Då fienden slutligen somnat

Tillbaka - en annorlunda plats

Det kändes konstigt och ovant att glida omkring i flip-flops, shorts och t-shirt. Senast jag besökte Fiambala hade jag huttrande kämpat mig fram i stormbyarna i alpinistkängor och dunkläder. I normala fall, brukar jag inte känna speciellt mycket inför en expedition. Visst, det är spännande att planera och då man slutligen beger sig av infinner sig alltid den inspirerande känslan av att vara på kurs mot ett nytt spännande mål.

Nu var det annorlunda. Jag var "taggad som fan", som de så fint heter. I vanliga fall går det dagar då jag i lugn och ro ordnar packningen, köper proviant och fixar detaljer. Inget jäkt. Lugnt, metodiskt och långsamt. Denna gång överraskade jag mig själv med att vara supereffektiv och redan morgonen efter ankomst var jag redo för avfärd. Jonson, min gode vän och tillika områdets expert inom klättring hade gett mig goda råd och försett mig med viktig info om t.ex. vattenåtkomst. Jag kände dock att han kanske var lite orolig för min minst sagt ambitösa plan och bad mig uppdatera honom med SPOT en gång om dagen. Själva faktumet att vara i kontakt med omvärlden på detta sätt och att ha en livlina kändes främmande och nästan obehagligt. Jag hade alltid uppskattat att klara mig helt på egen hand och att det var "naturen och jag".

Min "guidebok" för Punan. Koordinater för toppar, pass och andra för mig viktiga platser. Google Earth är ett fantastiskt hjälpmedel för expeditionsplanering. Faktum är att jag lätt kunde klarat mig utan karta och enbart använt mig av GPS + koordinaterna.

Som att komma hem

Tunga stormmoln hängde över Punans lägre toppar och vädret såg allmänt kasst ut. Jonson berättade att det var så under sommaren. De lägre topparna i gränskedjorna var alltid under attack av åska och snabbt övergående stormar. Han garanterade att vädret skulle vara bättre då vi väl nått platån. Han hade rätt. Efter några vådliga timmar på steniga serpentinvägar upp och över några pass var jag tillbaka på Punan. Saltsjöarna, de höga vulkanerna och den spöklika stämningen. Allt var som det brukade vara. Det var dock varmt. I alla fall så varmt det kan vara på ca 4400m i halv storm. Ja, det var inte på något sätt vindstilla, men i jämförelse med vinterns orkanstyrkor kändes det som en mild, ljum och behaglig bris. Jonson log och nickade då han såg resultatet då vi testade min blodsyresättningsnivå. Den låg på topp. Veckan innan hade jag stått på toppen av Aconcagua (6959m) så konstigt vore väl annars. Nio dagar in/ut hade varit en bra värdemätare och uppvärmning för Punan.
Aconcaguabestigningen finns dokumenterad på Summitpost som "As high as you can get outside Asia".

Jag har fått frågor om skillnaden mellan Guanacos och Vicunas. Vicunas är mindre, smäckrare och oftast enfärgade. Bilden ovan visar en Vicuna.

Guanacos är betydligt större och kraftigare och har svarta huvuden. Båda bilderna tagna på relativt låg höjd på väg upp mot högplatån.

Jonson och hans polare släppte av mig vid en liten saltflod. Landcruisern kunde inte forcera längre in i vildmarken och jag var i alla fall på en bra plats för start.
- Du kan dricka vattnet, eller...jag gör det, sa Jonson.
Saltavlagringarna var markanta. Jag smakade. Betydligt saltare än Östersjön, men visst funkade det. Kaffet skulle nog smaka för jävligt och matlusten skulle bli nedsatt, men det var skönt att veta att nödvatten skulle finnas i min närhet de första dagarna.

Jonson och hans polare vid saltfloden.

Efter att ha vinkat av mina följselagare dumpade jag all proviant jag inte ansåg mig behöva för mitt första mål; Nacimiento, grushögen som besegrat mig halvåret tidigare. Jag satte camp på ca 4600m efter en kort eftermiddagsvandring. Vyerna var fantastiska. Pissis och de azurblå saltlagunerna. De ödsliga, karga platåslätterna. En ensam rovfågel, som antagligen förvillat sig till en plats där den inte hade någon föda att finna. En mugg kaffe. En stor snus. Bergslandskap. Tystnad. Filosoferande. Vad mer kunde man rimligen behöva?

Camp på ca 4600m. Varmt, vindstilla och njutbart. Med andra ord var det på alla sätt motsatsen mot hur det varit halvåret tidigare.

Förgiftad?

Jag försov mig i vanlig ordning. Det är regel snarare än undantag då jag befinner mig bergen. Vandringen gick lätt och höjdmetrarna skördades i snabb takt. Det var dock långt till penitentesfältet jag hade som mål för dagen. Jag var mycket törstig. Det blänkte på en sluttning inte långt bort. Vatten. Klart, härligt vatten sipprade fram från en liten källa. Jag smakade. Det smakade...ingenting. Absolut ingenting. Jag fick känslan av om rostfritt stål hade en smak var det så här det smakade. Kallare än den faktiska temperaturen. Obehagligt neutralt. Hårt som...stål. Varningsklockor ringde. Jag sneglade mot penitentesfältet. Fortfarande långt borta. Jag drack mig otörstig. Halvtimmen senare kändes det som om jag svalt en liter bly. Obehag över den konstiga tyngden i magtrakten. Jag fick verkligen pressa mig till det yttersta för att få i mig kvällsmålet. Aptiten var som bortblåst.

Morgonen efter var det samma sak. Jag var dessutom extremt trött, eller kanske snarare sömnig. Det var en hård kamp att peta i sig frukosten, som i vanliga fall är mitt favoritmål och som alltid slinker ner väldigt fort och lätt med glupande aptit. Som i ett töcken plockade jag ihop det jag behövde för en topptur. Min hjärna kändes avtrubbad och insvept i bomull. Långt, långt ner i mitt medvetande försökte två röster göra sig hörda. Den ena skrek att jag var tvungen att kolla om och om igen att allt jag behövde var packat. Den andra vrålade att något var fel och att jag inte skulle klättra.

En vandring i slow motion

Jag gick extremt sakta. Trodde jag. Min klocka sa något annat. Vanlig fart. Jag hade svårt att dricka. Detta åtgärdade jag genom att stanna varje halvtimme och dricka under tvång. Det var stört omöjligt att få i mig snacks. Dessutom höll jag på att somna. Både under mina breaks och under gång. Vad i helvete var på gång? I vanliga fall hade jag (kanske) vänt. Nu var jag dock på Nacimiento, ett berg som jag hade ett väldigt ont öga till och att kapitulera kändes otänkbart. Att bli besegrad av den kanske enklaste trekkingtoppen över 6500m en gång fick verkligen räcka. Mot sunt förnuft stretade jag vidare. Konstigt nog indikerade både GPS och klocka att jag höll nästintill normal fart. Mitt inre var dock i uppror. Något var väldigt fel.

Break. Tvingade i mig vatten. Snacks var inte att tänka på. Somnade nästan. Utan direkt förvarning spydde jag. Bara vatten. Ingen frukost. Detta var ett mycket oroväckande varningstecken eftersom jag aldrig mått det minsta illa på höjd och endast kräkts en enda gång under mitt vuxna liv. Givetvis skulle jag vänt där och då, men istället blev jag förbannad. I ilska drack jag en halvliter vatten och muttrade något till magen om att nu ska du jävlar få se. Jag tog kurs mot Nacimientos topp med hat och ilska som drivkrafter. Irrationellt beteende? Visst. På alla sätt och jag var cyniskt medveten om det då jag raglade vidare mot högre höjder.

Första vyerna av mina framtida mål. Tres Cruces tre toppar. Längs till vänster kan man skymta Norte, i mitten Sur och till höger Central. Foto från ca 6300m på Nacimiento.

En hämnd utan triumf

Vinden växlade upp flera nivåer på toppkammen. Det blev helt plötsligt svinkallt. Jag såg det som något positivt. Lättare att hålla sig vaken. Då jag slutligen nådde toppen kände jag inte alls vad jag räknat med att känna. Nacimiento, sin enkelhet till trots, hade varit ett efterlängtat mål efter nederlaget och jag hade räknat med att känna triumf och segerglädje. Jag kände nu ingenting, förutom att jag ville lägga mig ner och sova. Jag läste en liten redogörelse som The Pikes hade lämnat på toppen. Om och om igen. Jag fattade inte vad jag läste. Jag ville sova. Lägga mig ner. Sova. Jag skakade av köld och insåg att jag inte tagit på mig överdragsjackan. Det pågick en kamp mellan behov och logiskt tänkande. Sömnighet vs. måstet av att ta sig ner snabbt. Jag grävde under ett moment of clarity fram ett mantra som jag sedan konstant repeterade under vägen ner från toppen. Att somna är att dö. Jag reste mig mödosamt och gravitationen var för stunden min enda sanna vän och den förde mig snabbt och säkert ner från den stormiga toppkammen och vidare mot lägre, flackare områden.

Nacimientos platta topp. 6436m officiell höjd.

Tre kilometer från lägret kunde jag inte motstå frestelsen längre. Det var varmare. Relativt riskfritt. Ett perfekt litet grusdike. Jag rullade ihop mig och sov. Halvannan timme senare vaknade jag abrupt av att jag darrade och hackade tänder. För första gången under dagen kändes det skönt att sätta sig i rörelse. Väl i tältet lyckades jag peta i mig mat och vätska och slöt ögonen, bara för att sekunden senare vakna och inse att det blivit morgon. Jag hade sovit som en stock i 14 timmar. Med alla kläder på.

Back on the right track

Det blev en slitsam väg ner till saltfloden. Jag mådde mycket bättre än dagen innan och jag var på något sätt i kontakt med verkligheten. Jag gick inte längre i ett sömndrucken dimma. Verkligheten var klarare, skarpare. Inte som under gårdagen då allt hade saknat både substans och närvaro. Det hade varit som att befinna sig i en flyktig, diffus dröm, utan distinkta konturer. Ett utsmetat drömlandskap, eller som en solblekt bild där man har svårt att skönja vad den egentligen föreställer.

Tillbaka till saltfloden.

Tung ryggsäck. Proviant för lite över två veckor.

Jag har frågat många om vad som kan ha hänt eller rättare sagt vad vattnet eventuellt kunde ha innehållit. Ingen kan svara med säkerhet, men en gissning är arsenik. Klättrare som beger sig mot Pissis får t.ex. veta att de inte ska dricka vattnet längs vägen p.g.a. de höga halterna av substansen i några av vattenhålen längs vägen.

Jag kände mig återigen fräsch och taggad. Planen hade fått sig en rejäl käftsmäll men kommit upp redan på tre. Jag uteslöt ett av mina tänkbara mål. Berget med det extremt krångliga namnet Cerro de los Patos o Tres Quebradas fick vänta till ett senare tillfälle. Eftersom det inte fanns en gnutta snö någonstans på bergets sluttningar kändes det bara som mycket trubbel för väldigt lite. Andra mer intressanta berg låg inom slagläge och det var trots allt min plan att klättra de 25 högsta i Sydamerika som skulle ha prioritet. Allt annat var bonusar. Mitt nästa mål var redan i sikte. Ca 30 km norrut tornade Tres Cruces sydtopp upp sig.

Saltindränkt och öde landskap. Tres Cruces-massivet fortfarande 25-30km i fjärran.

Då jag slutligen lämnade saltfloden fanns det inget vatten att tillgå. Torr camp på vägen mot Tres Crucesmassivet.

Ont om vatten hela tiden. Hittade ett litet fält med penitentes och is på ca 5600m på vägen mot Tres Cruces.

Illegalt i Chile

Någon gång under dag tre från min startpunkt passerade jag gränsen till Chile. Argentinarna hade skrattande sagt att det inte var mycket att bry sig om, men jag kände ändå att jag inte ville stöta på några gränsvakter. Att befinna sig i ett land utan inresestämpel är trots allt illegalt och just den sortens trubbel kunde jag gärna leva utan. Mitt val blev därför att hålla mig högt på bergets sluttningar för att undvika all kontakt med andra människor. Framåt kvällen tyckte jag mig skönja något färgglatt som inte tillhörde Punans vanliga färgskala. Det visade sig vara ett gigantiskt baslägerstält och då jag kom närmare såg jag även några mindre tält och två terrängfordon. Det var inte förvånande. Det var trots allt högsäsong. Högsäsongen för de mer udda bergen på Punan innebär inte en massinvasion a la Aconcagua med hundratals och åter hundratals klättrare. Man räknar med ca tre expeditioner per år till Tres Cruces-massivet och de flesta har givetvis Tres Cruces Sur, den högsta av de tre som mål. Toppen är 6748m och därmed den femte högsta toppen i världen om man bortser från Asien.

En ovälkommen syn - andra klättrare.

Typiskt Puna-landskap.

Gamla penitentesfält.

Perfekt campingplats. Gömd mellan penitentesglaciär och stenblock som skyddade fint mot vind och "insyn". Jag dessutom tillgång till en liten bäck fylld med klart, friskt vatten.

Jonson hade berättat att ingen hade klättrat alla de tre TC-topparna under en och samma expedition och att det nu var ett mål för diverse klätterklubbar och expeditionsfolk. Varför försöker du inte, hade han frågat mig. Ja, varför inte hade jag tänkt och nu vid foten av bergen bestämde jag mig för att göra ett försök. P.g.a. expeditionen vid foten av berget befann jag mig dock långt ifrån den lägsta av topparna; Tres Cruces Norte. Det skulle senare visa sig att det enkel väg rörde sig om ca 9 km och bestigningen av den lägsta på sätt och vis blev den hårdaste.

Tres Cruces Norte - den okände lillebrodern

Jag log lite åt det vansinniga med att ligga och trycka bakom en sten på 5600m och invänta att två klättrare skulle passera innan jag kunde fortsätta min vandring mot TC Norte. Vad jag då inte visste var att det var en gammal bekant, Steve Shriver som efter Mercedario-incidenten försett mig med actionbilder av den flash flood som svepte bort vägen till Mercedario och tillika en hel gruvbas.

Vandringen till TC Nortes topp kan sammanfattas i några få ord. Lång, stenig, vacker, solig, hård och givande. Vad som dök upp som en positiv överraskning var den vackra kratersjön mellan topparna på strax över 6000m. Den lilla burken som tjänade som summit register vittnade om fyra bestigningar före mig.
Dagen efter fick jag återigen gömma mig för klättrare innan jag flyttade upp positionerna till Tres Cruces sadel. En vacker plats med små rundade glaciärsjöar och intressanta klippformationer på ca 6100m (min camp). Min höghöjdsaptit var tillbaka till normen d.v.s. glupande och jag njöt av den totala ensamheten i ett Sydamerikas kanske högsta "basläger".

En liten glaciärsjö på ca 6000m sedd från Tres Cruces Nortes topp.

TC Norte har inte många bestigningar. Ett halvdussin personer har plitat ner sina namn och lite info. Jag kom att tänka på hur många polare/klätterkompisar som dött på bergen under årens lopp och därför lämnade jag en liten lapp med deras namn.


Typiskt Puna-vägnät sett från toppen av TC Norte. Detta är en del av huvudvägen som förbinder Argentina och Chile. Enslig, dammig och sandig. Inte en plats man vill ha en punka eller motorhaveri på.

Tres Cruces Sur - sökandet efter La Puerta

Min originalplan hade egentligen varit att klättra Tres Cruces sydliga isled, men eftersom vintern varit extremt nederbördsfattig hade jag blivit varnad för farliga omständigheter i form av kass is och objective dangers. Det var även detta faktum som gjort att det återigen blev normalrutten på Aconcagua och att det inte blev några spännande isrutter i de centrala delarna av Anderna.

TC Sur är inte en tekniskt svårt topp, men den kan vara lurig och farlig. Den övre delen består av ett totalt kaos av stora vulkaniska stenblock och en flera hundra meter hög bastion av dessa måste på något sätt forceras för att nå topplatån. I redogörelser om berget pratar alla den mytiska La Puerta eller The Gateway. Med andra ord en öppning upp genom barriären. Då förhållandena är bra kan man välja den så kallade Canaletan, d.v.s. en brant ravin upp till toppen. Den senare var dock helt utesluten detta år och jag kunde från flera kilometer höra enorma stenblock dundra ner för denna led.

Om man inte exakt vet var La Puerta befinner sig blir det en chansning och jakt efter en plats att forcera toppbarriären. Efter några misslyckade försök på exponerade klippor och stenfall hittade jag en någorlunda vettig väg upp. För de som är intresserade av grader gissar jag på att de svåraste bitarna låg på 4+ eller kanske 5-. Det var dock bara enstaka moves, men det var å andra sidan på rutten klippa. Det kändes inte alltid stabilt och tryggt om man uttrycker sig diplomatiskt. Mestadels rörde det sig om ren scrambling eller lättare klättring. På toppen insåg jag att Steve varit där för endast två dagar sedan då jag läste lite i toppregistret. Vidare fick jag reda på att en av hans kompisar varit så full av farhågor för toppbarriärens svårhet iklädd alpinistkängor att han valt att knalla upp i löparskor och att han inte ångrat beslutet.

Tres Cruces Surs toppbarriär. På sina ställen är barriären hundratalet meter hög och det är viktigt att finna en vettig väg upp igenom den eftersom klippen är oehört rutten och i stort sett allt man tar i kan lossna utan förvarning.

Canaletan som i vanliga fall erbjuder en lätt väg upp om den är snö- eller isklädd. Då jag var där var den i stort sett ren från bådadera och en ständig fors av sten och klippblock kom dundrade ner.


Det fanns många passager genom barriären som inte var mer än tjugotalet meter höga, men alla var luriga p.g.a. rutten klippa i kombination med att allt var löst och redo att falla ner.


Ytterligare en stenig topp, med Banco de Chiles sedvanliga attacheväska. De är utplacerade för att tjäna som summit register och givetvis även som reklam. Bilden visar också en liten svart cylinder med en kanadensisk flagga. Greg Horne från Jasper var först på många toppar på Punan och man kan hitta hans små plastburkar på många av dem. Höjd över havet: 6748m. Den femte högsta punkten utanför Asien.

Punan bredde ut sig i alla riktningar under mig. Jag befann mig verkligen i hjärtat av denna enorma högplatå och det är först när man sitter på en topp och tittar ut man inser hur otroligt tom och ödslig den är i alla riktningar. För mig välbekanta bergstoppar syntes i alla riktningar. I söder Pissis och dess stora nordglaciär. I norr den mer spetsiga, och från denna riktning nästan ondskefulla, toppformationen av Ojos del Salado, världens högsta vulkan. Jag fnyste då jag tittade på Nacimiento. Jag plitade dit några rader i summit-loggen och började bege mig neråt. Efter några totalt misslyckade försök på mycket branta, instabila och farliga rutter fann jag en lätt väg ner som jag starkt misstänker var La Puerta. En gammal avsliten slinga och en mycket rostig bladbult förstärkte misstankarna.

T.o.m. en gammal vulkan kan se ondskefull ut. Ojos del Salados topp sedd från toppen av Tres Cruces Sur. 560mm zoom.

Tres Cruces Central - utan stegjärn

Dag fyra efter ankomst till massivet fullbordade jag min Tres Cruces-trilogi med TC Central. Berget är 6629m och därmed kontinentens elfte högsta. På morgonen bestämde jag mig för att köra på utan stegjärn och vandra upp via de stenigare rutterna. Vid den första glaciären ångrade jag mig och eftersom ytan såg fin ut klampade jag på rakt upp på snön. Halvvägs ändrade ytskiktet karaktär och övergick i glansis. Jag var inte pigg på att gå ner igen och "stakade mig upp" med hjälp av mina stavar. Inget att rekommendera. Väl nere i baslägret funderade jag på att dra vidare direkt mot nästa mål, men kastade iden i soptunnan omgående. Det var trots allt bara dag elva efter start så varför jäkta? Jag hade gott om mat och trivdes som fisken i vattnet.

Tres Cruces Central och dess glaciär. En ganska otrevlig vandring utan stegjärn.

På väg ner mot Sydamerikas kanske högsta basläger. Sadeln mellan TC Sur och TC Central. Mitt tält kan skönjas vid den lilla lagunen längst till vänster. Campens höjd ca 6100m.

*Tillägg*
Två nya bilder. Se Anneli Westers kommentar längst ner på sidan.

Som ni kanske nu förstått är jag en inbiten snusare. Jag brukar fira toppning med en rejäl prilla eller en cigarill. Så även på Tres Cruces Central. Det fanns ingen lämplig behållare att lägga min lilla notering i, så min nästintill tomma snusdosa fick tjäna som bas för ett summit register.

Det nybyggda toppröset, inklusive snusdosa. Kanske dags att söka sponsring hos Skruf eller Cafe Creme?

En vandring mot Ojos och rädsla för flash floods

Vägen ner från sadeln blev småtrixig på grund av stenfall och bökiga passager. Ojos topp blev mitt riktmärke och ca 25 km avverkades i rask takt. Vart jag än skådade såg jag gigantiska vulkaner med fantasieggande namn. El Muerto (döden eller den döda) , Barrancas Blancas (de vita ravinerna), Mulas Muertos (de döda mulorna), Cazadero (krigaren) och Incahuasi (inkornas hemvist). Jag var dock på väg mot Ojos del Salado (saltets ursprung eller källa/saltets ögon) och nu såg jag det inte längre. Jag hade haft mycket bra väder och även om vinden tryckt på med stormstyrka några av dagarna var det inget jag ens reagerade vid. Vinterns osannolika väderlek hade gett mig helt nya referensramar om vad som var stark, måttlig och svag vind.

Världens högsta sanddyn? Cerro Solo, 6205m och därmed Sydamerikas 46e högsta. I en guidebok kan man läsa; "Routes: pick the line of least resistence and swim towards the summit".

Ensamma penitentes mitt i ingenstans. Värdefulla som vattentillgång längs vägen. Det lät ihåligt då jag gick på sanden och det fanns is och kanske eventuellt glaciärbildning därunder. Det fick mig att tänka på de otäcka "sandcrevasserna" på väg mot Bonete Grande. Länk 1. Länk 2.

Mitt nästa mål Ojos del Salado kom allt närmare.

Topppartiet inzoomat från långt håll.

Bökig terräng med djupa sandiga dalar. Fel vägval och man var tvingad att pulsa upp och ner i ett virrvarr av dalar som ibland hade sidor upp mot hundra meters höjd.

Mycket sterilare än så här kan nog inte ett landskap bli.

Himlen var kolsvart och alla berg i norr försvann bakom ett snabbt avancerande draperi av mörker och våldsamma blixturladdningar. Jag var fortfarande på en utsatt slätt. Det kändes inte bekvämt att mitt tält skulle bli den högsta punkten och jag fortsatte längre än planerat. Några hundra höjdmeter upp på Ojos sluttningar fann jag en liten dal som såg optimal ut i fråga om skydd mot åskväder. Den vulkaniska sanden var vit, men hade här fått en mörkare ton. Jag grävde försiktigt. Sanden var våt direkt under ytan. Jag befann mig inte i en av de många “döda” gamla flodfårorna utan i en aktiv. Åskväder + flodfåra = potentiell livsfara. Några bekantskaper med flash floods hade gjort mig ständigt vaksam för detta skrämmande fenomen. Till slut hittade jag en plats som var skyddad mot både blixtnedslag, stormbyar och troligtvis även flash floods om det inte blev ett oväder långt bortom det vanliga. Jag hann knappt äta min middag förrän ovädret brakade löst. Åskan och regnet verkade ha fastnat lite norr om där jag befann mig men vinden ylade och slet i tältet. Vid tiodraget på kvällen uppmärksammade jag ett avlägset dån som snabbt växte i styrka. Vatten. Även om jag inte var orolig ville jag ändå ha uppsikt över hur mycket vatten som var i antågande. En mindre flash flood anlände några meter under mig i huvudfåran. Virvlande, blänkande och snabbt i pannlampans sken, men på behörigt avstånd från mitt tält.

Rekognisering

Lite över tusen meter upp från min flodfårecamp stannade jag. Det var mitt på dagen och solen värmde trots att jag befann mig på ca 6000m. Jag gömde mitt tält så gott det gick och begav mig ut på rekogniseringstur. Jag ville veta var 1). rutten, 2). camperna och 3). bergets övriga klättrare befann sig. Det sistnämnda kändes utan tvivel som det i särklass viktigaste. Det var trots allt dag åtta jag befann mig illegalt i Chile och jag ville inte möta någon som eventuellt var sugen på att ställa en massa obehagliga frågor. Efter en halvtimmas vandring norrut fann jag vad jag sökte. Rutten var solklar och camperna var lätta att se därenere under mig. Rörelse. En människa. Jag tog fram min kamera och zoomade till max. En snubbe stod och pissade. En annan gjorde rent sitt tält. Några andra satt och åt och pratade utanför den klaroranga Refugio Tejos, en av världens högst belägna byggnader. Jag var nöjd och min plan var glasklar. Full fart längs normalrutten dagen efter. Att använda sig av någon annan väg var otänkbart eftersom den ändå skulle ta mig till samma slutpunkt i slutänden. Om jag mötte någon skulle jag gå vidare och om någon började tjafsa var jag övertygad om att jag kunde jogga ifrån dem. Blev det problem runt toppyramiden kunde jag alltid smita ifrån eventuella antagonister på vägen ner.

Sex års (onödig) väntan över - Ojos topp

Jag ville spendera så lite tid som möjligt en route och därför skruvade jag upp tempot så fort jag börjat gå. Det var en vacker, klar och solig dag med måttlig vind. Väl på själva rutten, som låg ca kilometern norr om min camp ökade jag på takten ytterligare. Någon rörde sig hundratalet meter under mig runt Refugio Tejos, men det var av mindre vikt. Frågan var om det fanns andra klättrare ovanför mig och om någon av dem hade någon form av auktoritet att börja bråka med mig.

Refugio Tejos. En av världens högst belägna byggnader. 5815m.

Kraterkanten var bara tjugotalet höjdmeter ovanför mig då tre personer dök upp utan förvarning. Under lugg såg jag att de höjde sina händer i hälsningar. Då vi möttes stannade de och var antagligen inställda på en pratstund. Jag borrade ner huvet än mer, slängde ur mig ett hola! och fortsatte utan att stanna för ens en tiondels sekund. Jag kände mig som ett svin då jag såg leenden blekna i ögonvrån och kunde nästan höra några av deras tankar om gamla bittra ensamvargar till klättrare som t.o.m. tappat bort vanlig hyfs och fason längs vägen.

Inne i den gamla sönderbrutna kratern. Höjd ca 6800m.

Det hängde ett fast rep från sadeln mellan Ojos båda toppar. Jag använde det inte. Mest på grund av att jag inte behövde det, men även om jag gjort det hade det varit ett tveksamt val. Det såg slitet ut och jag hade inte en aning om hur det var ankrat. Väl på sadeln möter man Ojos lilla korta krux (4). Den exponerade kammen är inte på något sätt svår, men det finns inte minsta utrymme för misstag och klippan är rutten.
Väl uppe var min första tanke att kasta ner en bild av en helig madonna. Jag hatade verkligen religiösa symboler på bergstoppar. På väg mot den snubblade jag över en reklambok för hur man reser med barn i tredje världen. Den var sekunden senare luftburen och på väg in på argentinskt territorium. Min uppmärksamhet fångades av Banco de Chiles silverfärgade attacheväska och jag glömde bort madonnan. Väskorna har blivit kritiserade, både för att de är reklam och även för sin blotta existens på 38 av Chiles högsta bergstoppar. Jag finner dem intressanta och har ibland spenderat timmar med att kolla klätterhistorien för det aktuella berget.

Fast rep upp mot sadeln mellan de båda topparna.


Säkrat?

Den chilenska toppen och Tres Crucesmassivet långt borta vid horisonten.

Den Argentinska toppen, som jag besökt sex år tidigare. Jag hade nått den i full storm och hade inte haft rep med mig. Krypandes hade jag tagit mig fram till den högsta punkten. Efter några idiotiska försök att klättra över till den chilenska toppen gav jag upp och svor på att återvända en dag. Nu hade jag uppfyllt mitt löfte.

Ojos båda toppar ligger exakt på gränsen mellan Argentina och Chile, men den västra kallas för Chilean Summit och den östra för Argentinian Summit. Detta på grund av den västra är mycket lätt att nå från Chile och den östra från Argentina. Det hade gått sex långa år sedan jag stått på toppen av den Argentinska och osäkerheten om jag verkligen varit på bergets högsta punkt hade gnagt i mig. För mig var det inte nog med att höra på trams om att de var “ungefär lika höga” och att “en meter hit eller dit kvittar”. Alla får givetvis göra sin individuella bedömning om detta, men för mig är det hela solklart. Ett berg har bara en högsta punkt och ska man någonsin kunna påstå att man klättrat berget är det den punkten man ska ha nått. Punkt.
Hursomhelst var inte denna fråga längre viktig för mig då jag satt och filosoferade på toppen. Nu hade jag nått båda och vilken som var högst intresserade mig ringa. * Se nedan.

Glaciärer på min alternativa väg ner. Tres Crucesmassivet i bakgrunden.

Enda kruxet på min väg tillbaka mot tältet. Ett penitentesfält med upp till fyra meter höga isstoder.

Nattvandring tillbaka till säkerheten

Från toppen av världens högsta vulkan kunde jag se en liten, liten gul prick som avvek från mönstret. Mitt tält. Det såg ut som om det bara var att ånga på ner får vulkangrussluttningarna direkt mot det och på sätt undvika normalrutten. Endast tre kvart senare vandrade jag de sista metrarna mot mitt lilla tält. Genvägen hade funkat utmärkt. Det hade nu gått femton dygn sedan Jonson släppt av mig vid saltfloden. Jag hade haft med mig käk för ca 20. Det var dags för ett vägval. Hur jag än räknade upp dagsetappernas respektive längd insåg jag att jag inte skulle nå mitt nästa berg på 25-i-topp-listan. El Condor fick vänta till ett senare tillfälle. Jon och Chan ** (se nedan) hade redan varit uppe på El Muertito. Hmmm. Vart skulle jag nu ta vägen? Jag var inte sugen på att gå ut då jag fortfarande hade mat kvar. Det var nog också dags att lämna Chile snart eftersom det skulle kännas lite pinsamt om min vandring skulle sluta med klammeri med lagen. Jag bestämde mig för att nöja mig med några mindre toppar på vägen ut.

Då mörkret föll bröt jag camp. Jag kände mig konstigt nog helt utvilad efter stormningen av Ojos. En stadig middag och en chokladkaka hade gjort susen. En snubbe vankade planlöst omkring Refugio Tejos, men jag brydde mig föga. Han skulle inte se mig långt uppe på rasbranterna. Det var en stjärnklar vacker natt och jag vandrade tills jag kom till ett område som verkade lite väl trixigt i mörker. Eftersom jag nu bestämt mig för att börja gå ut från området unnade jag mig en andra middag och somnade gott med tältet halvöppet. Fortfarande över 6000m, men det verkade som om en värmebölja avlöst åskstormen. Varmt och skönt.

El Muerto i kvällsljus.

Medusa - ett stand-inalternativ

Min karta visade att närmaste 6000m topp jag inte klättrat tidigare (av den anledningen föll El Muerto bort) var Medusa, ett relativt okänt berg på 6120m (# 62 i Sydamerika). Väl vid foten av det kände jag att det skulle vara trist att slå läger, för att sedan klättra upp och ta sig ner samma väg igen. En travers kanske? Sagt och gjort; jag klampade på uppför Medusas steniga sluttningar och två timmar senare stod jag på toppen. För en sekund funderade jag på att göra en Anneli Wester och campa på toppen, men det var fortfarande tidigt på dagen och jag vandrade vidare. På sen eftermiddag hade jag navigerat mig fram till ett lägerplats där jag visste The Pikes campat nyligen och också att de lämnat mat där. Fanns det några godsaker där tro? Tråkig pasta, som jag redan hade i överflöd. Jag lade tillbaka stenarna på den stora säcken med spaghetti. Fnissade lite åt vad Neil hade sagt då han berättade om depån.
“The problem is that if you use the food you can’t claim your walk was unsupported”.

Min fullpackade rygssäck på toppen av Medusa.

El Muertos sydliga glaciär erbjöd tidigare en av Punans få isrutter. Som ni kan se är glaciären i stort sett bortsmält under den branta sektionen. Så var inte fallet endast fem år tidigare.

Volcan del Viento och den försvunna ryggsäcken

Styrkt av gårdagens traversering av Medusa körde jag samma variant på den lilla intetsägande vulkanen Volcan del Viento (6028m, # 96).
Det mest dramatiska som hände den dagen var att jag tillfälligt slarvade bort min ryggsäck på Vientos topplatå. Den sista biten mot den högsta punkten ligger några hundra meter off route för en smidig travers och därför la jag ryggan på en liten kulle. Jag tog mentala minnesbilder av var den befann sig, toppade och återvände. Bara för att upptäcka att den inte var kvar. Givetvis blev jag brydd. Hade någon snott den? Högst otroligt eftersom jag inte sett en levande skäl på den Argentinska sidan. Var jag på fel plats? Jag tittade mig omkring och insåg genast att hela den lilla kammen såg nästan identisk ut vart jag än spanade. Fan. Jag vandrade fram och tillbaka utan resultat. Ingen ryggsäck. Jag tänkte mest på hur tråkigt det eventuellt skulle bli att gå in i området igen för att leta efter den senare. Vinden var stenhård och jag hade inte mycket kläder. Jag skulle få en kall natt, men det skulle inte bli några problem med att klara två dygn utan mat, tält och resten.
Men var fan fanns ryggan?!
Vinden piskade nu på rejält och det var stundtals svårt att stå upp. Även om den vägde en bit över 20 kg och jag hade lagt den relativt säkert måste den blåst ner. Mycket riktigt. En kvart senare hittade jag den tiotalet meter under kammen, där den gjort sig osynlig i en liten skreva.

Jag hade hittat ett Visakort på toppen av Medusa och nu var det dags igen. The Pikes ville återigen lämna bevis på att de varit på topparna.

Om man inte traskar omkring med utgångna bankkort i överflöd och ändå vill lämna sin lilla signatur på toppen kan man alltid rista in sitt namn på någon annans kort :)

Det har för mig blivit tradition att kladda ner vilka toppar jag klättrat på mitt liggunderlag. Listan började nu bli ganska lång.

Återtåg och drömmar

Vandringen ut mot civilisationen blev mest en färd fylld av jämförelser med vinterturen. Det mesta var givetvis uppenbara faktum, men tankarna fanns där i alla fall. Allt gick så lätt och smidigt. Konstigt vore det annars. Det är en stor skillnad mellan 20 kg och 40 kg. Och mellan smidiga allroundkängor och gigantiska storskor. Samma med vinden och temperaturen. Att vandra rakt in i orkanstyrka i låga minusgrader i full vinterutstyrsel är trots allt svårare än att lufsa på i medvind, i lätta kläder, i behaglig temperatur.

Aqua Calientes. Varma källor på vägen ut.

Rädda Vincunas.

Nyfödd Vicuna som ännu inte fattat att det är klokt att vara rädd för människor.

Väl ute vid vägen fick jag omgående lift. Jag slapp tyska rallyförare och fick som bonus haka på till en bondgård/llamafarm där familjen jag åkte med plockade upp ett ungdjur. I behaglig takt gled vi ner längs serpentinvägarna mot Fiambala. Jag hade slutligen fått min revansch och ytterligare fyra toppar kunde markeras på min "Sydamerika Topp 25 lista". Fjorton gjorda. Tre kvar i Argentina, sen väntade Bolivia och Peru. Inte denna säsong men nästa. Min färd norrut skulle bli allt intressantare så mycket var klart. Snart var alla de lätta bergen klättrade. Inom kort skulle jag ge mig i kast med de mer tekniska bergen på listan. Jag såg redan fram emot att försöka mig på betydligt svårare giganter som Yerupaja och Huandoy. I den närmaste framtiden väntade dock något betydligt viktigare. Att få sätta tänderna i en enorm Pizza på den lilla franska restauranten Ohlala! i Fiambala.

Att lifta är alltid intressant. Man kan hamna på platser man aldrig annars hamnat på.

Jag satt förhållandevis bekvämt inne i den fullastade bilen. Andra hade det garanterat värre.

Fotnoter

Ojos del Salado och dess höjd(er)

* Ojos båda toppar har väckt debatt under lång tid. Även själva berget Ojos har också varit i hetluften gällande vilket berg som är det högsta i Sydamerika. Eftersom berget ligger på gränsen och Chile har en del av det har det från Chilenskt håll tidigare hävdats att det är högre än Aconcagua och därmed det högsta berget i världen utanför Asien. En officiell höjdangivelse (från chilenskt håll) var 7010m. Även 7084 och 7100m har varit på tapeten. Med modern mätteknik är det dock inte svårt att förkasta dessa absurda påståenden, men detta till trots så har det debatterats alldeles nyligen.
Faktiskt så sent som 2006.
Nåväl, Aconcagua är högst och Ojos är näst högst, ingen diskussion.

Vad som däremot varit svårare att avgöra var vilken av topparna som var högst. En expedition, med hyfsat bra tekniska hjälpmedel kom fram till att den västra/”chilenska" var den högre. Detta med en marginal på 54 (+/-5)cm. Ytterligare en expedition undersökte saken med s.k. levelling technique och även detta resultat hintade om att den västra/”chilenska" var den högre.
Tydligen litade inte UNAVCO på resultaten och skickade Jonathan för att mäta topparna än gång för alla med en GPS med extrem noggrannhet. Jon misslyckades under den första expeditionen, men återkom just innan ovan episod utspelade sig. Jon mätte den östra/”argentinska” och hans polare Chan tog sig över till västra/”chilenska" med en annan av de mindre mobila GPS-enheterna.
Resultaten var anmärkningsvärda.
Ordagrant skrev Jon följande:
“Got the final results. Eastern summit is 31 cms taller than the western. Margin or error: 2 cms.
6,892.12 Argentina
6,891.81 Chile".
Så vi får väl anta att denna fråga nu är utredd en gång för alla (och jag hade inte behövt klättra Ojos en andra gång :).

Oklättrade toppar och prominens

** El Muertito var eventuellt den sista riktiga toppen över 6000 meter som var oklättrad. Anledningen till att jag använder mig av ordet eventuellt är att ingen på metern vet hur högt berget är och inte heller den exakta höjden av dess så kallade key promince saddle. Denna nyckelsadel är punkten varifrån prominensen mäts och är det mer än 400m (officiellt gränsvärde för Sydamerika) räknas toppen som ett "riktigt berg". Om det är mindre räknas den som en sidotopp till ett högre berg. När varken sadel är topp är adekvat mätta och ligger inom felmarginalen kan ingen med säkerhet slå fast om t.ex. El Muertito per definition är ett berg eller inte. Nu är det dock klättrat av Chan och Jon och detta gör att intresset för berget antagligen svalnat hos de som gärna ville haft ett FA på sitt klätter-CV.

Länkar till sajter om prominens och orometri

Relative Summit Listings
http://www.viewfinderpanoramas.org/prominence.html

The World Ultras Homepage
A major project to precisely catalog every mountain in the world with 1,500 meters (4,921') of prominence.
Prominence is the relative elevation of a mountain summit.  Prominence is the elevation difference between a summit and the highest point (saddle) that separates that summit from any higher summit.
http://peaklist.org/ultras.html

Prominence - A Short History of Orometrical Prominence
http://www.8000ers.com/cms/en/prominence-mainmenu-179.html

Fakta om min vandring

17 dagar
210-225km (har inte räknat på det så noga)
Topparna i kronologisk ordning.
Plats på listan över Sydamerikas toppar/namn/officiell höjd*
19 Nacimiento 6436
5 Tres Cruces Sur 6748
11 Tres Cruces Central 6629
2 Ojos del Salado 6893
62 Medusa 6120
96 Volcan del Viento 6028
Och vad hände då med Tres Cruces Norte (6030m)?
Per definition är den inte en topp!
Några få meter från sadeln till toppen fattas och det är berget i Sydamerika som ligger närmast under gränsvärdet för att kvala in på listan. Så, se det hur ni vill! Jag klättrade antingen sex eller sju sextusenmetersberg :)

* Jag kan med säkerhet slå fast att vissa officiella höjdangivelser inte är korrekta. Korrelationen mellan ett halvdussin högkvalitativa (D)GPS-enheter talar sitt tydliga språk och vi kommer garanterat att se att vissa officiella höjdangivelser kommer att korrigeras i framtiden.