Bergslagsleden etapp 17: Tivedstorp - Stenkällegården

Här samlar jag alla ledbeskrivningar. 

Koordinater till alla sevärdheter - i den ordning jag skrivit om dem i texten - finns allra sist.

Byn Tivedstorp var tidigare en av de många typiska jordbruksbyarna som finns i Tiveden. Byn var ursprungligen en finnby med anor från 1600-talet. Då kallades byn Hindrikstrp. De flesta finnbyarnas hittar man i höglänt och frostfri terräng.

På 1950-talet tog dåvarande Skarabiskopen Sven Danell initiativ till att rädda Tivedstorp med alla dess små timmerstugor. Först omkring 1960 fick byn körväg. Idag är byn ett turistmål, mycket tack vare kaffestugan.

I västra delen av anläggningen finns ett rödmålat uthus som innehåller dass. På utsidan finns en vattenkran.

Sedan man gått igenom portalen till Bergslagsleden går leden på en fin, gammal körväg där det på flera ställen finns öppningar med vyer upp mot byn.

Efter bara cirka 300 meter passerar man en gammal smedja. Här börjar den skyltade kyrkstigen till Tiveds kyrka. Jag har beskrivit denna stig och flera andra gamla stigar i trakten. Detta finns att läsa i min beskrivning av Bergslagsledens sextonde etapp.

Efter cirka 1500 meter lämnar leden den gamla vägen och letar sig upp i skogen. Bara några hundratal meter senare passerar man en stig som tar av västerut.  Den leder upp till fiskesjöarna Norra och Mellersta Fisklösen. Vid båda dessa sjöar finns vindskydd av enklare modell. Det kan vara bra att veta om det är trångt på leden.

Norra och Mellersta Fisklösen

En knapp kilometer efter Norra Fisklösen passerar man två runda stenar som ligger "utplacerade" på en liten höjd till vänster. De ser ut att kunna vara "runkestenar", det vill säga stora stenar som kan rubbas med mänsklig kraft. Jag kunde låta bli att prova och lyckades verkligen få den ena stenen att vagga en aning.

Denna etapp av Bergslagsleden är ju endast 12 km. Rastplatsen Kölnavattnet hittar man redan efter drygt tre kilometer, strax innan man kliver in i nationalparken.

Platsen är makalöst inbjudande – en av Bergslagsledens vackraste. På platsen finns ett stabilt stockvindskydd på 3 x 4 meter. Golvet finns på bekväm sitthöjd och man är skyddad av ett rejält takskägg. Framför vindskyddet finns en eldstad.

Nere vid sjön – en synnerligen liten inbjudande skogssjö - finns ytterligare en eldstad med bänkar runt om. I bakgrunden finns dass, vedbod, yxa, såg, sågbock och huggkubb.

Eftersom detta är en av de mest välbesökta rastplatserna längs Bergslagsleden händer det att det saknas ved.

Närheten till Tiveden är påtaglig. Detta är den självklara utgångspunkten för att undersöka denna vilda och vackra nationalpark. Tyvärr är det inte bara jag som upptäckt denna plats. Det var länge sedan jag övernattade här. Strax intill finns numera nästan alltid ett stort antal husbilar uppställda. Om man kommer hit höst eller vinter kan man dock känna av den där riktiga vildmarkskänslan.

Bara några hundra meter vidare längs leden passerar man gränsen till nationalparken och kommer genast i närkontakt med den lilla tjärnen Kölnabuken. Här löper leden fram genom en terräng som är mycket typisk för de inre delarna av Tiveden. Tjärnen, mossen och de branta, släta berghällarna är det som till stora delar gett Tiveden dess karaktär av vildmark.

De kala berghällarna har skapats av inlandsisen. De är idag oftast bevuxna med tunna lager av lavar. Dessa är mycket känsliga för nötning och vandraren ombeds hålla sig till de markerade lederna.

Kölnabuken

Om man vill leta sig in till de centrala delarna av nationalparken finns här flera alternativ. Trehundra meter efter Kölnabuken pekar pilar mot Stigmanspasset och huvudentrén. Om man väljer denna stig ansluter man snart till Oxögabergsrundan. Det är fullt tänkbart att välja denna runda för att sedan byta till Trollkyrkerundan och följa den tillbaka till Bergslagsleden. Jag gör dock inte detta val.

Bara en kort bit efter stigskälet kommer vandraren i närkontakt med sjön Sör-Ämten som lockar till rast.

Direkt efter sjön pekar en pil österut mot Tivedsdalsvägen. Detta är främst en cykel- och ridväg. I de östra delarna av nationalparken finns inga markerade stigar. Här är det riktig vildmark. Om man lämnar stig och väg här så kommer man med stor sannolikhet att vara helt ensam – även under turistsäsong.

 Andsjön

När leden närmar sig Andsjön kan det vara på sin plats att syna stigen lite extra. Man går nu på en gammal hästbasväg som använts för transport av järnmalm, virke och träkol. Där basvägen går över torvmark har man lagt ner ris och ovanpå riset har man lagt längsgående rundvirke. Sedan har man avslutat med ett lager rundvirke på tvären för att öka bärigheten. På vissa ställen har man också täckt rundvirket med grus eller jord. Denna konstruktion kallas kavelbro. Söder om sjön syns detta tydligt.

Mitt på Andsjön avviker en alternativ stig västerut till huvudentrén. Men inte heller denna väljer jag.

TROLLKYRKORUNDAN

Drygt en kilometer vidare söderut längs leden kommer man fram till ännu ett stigskäl. På pilen står bland annat ”St. Trollkyrkan” och ”Huvudentrén”.

Detta är mitt rekommenderade vägval om man vill ta sig in till de riktigt centrala delarna av Tivedens nationalpark. Efter 400 meter längs denna stig ansluter den till Trollkyrkorundan, en rundslinga som leder in till huvudentrén och sedan tillbaka till samma plats genom de mest orörda delarna av Tiveden. Sträckan från Bergslagsleden och tillbaka är cirka fem kilometer men den kommer att ta 3-4 timmar om man har vandringspackning på ryggen.

Man måste ju välja om man vill vandra den norra eller södra slingan först. Den sydligare är något mer kuperad även om den norra slingan omedelbart leder oss upp på det Stora Trollkyrkoberget. Man tar sig upp med hjälp av platsbyggda trappor.

Stora Trollkyrkoberget lär ha använts som samlingsplats för en av de tidigare frikyrkorörelserna på 1800-talet. Rörelsen var bannlyst av Svenska kyrkan och tvingades ha sina möten i hemlighet.

Bara några hundra meter senare smeker leden Metesjöns strand där flera uddar och vikar lockar till rast och/eller fika.

Snart är man framme vid en iordninggjord rastplats med vindskydd (ståhöjd och inrett med fasta bänkar), dass, soptunnor, eldstad och vedförråd.

Detta är en av två platser där tältning är tillåten inom nationalparkens gränser. Den andra är vid badplatsen Vitsand.

Ett par hundra meter söder om rastplatsen svänger stigen västerut. Här fortsätter en genväg söderut som efter cirka 300 meter ansluter till Trollkyrkorundans södra slinga. Detta val kortar av rundan med kanske en och en halv kilometer, men då kommer man å andra sidan inte in till huvudentrén och alla dess möjligheter, så den väljer vi inte. I stället följer vi den nordliga slingan – förbi en tjärdal, över Titanics dansgolv och fram till huvudentrén.

Titanics dansgolv. Slätt och fint men lutar betänkligt.

Inne vid huvudentrén finns alltså ett stort antal valmöjligheter och jag har inte plats att beskriva dem alla, men jag tänker rekommendera ett par varianter.

Har man tagit sig ända hit så är en av rundorna ett måste: Den gulmarkerade Stenkällerundan. Den är endast ett par kilometer lång och för vandraren förbi några av nationalparkens riktiga smycken: Stenkälla och Stenkälleklack.

Stenkälla är en grotta under tre väldiga klippblock med en kallkälla längst ner i grottan. Sedan 1894 har det funnits en gästbok i grottan. Här fanns tidigare en sparbössa skuren i masurbjörk. Pengarna gick till nya gästböcker. Vid mitt senaste besök hittade jag den inte. Strax intill finns en 200 meter lång återvändsled upp till Stenkälleklack med sin magiska utsikt.

Stenkälla erbjuder tyvärr inte något drickbart vatten.

Stigen tillbaka till huvudentrén löper bitvis underbart nära sjön Trehörningen.

Har man lite mer tid och ork så rekommenderar jag nationalparkens längsta led – Trehörningsrundan (lila). Den passerar bland annat den underbara badplatsen Vitsand där det också är tillåtet att tälta.

Härifrån kan man ta en kort avstickare norrut för att upptäcka och klättra i Vitsandsgrottorna (orange led) och Junker Jägares sten (vit led).

Vitsandsgrottorna

Junker Jägares sten

Det finns flera varianter av berättelsen om Junker Jägares sten. Det är bara att googla. Följande version är nog en av de mer populära, men också en av de mera otroliga. Det sägs att den är helt tagen ur luften och enbart skapad för att locka turister till området.

Ordet Junker är gammalsvenska och betyder ung man. Sägnen berättar om Junker Jägare som ville gifta sig med en flicka, men hennes far ville gifta bort henne med en annan man. Den unga flickan och Junkern beslöt sig då för att fly tillsammans. De begav sig in i skogen tillsammans med flickans hund och slog läger vid ett jättestort flyttblock. Junkern gav sig ut på jakt medan flickan stannade kvar för att vakta elden.

Flickans far hade skickat ut spanare efter de båda förälskade, och de fann flickan och hennes hund vid elden. En av männen dödade hunden med ett spjut, men då grep flickan spjutet och stötte det i ögat på den som dödat hennes hund. En annan av männen högg då av huvudet på flickan. Sedan tog man med sig de båda liken tillbaka till flickans far. De hade lovat att föra tillbaka flickan, död eller levande.

När Junker Jägare kom tillbaka till stenblocket så var hans älskade borta. När han såg blodfläckarna förstod han vad som hade hänt, och han fortsatte ensam flykten. Sedan den dagen kallas det stora flyttblocket Junker Jägares sten.

Det påstås att det finns de som sett Junker Jägare vandra runt stenen än i denna dag. Det berättas också att man sett en huvudlös jungfru vandra varv efter varv runt stenen. Och om man är väldigt tyst, kan man höra de dröjande, sorgsna stegen…

Nu börjar återtåget till Bergslagsleden – ett par riktigt kuperade men otroligt mäktiga kilometrar. Vi väljer nu den södra slingan. Den börjar med klättring upp på och ner för ett par  rejäla bergsknallar varav den första – Oxaberget – bjuder på riktig njutning. Till vår hjälp har vi ett flertal platsbyggda trappor.

Strax innan vi passerar den genväg jag nämnde tidigare får man hjälp av en dubbeltrappa för att komma ner till ”rätt” nivå. Här ska finnas en jättegryta, men jag har inte lyckats hitta den om det inte är en av de vatten- och mossfyllda gölar som finns i närheten.

Cirka 500 meter efter stigskälet med genvägen passerar leden ett mäktigt område där berget tycks komma rinnande ner mot vandraren.

400 meter senare är vi framme vid Lilla Trollkyrka. Bergets hjässa är en isslipad häll med isräfflor. Man har utsikt över Vättern och vid klart väder kan man se tornet på klosterkyrkan i Vadstena.

Strax innan vi är framme vid det stigskäl där vi återkommer till Bergslagsleden passerar leden en mäktig brandstubbe på vänster sida. Femhundra meter senare står vi åter på Bergslagsleden.

Vandrare som nöjer sig med att enbart följa Bergslagsledens huvudsträckning, upplever ändå en del av den typiska Tivedsnaturen med lavklädda hällmarker med gles tallskog och de frodiga sänkorna med granskog, samt små myrmarker med tallmossar. Detta är ett helt underbart område att vandra i om man gillar jättelika stenblock, branta stup och starkt kuperad led. Och vem gör inte det?

Man passerar också denna perfekta rastplats. Själva urberget bjuder på två-tre sittplatser.

När leden närmar sig den punkt där den lämnar nationalparken så förändras den radikalt. Vi lämnar de smala stigarna bakom oss och följer nu gamla bekväma körvägar och naturen är inte längre så dramatiskt kuperad utan mjukare och plattare och skogen är en mer varierad blandskog.

 En dryg kilometer sedan man lämnat nationalparken hittar man resterna av en gammal skvaltkvarn längs en bäck tio meter söder om den lilla skogsväg vi går på.

Strax söderut finns en tjärdal. Ytterligare femhundra meter senare passerar leden precis intill en kolbotten. Båda dessa kan man hitta med hjälp av Fornsök.

En dryg kilometer norr om etappmålet vid Stenkällegården finns en (inledningsvis dåligt) färgmarkerad återvändsled på cirka hundra meter som leder upp till ett utsiktsberg – Hule Bergsjö utsikt.

Härifrån har man en vid utsikt åt söder och öster över den del av Tiveden som ligger närmast Vättern. Längst bort ser man Vättern och vid klart väder kanske ända till Östergötland. Ansträngningen att klättra upp betalar sig. Här uppe finns två olika utsiktsknallar som båda bjuder på läckra vyer.

Precis när vi kommit ner från utsikten passerar leden en skogsväg.  Här kan det vara dags att göra ännu en avstickare från leden. Vi följer skogsvägen västerut och passerar först Hule Bergsjö. En halv kilometer senare gör vägen först en tydlig sväng söderut och därefter en lika tydlig sväng västerut.

Nu är det dags att leta efter en otydlig stig söderut (eller ta hjälp av Fornsök) för att leta upp  Lasses bål. Detta är ett offerkast till minne av soldaten Lasse Börjesson Celling som dog här den 17 februari 1709. För att inte Lasse skulle gå igen och för att ge sig själv tur på färden genom skogen kastade alla förbipasserande en torr gren på högen.

Efter mycket letande hittade jag skylten med information om händelsen. Där fanns emellertid inte någon rest av själva offerkastet.

Fornsök berättar om att det ska finnas ytterligare ett offerkast (bestående av stenar) cirka tio meter nordost om Lasses bål och detta kast syns ganska tydligt.

När man kommer ut på skogsvägen igen befinner man sig nästan på gränsen till Tutterskulle naturreservat. Länsstyrelsen beskriver området (bland annat) så här:

Här finns resliga gamla tallar i ett vilt skoglandskap med branta hällar och stora stenblock, men också en stilla tjärn och en mosse. (...) Den värmeälskande skalbaggen raggbock återfinns i några mindre områden med hällmarkstallskog. Det är en ovanlig långhorning som lever i gammal tallved. Har det varit skogsbrand gynnas raggbocken. Mycket riktigt har det brunnit många gånger i Tutterskulle och kolade högstubbar och torrakor, stående döda träd, påminner om forna bränder.

Tutterskulle är en av Tivedens ugglerikaste platser. Här finns bland annat både sparvuggla och pärluggla. På vårvinternätter hörs pärlugglehannens rop i timtal.

 Vill man göra ett besök i detta stiglösa område är det lämpligt att följa skogsvägen vidare västerut. Efter en vändplan blir vägen en tydlig stig som leder fram till en ny vändplan. Härifrån går en tydlig stig fram till en liten rastplats vid  Spåndals Bergsjö. Detta är en fiskesjö och de har en delvis spångad stig runt om.

En solvarm dag som denna är doften av pors nästan bedövande.

Runda sjön på den norra sidan och gå rakt över berget som gett reservatet dess namn – Tutters kulle.

Uppe på Tutterskulle har man Vättern i fonden. Sedan man sett sig mätt kan det vara dags att leta sig tillbaka till skogsvägen för att sedan återvända till Bergslagsleden.

Tillbaka på Bergslagsleden bär det svagt utför den sista kilometern ner till Stenkällegården. Framkomsten sker lite… snopet. Stigen letar sig fram under en portal – BERGSLAGSLEDEN – och vandraren känner sig lite övergiven. Här finns ingen information om var Stenkällegården är belägen! Men om man pustar ut och lyfter blicken en aning så kan man se att leden fortsätter på andra sidan grusvägen och rakt över fältet. Och där! Där finns ytterligare en portal att ta sig igenom. SEDAN är man framme vid Stenkällegården.

Detta är en turistanläggning som tidigare har haft öppet året om. Jag vet inte hur det blir kommande vintersäsong, men vissa år finns skiduthyrning och någon liten backe med lift.

Här finns både campingmöjligheter och stugor. www.stenkallegarden.nu

Vatten finns att få inne på expeditionen men också på flera ställen i området. Den kran som finns mest central hittar man bakom servicehuset. Man får dock se upp. Flera av kranarna levererar endast sjövatten.

Däruppe, bakom servicehuset, hittar man en av flera vattenkranar.

Svärdheter längs etapp 17: