjön 922 möh. På andra sidan, den södra, avvattnas sjön av en bäck som längre fram rinner ned i ravinen Saedtieviere (Sattevierra). Vi följer tätt inpå Långfjället och går längs den västra stranden. På avstånd ser vi en njalla enbent höja sig över omgivningen. Den ligger en bit söder om sjön, nedanför Svaaletjåhke. När vi kommer fram så rastar vi kort under stolpnjallan. Marken är steril vid de intilliggande arbetshagarna, uppsamlingsplatser för renarna. En liten fjällsjö är inkilad vid Långfjällets brant.

...en njalla höjer sig enbent över omgivningen... 

     Efter att ha följt renstängslet in mot långfjällets sydostsluttning, så går vi brant nedåt. Några hundratal meter åt öster löper den smala ravinen Saedtieviere (namnet betyder den långa jämna sandåsen). Nedanför oss ligger en mindre sjö inklämd vid bergets sluttning. Vi passerar en bit öster om den och korsar lite längre ner bäcken som avvattnar den. Strax därefter är vi framme vid kåtan på den gräsbevuxna sydsluttningen nedanför Svaaletjåhke. Västerut utgör de norska Okstindarnes alp- och glaciärvärld en storslagen kuliss. Det är Nordnorges högsta fjäll, 1915 möh.

     På en av de plana grästerasserna nedanför Långfjällets sydsluttning, strax nedanför kåtan, slår vi upp vårt tält. Dagens första etapp är avklarad. Utbredd nedanför oss ligger den mjuka dalgrytan Svaalegobpe (Svalogåppe), ett vackert namn som betyder fjällrävens runda sänka, och i den, ett knappt hundratal meter bort, flyter Vualtasjejohke (Långfjällsbäcken) västerut. Omgivningens former är vilsamt mjuka. En knapp kilometer österut mynnar Saedtieviere ut. Ravinen som är känd för sin varma, blomstrande västsluttning. Vi tar igen oss en stund och äter lunch innan vi med lätt packning sätter av mot målet för eftermiddagens vandring: toppen av Snjåhka (Snjåkka), "det mest resliga och självständiga berget inom Artfjället" (Grundsten).

     Vadet över Vualtasjejohke är enkelt och snart är vi på väg upp för den inledande sluttningen. Stigningen är måttlig och vandringen inte särskilt ansträngande. Till höger ovanför oss rör sig en flock renar lätt över sluttningen. Vaksamma inför vår närvaro drar de sig undan uppåt berget och försvinner bakom ett krön. Umbyns sameby har sitt bästa sommarbete på Artfjället. Vajorna går i juni ned mot fjällskogen för att sedan vända upp mot fjället när värmen kommer. En ensam ren, i vackert motljus på krönet ovanför oss, bevakar vår fortsatta uppmarsch. Någonstans där bakom, utom synhåll, finns resten av flocken.

...en ensam ren, i vackert motljus på krönet ovanför oss...

     Efter en stund tar vi en paus och kan blicka tillbaka mot Svaalegobpe och Långfjällets sydsluttning. Långt därnere, på andra sidan Vualtasjejohke, kan vi ana vårt tält som en liten avvikande prick. Bortom Långfjället, åt sydväst, finns Miesehke, blomsterfjället framför andra i området, och på Långfjällets högra sida kan vi se den tio till femton meter djupa ravinen Saedtieviere skära genom landskapet. Molnigheten har ökat och ett väderomslag verkar förestående. Om vi vill ha god sikt så gör vi antagligen klokt i att inte dröja för länge med att nå toppen.

     Vi fortsätter uppåt och stöter snart ihop med renarna igen. De viker av söderut på sluttningen. Vi kommer över ett första litet krön och ner i en mindre sänka innan den sista lutningen upp mot toppen börjar. Bitvis dominerar blockhav landskapet, men trots detta är vandringen fortsätt lätt. Strax innan vi når toppen går vi över en stor snölega. Vinden har tilltagit allteftersom vi vandrat uppåt och skaljackorna har tagits på. Här och där i det steniga landskapet lyser den vita isranunkeln, ranunculus glacialis, också kallad renblomman. Den vackra och beundransväckande blomman är den på högst nivå förkommande blomväxten i Europa. Här på Snjåhka växer den alltså på nästan 1400 möh, men i Norden har arten hittats på så hög höjd som 2370 möh (Galdhøpiggen) och i Alperna har den dokumenterats på 4275 möh (Finsteraarhorn).

     Vi når toppen av Snjåhka (1392 möh) och står inför en enastående vy över Artfjällets östra delar. Här går en gräns mellan två skållor som bildar en tvär avsats i landskapet. Mot öster stupar fjället nästan lodrätt. Söder om vår position, på en avsats nedanför bergväggen varifrån sluttningen ned mot Ruhtjiedurrie sedan är något mindre brant, ligger en liten sjö som ännu i slutet av juli är nästan helt täckt av is. Långt nere i dalgången, femhundra höjdmeter nedanför oss, flyter Ruhtjiejohke fram.

     Här, precis på kanten av en av de skållor som i geologisk tid av enorma krafter har veckats ihop, skjutits uppåt och ut över urberget, och efter många, långa årtusenden av erosion har bildat det vi känner som fjällen, här, endast två korta kliv från ett fall på flera hundra meter, är perspektiven svindlande.

...två korta kliv från ett fall på flera hundra meter...

     Molnen har sänkt sig ytterligare och det blåser friskt. Då vi blir stillastående sjunker kroppsvärmen. Efter att lyckorusiga ha stått inför den hänförande utsikten en stund, vi stannar sammanlagt kanske femton minuter på toppen, så börjar vi gå söderut utmed stupet. Massivet är en dubbeltopp och mellan den norra toppen, Snjåhka, och den södra, Båajmatjebaektie, finns ett smalt pass. En glaciärnisch ligger mellan de båda topparna. Mot öster återstår en smal tröskel av berg som har gnuggats ned av isen. Då vi närmar oss passet tvekar vi först om det verkligen kommer att vara möjligt att ta sig ned den vägen. Hotfullt nära på den andra sidan reser sig den södra toppen och det smala passets sluttningar måste vara mycket branta. När vi kommer fram till kanten och kan titta ned, så kan vi konstatera att det visserligen är rejält brant, men att en nedstigning utan klättring ändå verkar fullt möjlig. Långsamt börjar vi ta oss nedåt. Fallhöjden är omkring fyrahundra meter på en knapp kilometer. Vi är noga med att se till att vi har fäste under fötterna - och inte sällan stöd med händerna - då vi slingrande skråar oss ned mot passets botten.

     Under den branta nedstigningen öppnar sig långsamt en fantastisk vy västerut. Bakom en kant på sluttningen vidgar sig utsikten då vi tar oss nedåt. Ridån dras långsamt undan: i den djupa glaciärnischens gryta mellan de båda topparna ligger en namnlös sjö (1058 möh) vars vattenspegel glimrar i solljuset. Från den östra stranden strålar bäckarna med smältvatten från de snötäckta sluttningarna som en enorm, lysande solfjäder och fyller oupphörligt på sjön. Västerut avvattnas sjön och där bortom blir de inneslutande bergväggarna successivt lägre till dess att nischen slutligen öppnar sig utåt. Vi går nedåt med detta öde, oerhört vackra landskap under våra fötter.

...en enorm, lysande solfjäder...

     Till slut har vi nått glaciärnischens botten och står framför sjöns östra strandkant. Under nedklättringen så har ljudet av smältvatten hela tiden tilltagit. Från sluttningarna runt omkring oss faller och porlar överallt vatten som samlar sig i små bäckar innan de rinner ut i sjön. Vi rundar sjön på den norra sidan och vandrar på stenigt underlag mot nischens öppning. Snjåhka är nu en lodrät vägg som vi följer västerut. Upp till bergväggens övre kant är det här, längst inne i nischen, närmare tvåhundrafemtio meter.
När vi efter en dryg kilometers vandring når fram till öppningen i väster, så ligger den breda sänkan Klipmaguevtele (Klippmaguortel) framför oss. Vi skråar norrut över Snjåhkas västbrant ned mot sänkan. Därifrån kommer vi sedan slutligen, efter ytterligare en stunds vandring, upp på den fjälltröskel som sluttar ned mot Svaalegobpe och vår lägerplats. Inte långt från Vualtasjejohke har ett litet antal renar lagt sig till ro. Då vi kommer vandrande så reser de sig och försvinner österut.

     Efter sammanlagt dryga sex timmars vandring är vi åter vid tältet. Under vår nedstigning från Snjåhka och vandringen tillbaka så har molnen sjunkit ytterligare. Topparna runt omkring oss är nu inte längre synliga. Snjåhkas övre delar ligger insvepta i drivande moln. Vinden är fortsatt västlig och verkar tilltagande. I lä bakom en liten kulle precis intill tältet äter vi en sen middag och diskuterar våra alternativ för morgondagen. Tidigare har vi haft planer på att försöka hinna med en bestigning av Miesehke innan vi, i så fall, skulle vandra tillbaka mot Strimasund mycket tidigt på onsdagsmorgonen. Nu börjar vi emellertid överväga att i stället vandra upp på Svaaletjåhkes västsida och sedan följa Långfjällets rygg norrut. Väderförhållandena inför morgondagen ser emellertid inte särskilt lovande ut.
     Det har blivit kyligt. Huttrande diskar vi snabbt nere vid bäcken och borstar tänderna. Sedan skyndsamt ner i sovsäckarna. Värmen infinner sig snart. I september ska jag tillsammans med J. resa till Rhodos och med anledning av detta så har jag med mig ett par kopierade blad ur Loeb-utgåvan av Pindaros sjunde olympiska ode som jag läser en stund innan jag somnar.

     ἐν δὲ μιᾷ μοίρᾳ χρόνου
     ἄλλοτ' ἀλλοῖαι διαιθύσσοισιν αὖραι.

     Jag vaknar av att vinden slår i tältet. Klockan är runt tre på natten. Då jag öppnar absiden och kikar ner mot Svaalegobpe, så kan jag konstatera att molnen nu sjunkit ytterligare och svept in oss fullständigt. Sikten är bara något tiotal meter. Vinden är västlig och molnen driver omkring oss. Det ser inte hoppfullt ut om att det ska hinna klarna till imorgon bitti. Jag drar för tältduken och kryper tillbaka in i den varma sovsäcken. En stark känsla av lycka kommer över mig. Insvept i dimma uppe på fjället, trygg, med vinden pressande utanför tältet, så somnar jag snart om.

Tisdag 22 juli. Saedtieviere - Strimasund.

Vi befinner oss fortfarande i molnen. Då vi tittar ut ur tältet så driver grå molnsjok hastigt fram över marken i Svaalegobpe nedanför oss. Vinden är fortsatt västlig och sikten mycket dålig. Vandringen tillbaka över Långfjällets rygg är inte att tänka på i de här väderförhållandena. Det är inte mycket vi kan göra. Vi ligger kvar i sovsäckarna och slumrar, medan vi hoppas att molnen ska stiga något. 
     Efter ett par timmar tycker vi oss kunna skönja en viss förbättring. Det är emellertid endast marginellt, molnen omsluter oss fortfarande och vinden trycker mot tältduken, så till sist bestämmer vi oss för att överge planen att vandra norrut uppe på Långfjällets rygg. I stället kommer vi överens om att återvända mot Strimasund samma väg som vi kom dagen innan. Vi tar skydd för vinden i tältet och tillreder frukostgröten.

...vi startar vår vandring i dimman...

     Klockan är omkring ett då vi startar vår vandring i dimman. Kåtan strax ovanför oss träder snart fram ur molnen. För att vara säkra på att inte komma på avvägar så tänker vi den första biten följa tätt inpå Långfjällets östliga brant. Vi skråar en bit upp på sluttningen och nedanför oss, vid bergets fot i sydost, ser jag genom dimman någonting som tycks vara en form av träkonstruktion. På avstånd ser det nästan ut som resterna av en husgrund. Jag skulle vilja gå ned och undersöka det närmare, men det blir inte den här gången.

...någonting som tycks vara en form av träkonstruktion...

     Det dröjer sedan inte länge innan vi kommer fram till sjön i den lilla grytan vid Långfjällets sydostsluttning. Dagen innan passerade vi den något längre österut, men nu, på väg tillbaka, så går vi uppe på den ås som bildar mur mot öster och kupar in vattnet nedanför. Långfjället ger oss nu lä för den västliga vinden. Efter ytterligare en stunds vandring framträder långsamt märkliga formationer ur dimman. Vi har vandrat in i rengärdena nedanför njallan. I dimman skymtar stolpar och stängsel som klardiffusa figurer i någon av Folke Dahlbergs punktteckningar från åren omkring 1940.

     Vandringen fortsätter med Långfjället som ledstång omkring två kilometer innan vi viker av österut över sänkan, mot det lilla passet mellan Tjåhlte och Bijjie Båatsoevaaratje. Molnen har lättat lite och börjat falla isär. Vinden är fortfarande tämligen frisk. När det är dags att plocka fram termosen med varmt vatten och ta ett litet mellanmål, så kryper vi ned i en sänka bakom en sten för att få lä. C. har börjat få oroväckande ont i sin ena ben. Det är en gammal skada på vaden som gör sig påmind.

     Vi korsar bäcken precis söder om sjön Njaarkejaevrie (Njarkajaure), uddsjön, och fortsätter upp mot passet. Söderut, en bit ner i sänkan, betar en liten flock renar. Efter att ha vandrat igenom blockmarken i passet så tar vi en kort rast på Bijjie Båatsoevaaratjes sydostsluttning. Där kängans skaft skaver har vaden svullnat betänkligt för C. Han packar därför kängorna i ryggsäcken och bestämmer sig för att gå den sista biten i sandaler.
     På avstånd observerar vi nu två personer på väg upp mot det lilla krönet som reser sig ovanför sydspetsen på den västra av Gertrudstjärnarna. Det är de första människor vi sett sedan vi gick upp på Artfjället för två dagar sedan.
     Vi fortsätter vandringen ned mot Strimasund. Jag börjar känna av värk i mitt vänstra knä. En inflammation som jag har fått av motionsidrottande tidigare under sommaren flammar upp. Strax nedanför Sotsbäckgrottan, där stigen korsar en liten bäck, stannar vi och äter lunch. De två personerna som vi sett uppe vid den västra av Gertrudstjärnarna, en man och en kvinna, är nu på väg ned och passerar oss. De har varit uppe på en dagstur. Vi beklagar att vi inte har hunnit koka upp kaffe att bjuda på och samtalar med dem en kort stund, bland annat om toppturer på Okstindarne, innan de fortsätter nedåt.

     Efter att vi har ätit, så återstår bara den avslutande sträckan ned genom björkskogen. Nästan omgående kommer vi bort från stigen och den sista biten vandrar vi därför tämligen rakt ned genom den branta, skogsklädda terrängen. Det är påfrestande på mitt knä som nu börjar göra ont och blivit stelt. Till sist kommer vi ändå fram till Gausjosön och trots att vi inte har följt stigen så vandrar vi rätt in i samevistet.
     Vi hittar en vacker lägerplats i Strimasund, strax ovanför den inledande bron. Blå vägen ligger bara cirka femtio meter bort. Då och då passerar en bil. Det blåser frisk västlig vind ute på sjön nedanför oss. Men uppe bland träden och buskarna har vi skön lä. Ändå är det knappt några mygg. Vi äter middag. Mobiltelefonen har nu täckning. Innan jag somnar läser jag Odysséens första sång.

     Där i sin fårskinnsfäll låg han sedan i vila och tänkte
     natten igenom alltjämt på den färd, som Atena nu tillrått.

Onsdag 23 juli. Strimasund.

Vi stiger upp tidigt, strax efter fem, för att kunna packa ihop och äta frukost utan att behöva jäkta. Det är lätt fuktigt. Himlen täcks av gråa skyar och på andra sidan Över-Uman är Långfjällets rad av toppar insvepta i moln. Fjället verkar ruva på hemligheter. Kort innan bussen kommer så börjar det duggregna lätt. Vi reser mot kusten. Löpsedlarna berättar att Radovan Karadzic har gripits. Samma dag, på undanskymd notisplats, rapporterar tidningarna om en händelse vid Alesjaurestugorna i Kirunafjällen.

     Jag träffade B. dagen innan han skulle ta tåget norrut. Sommarens vandring skulle han göra i området kring Lapp-Porten och han såg fram emot att äntligen få komma iväg. Han planerade att vara borta omkring tjugo dagar och hemkomsten beräknades till samma dag som jag skulle komma tillbaka från den korta vandringen på Artfjället. B. gladdes åt min nymornade passion för fjällen. Vi såg båda fram emot att träffas i slutet i juli, hemkomna från våra respektive vandringar, och få höra varandras historier. De sista dryga tjugo somrarna hade han spenderat långa perioder ensam uppe i fjällen med sin ryggsäck och sitt tält. Det var uppenbart att dessa sommardagar var årets höjdpunkt.

     Han var sig själv utan att be om ursäkt. Det enkla hemmet i inlandssamhället var fyllt av konst och böcker. Under våren och den första delen av sommaren detta år hade han arbetat i skogen. De pengar som B. fick över lade han på enstaka resor och på konst och böcker. Roland Svensson och Sven Barthel var två favoriter. Böckerna var inte sällan påkostade, vackert fotoillustrerade volymer. De handlade om konst och fotografi, om fjällvärlden, ornitologi, resor och vandringar, arktika, skärgården - och om Marilyn Monroe. Vad kunde man säga om ägaren av denna förvisso ganska anspråkslösa, men personliga samling böcker och konst? Denne sextiofemåring som så ofta talade om resor han drömde om och försökte spara ihop till. Som varje sommar gjorde långa ensamvandringar i fjällen. Vilka syner var det som fick honom att återvända efter det att han hade sett sin packning, med tält och allt, rulla utför för den branta bergssluttningen och för alltid försvinna ned i ravinen? Vilken glädje var det som drev honom att under stora vedermödor, långt från människor, kämpa sig genom Sjaunjas myrmarker? Vad var det för obetvinglig längtan han kände?

     B. bar tung packning under sina vandringar. Det var antagligen det som knäckte honom till sist. Utöver sin tungt lastade ryggsäck bar han i kassar så mycket som tre olika kameror. Det var naturligtvis alldeles för mycket vikt, men han ville ha med sig olika sorters film - färg, svartvit och diabild. Jag sa till honom att han borde skaffa en ny digitalkamera och jo, det höll han med om, men han var för gammal för det nu. Datorer var inget för honom. Han gick långsamt, steg för steg, med sin tunga packning. Ibland, när det gick uppför, fick han gå samma sträcka två gånger. Först bar han upp ryggsäcken, sedan tillbaka samma väg för att hämta kassarna med kamerorna.
     När jag får veta att B. har hittats död i sitt tält av två tyska turister, så kommer jag ganska snart att tänka på hans fotografier. Vad skulle hända med dem nu? I dryga tjugo års tid har han varje sommar spenderat nästan en hel månad ensam uppe på fjället med sina kameror. Jag vet inte om någon annan än han själv såg dessa bilder. Inte många intresserar sig för en udda gammal mans förehavanden. När jag till sist lyckas meddela hans släktingar att jag är intresserad av bilderna, då är det redan för sent. Hans fotografier, i någon mening ett livsverk, ska ha hamnat på bränngropen.
     Vad var det som B. såg under sina många ensamma sommardagar på fjället?
     Bussen avlägsnar oss från Artfjället. Mil efter mil. Vi säger inte mycket på vägen hem.

...fjället verkar ruva på hemligheter...

♠

 Citatet av Pindaros är taget ur hans sjunde olympiska ode, tillägnat Diagóras från Rhodos, segrare i boxning 464 f.Kr., och lyder i Ingvar Björkesons tolkning: "Men på ett ögonblick, / än hit, än dit kan vindarna växla."

Niklas Åkerlund