Orkaner, Anja Pärson & tyska rallyförare

Tillbaka på sadeln

Det blev allt kallare. Frostnätter var nu nästan standard även på låglandet. Temperaturväxlingarna i de argentinska högländerna är dramatiska mellan sommar och vinter. Då man för första gången ser kaktusar bestrukna med snö känner man nästan att något är fel. Popplarnas klargula löv och gnistrande vita toppar vid horisonten gjorde att det stundtals kändes som om jag befann mig i de mer höglänta delarna av Asien. Fruktträdgårdar med höstfärger. Små mysiga byar. Långa svepande klättringar på vägar med två-tre bilar i timmen. Raviner med klippsidor i starka färger och hjordar med halvvilda hästar. Jag njöt av cyklingen och kände mig återigen som en klassisk cowboyfilms ensamma ryttare ständigt på väg mot nya mål.

Ett fenomen som fascinerade var de s.k. Difunta Correa-helgedomarna. Ibland var de små oansenliga ansamlingar med några få plastflaskor och en bild av ett helgon, andra ett totalt kaos av vattenfyllda flaskor och en uppsjö konstiga prylar. Allt från motorblock och lastbilsdäck till leksaker, flaggor och blommor. Vissa var veritabla monument av betong och kitschiga svanar och trädgårdstomtar kompletterade bilden av att allt tydligen var OK på dessa mystiska platser.
Cyklister gillar dem, för där finns alltid vatten :)

Vatten så det räcker och blir över. En enkel, kaosartad Difunta Correa.

Tusentals och åter tusentals kaktusar i närheten av Cuesta de Miranda, ett vackert pass mellan Villa Union och Fiambalá.

Monument i Famatina som hyllar gruvgriften, en av områdets huvudnäringar.

Hästar och Cerro Famatina (6097m). Massivet är Punans sydligaste utlöpare.

Ett delmål vid foten av hjärtat av Punan

Jag anlände till Fiambala, en liten sömnig liten stad vid foten av Punan (Puna de Atacama).
Området beskrivs enligt följande av John Biggar, guideboksförfattare, bergsguide och expert på klättring i Anderna:

"The bleak and inhospitable surroundings and constant desolate wind of the Puna are not to everyone's taste, but the immense views and wonderful clarity of the air leave a deep impression on those who visits the area".
Och:
"The area is one of the windiest in the world (and the author is Scottish!!)..."

Förbryllad såg jag skyltar om Dakarrallyt överallt. Vad jag inte visste var att det tidigare klassiska Euro-Afrikanska rallyt har bytt kontinent och nuförtiden körs i Sydamerika. Ganska absurt egentligen. Som att köra Vätternrundan runt Titicacasjön eller Döda havet. Å andra sidan kan jag tänka mig att förhållandena kan vara snarlika på Punan och i Sahara. Massor med sand, ödemark och för rallyförare trixiga områden att köra i. Jag träffade min gamla polare och lokala klätterlegend Jonson Reynoso och han fixade fram ett par vinterklättringskängor. Visserligen lite av en overkill (Millet Shivling), men på landsbyggden i Argentina kan man knappast vara kräsen.
Nu undrar ni kanske varför jag var tvingad att låna kängor?
Det är en historia för sig. Låt mig presentera TNT!

Sure we can...drive you insane

I Ad Hoc Rocks, boken om Martins och Olofs Seven Summitsäventyr, delas det ut rejäla käftsmällar till företag som inte håller standarden. En av de hårdaste fick det s.k. “expressbudsföretaget” TNT.  Sure we can är deras officiella slogan, men i boken kunde man finna en alternativ: Consider it gone.

Martin och Olofs åsikter om världens sämsta "transportföretag". Bild från Ad Hoc Rocks.

 Jag hade garvat då jag läste dessa rader, men skrattet fastnade i halsen då jag själv hade den tvivelaktiga äran att ha kontakt med TNT. För att göra en mycket lång och frustrerande historia, fylld till bredden med osannolik inkompetens, sanslös arrogans och diabolisk illvilja, kort kan jag bara konstatera att TNT måste vara denna planets största mirakel. Ett mirakel i fråga om existens. Jag kan inte, hur jag än anstränger mig, förstå att företaget fortsatt kan existera och jag är lite nyfiken på hur deras urvalsprocess då de rekryterar går till.
Jag kan tänka mig något I den här stilen.

“Vi söker inkompetenta, arroganta, ineffektiva, nonchalanta strebrar med sadistiska och psykopatiska drag. Det är en merit om du är bra på att blåljuga, även om denna egenskap inte är en nödvändighet eftersom företaget i alla lägen står bakom den anställde om han/hon spottar kunden rakt i ansiktet istället för att försöka bortförklara inkompetens eller stöld av gods.
Alla som var anställda som kabinpersonal hos Aeroflot under 80-talet har garanterad förtur och vi förutsätter att ni fortsätter enligt er förra arbetsgivares välkända motto:
Kunderna är dina fiender! Förnedra, förolämpa och förgör!
Vi garanterar att även personer med mindervärdeskomlex, halvimbeciller och andra totalt misslyckade individer finner en trygg hamn hos oss.”

TNT slarvade bort mina vinterklättringskängor på ett sätt jag inte trodde var möjligt. 

Ett internationellt gäng på väg mot bergen.

Jon, en kille från Alaska dök upp några dagar senare och vi började göra oss redo för projektet vi i månader planerat via internet. Jon hade ett avtal med UNAVCO om att mäta Ojos del Salados båda toppar. Världens högsta vulkans höjd har varit en het debatt under många år och vid ett tillfälle utlöste den nästan en konflikt mellan Chile och Argentina. Berget har två toppar. De är belägna ca 70-80 meter ifrån varandra och ligger mitt på gränsen mellan de båda länderna. En kallas för Argentinian Summit (AS) och en för Chilean Summit (CS).

Anledningen till detta är att den förstnämnda är lätt att klättra från Argentina och den andra från Chile. Enligt mätning med s.k. levelling technique hade ett team kommit fram till att CS är ca 30cm högre än AS. Detta räckte tydligen inte i fråga om noggrannhet så nu hade UNAVCO gett Jon uppdraget att mäta topparna "på riktigt". DGPS-utrustningen han hade med sig vägde 12-13 kg. Den hade en noggrannhet ner till 1 cm och kostade i runda slängar 25 000 $USD. Tiden med osäkerhet angående Ojos höjd skulle snart vara ett minne blott.

Gil, en fransk alpinist och Giorgi en bulgarisk klippklättrare, båda på bilsemester i Sydamerika anlände. De hade för avsikt att testa 6000-metersgränsen och hade berget Cerro San Francisco som mål. Med Gils gamla Cheva tog vi kurs på Bergen.

Gil, Cheva, cigg och matekopp i hand.

En natt i refugio på 3500m för acklimatisering. Georgi hårt koncentrerad på Plants vs Zombies.

Acklimatisering, trekking och en grusad plan

Vi anlände till den lilla gränsposteringen vid La Gruta, 4030 meter över havet. Den är belägen tiotalet km från Cerro San Francisco och det var också härifrån Jon och jag planerade vandra in mot Ojos. Militären lät oss inte klättra. Folk hade dött I området så sent som månaden innan (jag är övertygad om att de ljög). Gil och Jon gick i clinch med de grönklädda. Giorgi och jag ägnade oss åt något med betydligt mer hopp om slutgiltig seger. Vi spelade Plants vs. Zombies på hans I-book. Vi såg också Argentinas första VM-match med ägarna till det lilla motellet vid posteringen. Heta argentinska fotbollskänslor i isande kallt klimat.

Gång på gång såg jag Jon snabbt skyndande mot okända mål. Hårt fokus i blick. Om han hade befunnit sig i en stad hade man antagit att var en effektiv, driven individ. A man on a mission. Här gav han bara intryck av att han höll på att falla i bitar av stress. Planen vi haft hade stött på problem. Det knäckte honom. Han verkade inte höra ett ord av vad jag sa till honom och då jag någon gång repeterade fick jag höra att det var tröttsamt och onödigt med upprepningar. Gil fick sig också en släng av stresssleven och jag började undra hur Jon skulle hantera genuin stress. Då jag senare fick höra att hans beslut var bortom diskussion, innan han ens hört min åsikt i frågan bestämde jag mig. Det skulle bli ytterligare en solorepa. Bossiga, sönderstressade jänkare med besserwisserattityd kunde jag vara utan.

Medan Jon fortsatt härjade med militären stack Giorgi, Gil och jag ut på en liten dagsvandring. Hård vind, men strålande solsken. Vårt mål var optimistiskt. Cerro Bertrand, en liten rejält eroderad vulkan på 5200m. Den låg dock cirka milen från La Gruta och då vindarna blev allt ursinnigare under eftermiddagen beslutade vi oss för att vända. Gil och Giorgi var båda på strålande humör. De hade aldrig upplevt ett så vackert höglandsområde och den senare bestämde sig där och då för att återvända under sommaren för en lång trek. Mina vandringskamrater var nöjda med turen till högländerna och strax före midnatt var bilen packad och vi begav oss neråt. Min plan var enkel. Jag skulle gå in från Cazadero Grande, en refugio ca 50km från Ojos del Salado. Där fanns inga militärer som kunde stoppa mig. I våldsamma stormbyar, under en stjärnspäckad natthimmel tog jag farväl av resten av gänget och inkvarterade mig i den lilla refugion.

4800m. Kallt, kargt och stark vind. Mina trekkingpolare gör tummen upp. Ingen känning av höjden.

Två av områdets många 6000-metersvulkaner. Incahuasi (6621m) och San Francisco (6018m).

Vandring i motvind

Dag ett: Sand. Blåsigt. Motvind. Runt 40 kg på ryggen. I STORskor. Långsamt uppför över en blåsig slätt.
Dag två: Djupare sand. Blåsigare. Motvind. Runt 40 kg på ryggen. I STORskor. Långsammare, mest upp, men också en hel del ner i en ravin som fungerade som vindtunnel.
Det var hårt, men självvalt och jag försökte plocka upp guldkornen längs vägen. Kondorer och andra rovfåglar kämpade i de hårda vindarna. Gälla skrianden från Vicuñas. Anmärkningsvärt nog stora mängder änder och andra sjöfåglar i den lilla snirklande floden jag följde. Vackra färger och bergsformationer. Mitt dagliga problem nummer ett var alltid att finna en lämplig tältplats. Beroende av skydd. Styrkan i byarna var mördande.

Inspirerande till max.

Molnformationer av typen jag absolut inte vill se. De är alltid budbringare för riktigt dåligt väder.

Ibland kan dessa fenomen vara riktigt imponerande. De på bilden nära Incahuasi 2006. En våldsam storm utbröt tio timmar senare.

Dagarna gick. Minusgraderna blev allt lägre och vindarna allt hårdare. Insikten om att det skulle bli i stort sett omöjligt att toppa någonting under rådande förhållanden blev allt klarare, men jag hoppades på ett väderfönster. Det verkade osannolikt att vindar med konstant stormstyrka kunde fortsätta i evighet. Mitt antagande var rätt, men vad jag inte räknat med var att vindarnas styrka skulle öka dramatiskt, inte minska.

Sällskap av vicuñas.


Dags att kränga på sig ryggan efter natt i skydd bakom ett rejält stenblock.

Nacimiento: nummer 19 i Sydamerika. 6436 meter

Dag sex. 5100 meter. Det hade tagit mig två timmar att bygga en hög mur för mitt tält. De skarpa vulkanstenarna hade skurit hål på mina handskar på hälften av fingrarna. Lagning med Leukoplast. Natten hade varit relativt kall. Troligtvis runt -20C. Blek morgon med stenhård vind. Jag var sur över det uteblivna vindbreaket och bestämde mig ända för att göra ett försök på Nacimiento. Berget är en gigantisk grushög på 6450 meter och antagligen så lätt ett berg av den höjden kan bli. Jag antar att avtrubbningsfaktorn låg bakom toppförsöksbeslutet. Då man dag efter dag konfronteras med stormvindar blir det normen. Att de är lika farliga som tidigare och att risken att blåsa omkull och skada sig fortfarande finns där bortser man från just för att man börjat vänja sig den nya standarden. Med facit i hand var det givetvis ett ganska korkat beslut, men jag lärde mig i hel del under dagen.

Varje dag spenderade jag timmar på att bygga rejäla murar.

Priset för murbyggande. Handskarna hårt sargade av vassa vulkaniska stenar. Tejp gjorde tillfälligt susen.

Normalt sett är jag snabb på berg. 500 höjdmeter i timmen brukar inte vara några problem och nu talar vi om höjdmeter mellan 5000 och 7000 meter.  Jag oroade mig inte nämnvärt då jag insåg att jag bara lyckats avancera till 5450m den första timmen. Isande, snöfyllda byar hade gjort sitt yttersta för att antingen trycka ner mig till dalen igen, eller attackera från sidan för att svepa omkull mig. Det hade sinkat mig, men jag hade fortfarande gott om tid. Avancemanget gick allt långsammare allt eftersom vindarna tilltog i styrka. Jag hade vid flera tillfällen stora problem med att hålla mig på fötter. Dricka, äta eller plåta var aktiviter som måste ske blixtsnabbt annars resulterade det omedelbart i köldskador. Någonstans pockade den klarsynta realismen inom mig. Det var dags att vända. Som alltid sitter det dock en liten knallröd jävul på min andra axel och denna gång påminde han mig om Baglan, presidenten för Kazakhstans klätterförbund. Jag hade träffat honom vid Pik Lenins basläger. En arm i mitella. Lakoniskt, krasst och torrt förklarade han för mig. “Jag har en plan. Den är att klättra Pik Lenin som uppvärmning och sen är det dags för Manaslu. Ja, jag har brutit min arm. Det är inte bra, men jag har fortfarande min plan.“
Jag fortsatte, uppåt.

Ca 6100m.

Anja Pärson, John Woo och den mänskliga hjärnan

Det som inträffade vid 6150 meter förbryllar mig än idag och jag undrar om vetenskapen någonsin kan komma till klarhet med alla mystiska funktioner den mänskliga hjärnan hyser. Vi har väl alla hört talas om att "en film av mitt liv speladas upp då jag föll mot en säker död". "Tiden stannade". Osv. Nära-döden-upplevelser. Det jag upplevde under dagen var kanske inte en nära-döden-upplevelse, men kan eventuellt kategoriseras under samma tak.
Jag var vid en plats två flacka kammar möttes. Stora stenblock. Vindarna mer oberäkliga än vanligt. För att ta mig vidare var jag tvungen att kliva över och upp från ett klippblock till ett annat, för att sedan hoppa ner en meter till nästa kam. Jag inväntade svagare vind. Ylandet avtog något. Jag tog sats och klev över och upp mot nästa klippblock. Halvvägs insåg jag misstaget. En osynlig vägg av dånande vind slungade mig rakt ut i intet.

Välbekanta adrenalinilningar rusade genom kroppen. Det var där tiden frös. Det var som om jag hängde i luften. Ingen rörelse. Inga ljud. Attacken född i hjärnans dunklaste vrår var dock långt ifrån färdig med sitt verk. Jag såg Anja Pärsson. Hängande i luften. Lätt vriden åt sidan. Bortom kontroll. Det var uppenbart att Anja snart våldsamt skulle störta till marken. Det var hennes fall i OS jag såg. Det var inte allt. Jag såg en man med pistol, utsträckt i luften. Också frusen in action. En John Woofilm. Regissören som var först med att köra extrema våldsscener i slow motion och ibland även helt frysa dem för att ge actioningrediensen extra styrka då det väl drog igång igen. Jag hann att tänka mycket då jag hängde där i luften, men det var tomma tankar. De loopade. John Woo. Anja. Fall. Kines med pistol, solglasögon och svart kavaj. Om och om igen. Efter en evighet hade John Woo tydligen fått nog, lutade sig över regissörsbordet och tryckte resolut ned knappen märkt ‘ultrabrutal action’. Den kinesiske hitmannen försvann. Jag såg Anja desperat flaxa, försöka korrigera och få fallet under kontroll, samtidigt som jag själv kände mig själv göra detsamma. Vi föll båda, sida vid sida. I två separata världar. I den visuella föll Anja. I den reella föll jag.
Båda tog vi mark hårt. Jag kände hur jag rullade över hårda stenar och såg Anja ta mark på en brant snösluttning, för att sedan förvinna i vit tomhet. Allt blev för några sekunder helt vitt. Jag försökte dra ner luft i lungorna. Jag kände smärta i ett ben. Jag låg illa på en stor, vass sten. Jag var omskakad, men oskadd. Jag fattade inte riktigt vad som hänt och episoden med Anja och Woo tedde sig både väldigt långt borta och väldigt nära. Ilskan tog över. Svinarg. Förbannade vind!
Jag fortsatte, uppåt.

Klockan fem hade jag nått min deadline. Besviken och riktigt sur vände jag. Det var bara 200 höjdmeter kvar till toppen, men de senaste timmarna hade det varit nästintill omöjligt att forcera vidare. Jag hade haft fullt upp med att hålla mig på benen och under långa perioder hade min tid gått åt till att ihopkrupen invänta de små breaken i vindinfernot. Dessutom var jag nu övertygad om att några fingrar och delar av mitt ansikte var köldskadade. Det blev en mycket vådligt färd ner till campen. Uppför, hur jävligt det än tett sig, hade vinden i alla fall gett mig stöd. Utför, i medvind, gjorde den lite som den ville med mig. Jag föll tungt tre gånger under vägen ner, men lyckligtvis utan skador. Kvällen vigdes åt att sura över misslyckandet och funderingar om den minst sagt skumma upplevelsen med “Anja-fallet”.

Kan ni se mitt tält? Nästan hemma.

Fyra punkter i ansiktet hade fått sig en omgång av kylan och vinden. Bara mildare frostbite visade det sig dock. Samma med två fingertoppar. Otäcka färgskiftningar och mindre blåsor men inget allvarligt.

Mer vind och funderingar

Dagen efter blåste det än värre. Jag tvekade. Nederlaget på grushögen kändes bittert, det värkte rejält i fingrarna och det var ganska uppenbart att jag inte hade större chans mot vinden bara för att det var en ny dag. Lommade tillbaka till tältet. Jag intalade mig själv att jag var smart, inte en quitter. För att förstärka mitt beslut gick jag igenom gårdagen. Vid några tillfällen hade jag känt den ytterst obehagliga känslan av att jag varit helt utelämnad åt naturkrafterna.

Då jag under vintern 2008 försökte mig på en nyrutt på Kaluxungs North Ridge (6674m) i centrala Himalaya hade jag fått mig en tankeställare. Båda mina yxor hade varit mycket välplacerade i fin is och stegjärnen had ultimat grepp och ändå hade jag känt att jag inte kunde röra mig en millimeter utan att försätta mig i absolut livsfara. Jag hade inte ens känt mig OK med att den aktuella positionen var säker. Vinden hade sånär blåst mig av bergets toppkam och under de mycket långa minuterna i den prekära situationen hade jag lovat mig själv att aldrig hamna i en liknande.
På Nacimiento var det på sätt och vis ännu värre. Själva faktumet att man kan hamna i en liknande situation på ett vandringsberg utan några som helst tekniska krux gav mig verkligen en tankeställare. På ett isbelagt, relativt tekniskt jobbigt berg, mitt i vintern i Himalaya förutsätter man att det ska bli ett helvete, men knappast på en grushög som Nacimiento.

Slutar man dra nytta av sina erfarenheter och livets hårda läxor och börjar tumma på sina klart utstakade regler kan det bara sluta på ett sätt förr eller senare. Dagen spenderades i moll i tältet.

Kaluxung (6674m). Vinter 2008. North Ridge är den smala kammen du ser rakt framifrån ca 3/4-delar till höger i bild.

Återtåg

Väderfönstret uppenbarade sig aldrig. Allt hopp om att klättra några av de högre topparna i området försvann sakta i takt med att realismens knivskarpa logik fick ett starkare fäste i mitt sinne. Jag pushade ändå vidare uppåt. Hoppet om att eventuellt ge sig i kast med något av bergen strax över 6000 meter fanns kvar, men det ca 6900 meter höga Ojos, med dess exponerade toppkam var numer uteslutet. Efter några dagar i fortsatt storm insåg jag att provianten inte skulle räcka. Allt gick för långsamt. I omgivningar där jag i vanliga fall lätt kunde vandra 15-20 km stannade dagsetapperna på mycket beskedliga 7-8 km. Att vandra i motvind i storm/orkan dag efter dag gjorde att jag slutligen kastade in handduken och vände neråt. Vinden var min fiende och den hade vunnit.

Världens högsta vulkan, Ojos del Salado (6893m), hotfullt ruvande vid horisonten.

Med renodlad sadism anföll fienden även under min sista natt i tält. På kvällen hade den lurat mig genom att helt plötsligt avta ner till 10-12 m/s och jag byggde ingen mur runt mitt tält. Vid tresnåret vaknade jag av piskande tältduk i ansiktet. Triumferande satte jag mig upp, plockade ner bågarna, svepte tältduken omkring mig som en bivacksäck och gav vinden fingret.
Sadistiskt leende tänkte jag: Du trodde att du kunde få ut mig i kylan va? Räknade inte med att jag att hade ett tält som går att både sätta upp och ta ner inifrån. Ha!
Det var nu personligt. En vendetta mellan Punavinden och mig.

Dagen efter vandrade jag tjugotalet kilometer ut till asfaltsvaegen och vidare till Refugio Cazadero Grande. För en gångs skull kändes det riktigt bra att befinna sig inomhus.

Stillsam morgon. Vinden höll sig i schack i ca två timmar.

Inspirerande vandring...

...på väg mot refugio.

Ett paradis. Refugion. Hånlog åt vindens ylande utanför.

Tyska rallyförare

Om det hade varit hairy på Nacimiento kan man nog lätt påstå färden mot låglandet blev en relativt skräckfylld upplevelse. Jag liftade. Två identiska bilar tvärnitade. Ut klev fyra tyskar. Sportig klädsel. Coola solbrillor. De hade hyrt bilar i Argentina och var mest där för att kolla in var Dakarrallyt gick nuförtiden. Att de var rallyintresserade visade sig omedelbart. Plattan i botten från ruta ett. Till en början var det OK att flyga fram i 170-190km/tim. Fin, rak asfaltsväg. Vinden dängde till bilen vid några tillfällen, men det kändes fortsatt OK.

Då vi däremot kom ner i Quebrada Las Angosturas, en serpentinravin med snäva kurvor och stup alternativt bergväggar på sidorna av vägen kändes det inte lika bra. Lägg sedan till att det finns en hel del sand i området och att vinden som vanligt var av stormstyrka. Farten minskade givetvis, men låg konstant en bit över 100. Många gånger togs hårnålskurvor i 110-130km/tim. Sikten var stundtals minimal p.g.a. virvlande sandrök. Föraren var definitivt skicklig och iskall, men då vi vid flertalet tillfällen använde den grusiga vägrenen för att klara kurvorna isade det i magen. Samma känsla infann sig då nedfallna stenblock från ravinens branta väggar undveks i vansinniga sick-sackorgier. Då en "John Waynefilmsbuske" (en sån där som alltid rullar fram) kom studsande ut ur sanddrevet trodde jag att det var kört. Föraren höll farten utan att reagera. Jag antar att han var så slipad som förare att han kallt kalkylerade avstånd och de båda föremålens respektive hastighet. Hans polare rörde inte en min, men utstötte ett kort, torrt, kyligt och mycket svårtolkat "ha!" vid incidenten. Brrrr.

Kontrollerad vansinnesfärd i sandstorm.

Jag är nu åter i Fiambala och vilar upp. Köldskadorna har någorlunda läkt. Jag bevakar väderleksrapporterna som en hök. Så snart det ser ut att bli ett väderfönster bär det av uppåt igen. Jag kan aldrig vinna ett krig mot vinden, eller någon annan naturkraft, men jag kan kanske lura mig till en seger i en enskild batalj. I skrivande stund ser det dock relativt hopplöst ut och ibland frågar jag mig varför jag är här och inte i Asien.

Väderleksrapporterna visar ingen som helst ljusning. Det pendlar hela tiden mellan storm och orkan. Ibland är det fråga om kategori två eller tre på orkanskalan. Någon dag har det varit uppe och nosat på fyra. Det är då hus slits i bitar och väldigt många föremål (inklusive alpinister) blir luftburna. Jag bidar min tid med fotbolls-VM och studier om FIENDEN.

Fina förhållanden för alpinism! En dag storm och resten av veckan olika varianter av orkan.

Länkar till fienden

Windchill-tabell
http://www.meteoexploration.com/mountain/figures/windchill.png
Vindstyrka - upp till orkan.
http://www.windfinder.com/wind/windspeed.htm
Saffir–Simpson Hurricane Scale
http://www.nhc.noaa.gov/sshws.shtml
http://en.wikipedia.org/wiki/Saffir%E2%80%93Simpson_Hurricane_Scale