Bergslagsleden Etapp 12: Lekhyttan - Sixtorp

Jag samlar mina artiklar om Bergslagsleden här.

Bergslagsledens 12:e etapp är den första som går söder om E 18 och därmed den första (av två) som korsar området som kallas Södra Kilsbergen. Det ovanliga med denna etapp är att den – ungefär halvvägs – erbjuder 7-9 olika övernattningsmöjligheter, lite beroende på vad man anser vara en möjlig övernattningsplats.

De flesta av mina faktauppgifter kommer från Lindstén/Sevärt i Södra Kilsbergen samt Länsstyrelsens informationsblad om länets naturreservat.

GPS-koordinater på samtliga platser finns sist i texten.

 

Upp på Lekhytte klint

Lekhyttan är en av länets bäst bevarade hyttbyar och en rundvandring lockar. Här finns flera bergsmansgårdar från 1700- och 1800-talen. Mest känd är kanske Hallagården vars äldsta delar från 1600-talet var gästgiveri. Idag är det ett café mitt i byn – www.hallagarden.nu. I närheten ligger också Tingsgården som idag erbjuder B&B. Se också www.lekhyttans.se.

Lekhyttans Café och kiosk är  den "officiella" knutpunkten mellan etapperna 11 och 12. Här går bra att fylla på vatten samt att få sig en matbit.

 

Från Lekhyttans Café och Kiosk leds man åt nordväst, parallellt med E18, och passerar (efter ca 250 meter) "Kilsbergskantens nav" - den gamla skolan som numera är föreningslokal för den mycket livaktiga hembygdsföreningen Kilsbergskanten. 

Efter ytterligare 500 meter passerar leden en vägbom och börjar sedan leta sig västerut uppför branten. Precis när man klättrat klart pekar en pil åt höger mot Lekhytte klint. Detta är en kort avstickare (200 meter) som man inte får missa. Förutom utsikten och betongfundament från ett brandbevakningstorn som funnits på platsen, så är berghällarna fyllda med ristningar.

Lekhytte klint

På berghällarna runt om fundamenten finns inskriptioner, till exempel den som gjordes av ”912 ERIKSSON 1940”. Man kan gissa att han tjänstgjorde här som luftbevakare under kriget. Jag har också hittat ”113 KROHN 1940”, ”143 MALM”, ”LILIEBERG” samt ”HANSSON 1940”. Här lär också finnas en ristning av en Volvo PV modell 47/48, men den har jag inte lyckats hitta... om det inte är denna:

Sedan vi njutit av utsikten återvänder vi till leden.

  

Genom två naturreservat

Drygt en kilometer efter klinten har jag döpt om leden till Myrstigen. Här vimlar av stora myrstackar. Jag hittar sex stycken som är mer än 125 cm och den högsta är minst 175 cm. Nästan alla har blivit påhälsade av spillkråka.

Mitt bland dessa vackra byggnationer letar sig leden ner till Kungshallasjön och erbjuder en fantastisk rastplats precis vid sjökanten.

Fler fantastiska stackar och sedan – naturen leker – två dansande granar! Det känns som om de hälsar välkommen till Kungshall naturreservat – ett reservat så färskt (2018) att man inte hunnit måla gränsmarkeringar på träden. Där sitter fortfarande (nov 2019) plastsnitslar.

Kungshall är en mycket kuperad kalkbarrskog vilket innebär att den är synnerligen artrik både vad gäller kärlväxter och svampar. Här finns också flera arter – både växter och fåglar som är typiska för gammal skog som har fått växa och ramla som den vill.

Kungshall naturreservat

Bergslagsleden smyger fram på en vacker skogsväg i reservatets västligaste del och under ungefär en kilometer har vandraren en mäktig brant på vänster sida och en vacker bäck som porlar till höger. Här är lätt att trivas – även i höstrusket.

Hundratalet meter innan gården Skyttebo lämnar leden grusvägen och gör en skarp högersväng. Man går över ett par broar, förbi en vacker stenmur och över en grusväg och rakt in i en synnerligen mäktig granskog.

Strax efter nästa bro kommer vi in i naturreservatet Båsbergen som är ett relativt stort reservat (136 ha) bestående av gammal skog med ganska stort inslag av löv. Här kan man bland annat hitta en del ovanliga lavar som lunglav (på asp och rönn), korallav och skuggblåslav (på klippor och stenblock). Lättare att hitta är kanske järpe, spillkråka och tretåig hackspett. I reservatet finns flera kolbottnar och ruiner efter kolarkojor.

Båsbergens narurreservat

Bergslagsleden passerar mycket snabbt genom reservatet (500 m) och vill man se mer kan man välja att följa en av de båda skogsbilvägar som letar sig norrut längre in. Den väg som tar sig längst kommer fram till de egentliga Båsbergen. Ordet ”bås” kommer av ordet björnbåse – en fångstmetod för björn.

Båsbergen ligger på en vattendelare vilket innebär att några av reservatets bäckar rinner till Östersjön, medan andra rinner till Skagerack.

Dorvestorp med omnejd

Gården Dorvestorp ligger inte längs Bergslagsleden men här finns så mycket intressant att titta på att det är väl använd tid och energi att leta upp någon eller några av de platser jag kommer att presentera här. Nåja, den första platsen ligger faktiskt vid leden. Nästan. Den finns med på etappbladet som sevärdhet nummer 2 - Nybergskällan. Precis vid källan har det ramlat en del träd vilket fått till följd att vandrare skapat nya stigar. Jag gick förbi källan utan att se den. Eftersom jag hade gps-koordinater upptäckte jag snart mitt misstag, men den var ändå svår att hitta. Till slut upptäckte jag den informationsskylt som är uppsatt och gick dit för att läsa. Sedan började jag leta efter själva vattenytan. Det visade sig att den fanns bakom min rygg när jag stod och läste skylten. Kanske hade det gått snabbare om jag följt Carl Anders Lindsténs beskrivning i boken Sevärt i Södra Kilsbergen: ”Nybergskällan ligger vid leden, 20 m öster om stigen.”

Nybergskällan nere till vänster

”Enligt gammal utsago ansågs vattnet vara mycket hälsobringande och hämtades av folk långt därifrån för att användas för bot mot olika sjukdomar. På gården Dorvestorp drevs tidvis under de första årtiondena av 1900-talet inackordering av klena och sjuka personer, som skulle bättras och botas med vatten från hälsokällan.”

Professor Svenonius från Uppsala analyserade vattnet i början av förra seklet och konstaterade att det innehöll radium, vilket ansågs vara synnerligen hälsofrämjande. Det var Matilda Nilsson – boende i Dorvestorp – som hade beställt analysen av vattnet. Det är också hon som har skrivit denna vers som tidigare var uppsatt intill källan:

Du klara lyckokälla är mera värd än guld.

Då alla källor sina då är du lika full.

Du stillar alla krämpor. Du läker alla sår.

Vad kan man mer begära när man från källan går?

Även om Lindstén hade rätt när det gäller att hitta källan så stämmer inte längre alla hans beskrivningar av stigar. En del har mer eller mindre försvunnit.

Ungefär 250 meter söder om källan – längs leden – ska man leta efter en stig/traktorväg (syns på etappbladet). Den är tyvärr otydligast i början. Efter fyrahundra meter kommer man fram till Guldgruvan.

Guldgruvan

Detta är ingen guldgruva utan en järngruva som påbörjades redan på 1600-talet. I skiftet 1930-40 bröt man fältspat, glimmer och kvarts. Fältspat levererades till porslinsindustrin, medan kvarts och glimmer köptes av Bofors. Man ser det vattenfyllda gruvhålet och en ingång i berget.

Spelhuset

Den stora ruinhögen är resterna av spelhuset. Se upp! Här finns inga skyddsanordningar. Det sägs att stigen intill gruvan kan glittra i solskenet. Det är spill från transporten av glimmer.

Fortsätt längs traktorvägen ner mot byn.

Mitt emot den nedre gården går en stig/traktorväg in mot sydost. Efter knappt 100 meter passerar stigen ett par enorma lärkträd.

Lärkträd

Strax efter dessa går en något otydligare stig söderut. Efter knappt 200 meter längs denna stig är det dags att leta sig västerut. Det syns tydligt att man är i ett gruvområde, för runt det vackra vattenfyllda gruvhålet ligger stora mängder varp (skrotsten) som omsorgsfullt lagts upp i murar. Se upp! Inte heller här finns några säkerhetsanordningar. På vårarna är växtligheten runt detta gruvhål ovanligt rik. Här blommar smörboll, blåsippa, gullviva, liljekonvalj, try, ormbär, smultron och viol.

Dorvestorp järngruva

Vänd tillbaka samma väg. Cirka 80 meter väster om den nedre gården växer en fridlyst ek av ansenliga mått. Den syns från vägen.

Dorvestorp ek

De två sista sevärdheterna i Dorvestorp kräver att man går upp mot den övre gården. Öster och norr om bostaden går en stig åt nordväst. Cirka 100 meter från gården kommer man fram till två block som vilar på berggrunden. Där går en otydlig stig åt nordost. Följ denna cirka 100 meter. Då ser man Krypsten uppe till höger, cirka 75 meter från stigen.

Det är en större sten som vilar mot en mindre vilket skapar ett utrymme stort nog att krypa igenom. Detta har använts för att bota diverse sjukdomar. Man krängde av sig sjukdomen i det trånga utrymmet.

Nu tillbaka till stigen vid de två stenblocken. Fortsätt stigen åt nordväst ytterligare nästan 200 meter. Strax före ett jakttorn kan man se orange markeringar på träd i nordlig riktning. Efter 125 meter längs dessa markeringar (som delvis är otydliga) kommer man fram till en tjärgrav. Det är en stensatt grav om 1 x 2 meter och med ett djup på en meter.

Dorvestorp tjärgrav

En tjärgrav var någon sorts fördjupning i lutning med möjlighet att tappa ur tjära längst ner. Graven fylldes med flisade, kådrika tallstubbar och täcktes sedan med ris, mossa och kolstybb. När veden förbrändes med minsta möjliga syretillförsel bildades tjära som samlades upp i tunnor. Som biprodukt bildades ett kol som ansågs vara det allra bästa smideskolet.

Tillbaka till stigen som vi fortsätter att följa åt nordväst ut på en grusväg. Precis där hittar man resterna av Larsatorpet.

Trehundra meter norrut längs vägen stöter vi åter på Bergslagsleden efter vår rejäla utflykt.

Naturreservaten Stenbäcken och Örvaremossen

De avslutande knappa två kilometrarna fram till Stenbäcken går genom mycket inbjudande natur. Efter en dryg kilometer gör leden en liten sväng (markerad med blå pilar). Precis där leder en stig norrut, in i naturreservatet Örvaremossen. Det är helt nytt (2019) och inga som helst markeringar finns. På kartor kan man se att det finns en stig som slingrar sig runt i reservatet med start där vi står just nu.  Denna stig försvinner dock och vandraren får söka sig fram på egen hand.

Stenbäcken är en numera privat friluftsgård som endast hyrs ut till skolor och föreningar.

Vid friluftsgården finns torrtoalett och möjlighet att fylla på färskvatten från en kran på baksidan av huset.

Vattenkranen döljer sig i det lilla skåpet på baksidan av huvudbyggnaden.

Gården Stenbäcken nämns första gången redan år 1660, som en av fyra gårdar som tillverkade järn i Ribbohyttan. Förutom järntillverkning drev gården också ett jordbruk, med åkermark och omfattande ängsmarker för höskörd. Det gick åt mycket vinterfoder till alla dragdjur inom bergsbruket. Sedan jordbruket lagts ner har gården använts som friluftsgård.

Inom reservatet finns inte mindre än sju vindskydd och dessutom goda tältmöjligheter. I närheten av gården finns

Ravinen

Ravinen: Vindskyddet har måtten 2,5 x 3,5 meter och saknar takskägg. Här finns en dålig eldstad med fast galler. Här finns vedförråd men inga redskap. Vatten finns i en bäck strax intill.  Vindskyddet ligger på gammal snårig åkermark. Det finns ingen tydlig stig hit. 

Fårhagen

Fårhagen: Vindskyddet ligger på en äng. Måtten är 3 x 4 m och är av slogbodsmodell (altantak). Där finns en eldstad och vedförråd men inga redskap. Här finns inget dass men soptunna. 

Nedre tältängen

Nedre tältängen: Samma typ av vindskydd som Fårhagen. Här saknas dock vatten.

Övre tältängen

Övre tältängen: Denna plats skiljer sig avsevärt från de övriga. Den ligger också mer avsides. Man hittar dit genom att följa Bergslagsleden knappt 100 meter där en pil visar till höger. 150 meter senare är man framme. Här finns ett låsbart vindskydd (!), stor köksavdelning samt en stor olåst kåta. Kåtan är inredd med mängder med bord och bänkar. Ingen toa. Inget vatten. Miljön är att betrakta som vändplan.

Om man fortsätter att följa Bergslagsleden passerar den snart över grusvägen, där den sedan svänger åt nordväst. Här pekar en pil söderut mot

Yttre skyddet

Yttre skyddet: Vindskyddet är av planktyp med plåttak. Öppningen är lite indragen vilket skapar extra skydd. Dessutom finns takskägg. Måtten är cirka 2 x 3 m. Eldstaden är en järnskapelse av den typ som är vanlig längs leden. Runt eldstaden finns tre fasta bänkar. Här finns vedförråd men inga redskap och inget dass. Vatten finns i Lillsjöbäcken som rinner precis utanför. Platsen är en öppen glänta i skogen. Tyvärr finns det bilväg ända fram.

 

Lillsjöbäcken och Lillsjön

Ytterligare drygt 100 meter längs leden så kommer man till en av Bergslagsledens absolut trevligaste övernattningsplatser – vindskyddet vid Lillsjöbäcken.

Det påminner till stora delar om Yttre skyddet med den skillnaden att här finns såväl ved som yxa och såg.

Miljön runt skyddet är mycket inbjudande.

Lillsjöbäcken är känd för sin naturliga öringstam. I bäckens klara vatten med sandbotten trivs även flodpärlmusslan som kan bli 200 år gammal. Den är fridlyst och det betyder att man inte ens får lyfta upp den.

 

Det var sex vindskydd. Det sjunde passerar man sedan leden klättrat först upp och sedan ner för en ganska krävande bergsknalle.

På vägen upp kunde man tidigare göra en avstickare till ett utsiktstorn som tyvärr har rivits på grund av röta. Det pekar fortfarande (april 2022) en pil - UTSIKT - upp mot platsen för tornet, men - även om det är en ganska vacker plats, så finns här inte längre någon utsikt.

När man så småningom kommit ner har man Lillsjön och en underbar liten badplats framför sig. Där finns det sjunde vindskyddet.

Vindskyddet är litet – bara 2 x 2 m – men inbjudande. Här finns dass samt en eldstad med bra sittplatser runt, men tyvärr ingen ved eller redskap. Vattnet i sjön bör kokas. Vindskyddet ligger vid Kilsbergens vackraste badplats som har både klippstrand och lång sandstrand. En del stugor finns inom synhåll.

Lillsjön är en naturligt näringsfattig sjö med klart vatten. Växtligheten är sparsam både i sjön och utmed stränderna. Här finns notblomster, en typisk art för näringsfattiga sjöar. På upp till 1,5 meter djupt vatten blommar den strax ovanför ytan. Den har vita blommor som bärs upp av en stjälk från en bladrosett på bottnen.

En alternativ (och kortare) väg är att följa den gamla dragningen rakt västerut från vindskyddet. 500 meter efter Lillsjön passerar leden över en gammal kolbotten. Efter lite letande går det också att lokalisera kojruinen.

Betydligt trevligare är att följa den nya dragningen norr om sjön. Den börjar med att man tar sig över den långa - och tidvis såphala - bron över Lillsjöns östra vik.

Vid brons norra ände finns ett magnifikt, sprucket flyttblock. Stigen klättrar sedan uppåt genom magnifik skog.

Leden följer en grusväg en halv kilometer innan den viker av norrut upp i skogen. Strax därefter möter man denna giga-tall.

Stihgen slingrar sig över snårbevuxet hygge en bra bit och passerar sedan rakt över en grusväg. 400 meter efter denna passage löper en stig iväg västerut. Denna stig kan vara värd att följa. Efter drygt 100 meter kommer man ut på en grusväg. Följ den 70 meter söderut och stanna där. Trettio meter åt nordväst från denna punkt finns en fantastisk grotta med flera ingångar. Trots att den är stor kan den vara svår att hitta. Men ge inte upp. Titta bara här:

Tillbaka på leden stöter jag snart på något nytt som intresserar. Precis när man kommit nära sjön igen står en gammal gränssten alldeles öster om stigen. Man kan se på kartor att gränser möts här. Inuti "pilen" sticker Hidinge socken ner och utanför omringar Knista socken. (Tack Anders Norudde!)

Leden fortsätter söderut, passerar över en bro samt en skogsväg och stöter sedan samman med ledens gamla sträckning igen och letar sig sedan vidare söderut ner till Abborrtjärnen där den följer sjöns strand en liten bit.

 

Vindsnurror, vallareristningar och risbål

Nu börjar snart ett nytt inslag i denna natur att göra sig påmind. När jag nu vandrar denna etapp är det höstligt dimmigt. Dessutom börjar det skymma. Det blåser ganska rejält. Jag ser alltså inte så mycket men plötsligt hör jag ljud som väl inte bara kommer av vinden? Jag hade kommit till utkanten av Vindpark Kronoberget – 16 nybyggda, jättelika vindkraftverk!

 

Här i närheten finns en alternativ övernattningsplats – utom hörhåll från vindsnurrorna. Man kommer snart fram till en välskyltad anslutningsled till 10 sjöars led och om man följer den passerar man först (500 m) jaktkojan Hälge - som kan användas om det kniper - men du har då sju av vindkraftverken inom syn- och hörhåll.

Jaktkojan Hälge

Just här följer leden en nyanlagd väg, men 300 meter efter Hälge svänger leden in på en stig som verkligen lockar till vandring. De jättelika granarna gör att jag gärna går två kilometer till. 

Då är jag framme vid Storsjön där det finns ett skapligt vindskydd. Eller? Det har måtten 2 x 3 m. Eldstaden är av sten och har låga bänkar runt. Här finns ingen utrustning men gott om ved i skogen. Dass saknas. Sjön är stor och vacker med skapliga badmöjligheter. Har man tillgång till båt (hum) kan man ta sig ut till Killingön där det också lär finnas ett vindskydd – ett av få vindskydd i länet som ännu inte fått besök av mig.

Vindskyddet vid Storsjön

Men, jag antydde en viss tveksamhet angående vindskyddet. När jag kom dit hade det regnat och varit dimmigt i flera dagar. Jag upptäckte en del små mörka fläckar både på tak, väggar och golv och var noga med att inte lägga liggunderlaget där och inte heller ställa min utrustning på sådana platser. Det regnade ymnigt hela natten och när jag vaknade upptäckte jag att de mörka fläckarna blivit större och fuktigare. Under mina kängor var det vatten och likaså under min matpåse. Det kändes som om vindskyddet var mättat med vatten. Turligt nog hade det inte blivit fuktigt under mitt liggunderlag. Kanske är här dags för renovering?

Tio sjöars led är mycket intressant, framför allt för att den leder in mot Fasaskogen, men detta område kräver ett eget kapitel – minst.

 

När jag dagen därpå vandrar tillbaka mot Bergslagsleden saktar jag ner efter ungefär en kilometer. Jag har läst att här ska finnas en liten berghäll med vallareristningar. Och visst hittar jag dem.

Hällen ligger bara fyra meter söder om stigen. Ristningarna är ganska otydliga och delvis ristade över varandra. De består mest av initialer och små symboler.

Dags för en ny liten avstickare redan innan vi kommit tillbaka till Bergslagsleden? Avsnitt av stigen jag går på är delar av den gamla gång- och ridstigen Storsjögångan. När jag kommer ut på grusvägen svänger jag till höger. Efter cirka 800 meter når vägen sin sydligaste punkt. Därifrån går en otydlig stig söderut. Den är markerad med Edlundpinnar - pinnar lutade mot träd och stenar. Nu är vi inne på Storsjögångan igen.

Efter 350 meter längs denna stig passerar man extremt nära ett av de gigantiska vindkraftverken - nog så intressant - men efter ytterligare 350 meter kommer man fram till en oansenlig hög med pinnar. Man befinner sig på en mordplats.

Skylten ovan lär vara utbytt (2013).

År 1867 färdades en västgötaknalle på Storsjögångan. En kolare ville komma åt hans varor och mördade honom på just denna plast. Efter mordet började förbipasserande lägga pinnar på platsen – och det görs än idag. Det kallas att man bygger ett risbål. Det går - troligen - att fortsätta stigen söderut till Hagabergsgruvorna och Bergslagsleden, men jag har inte rekat den sträckan.

Innan man återvänder från denna utflykt kan det vara lockande att ta lite rast på någon av de vackra bergsknallar som finns i trakten av Risbålet.

 

Tillbaka på Bergslagsleden fortsätter jag söderut. Efter tvåhundra meter passerar leden Mörktjärnsbäcken på en lång bro.

Sedan svänger leden brant uppåt. Här är vackert men jobbigt. När man sänkt sig ner på andra sidan höjden kommer leden ut på en av de anläggningsvägar som leder till några av vindkraftsverken. Vägen går längs Mörktjärn – en mycket vacker sjö som skäms av de stora byggena på andra sidan.

Hundra meter söder om Mörktjärn lämnar leden vägen. Här saknas tydlig markering. De vanliga blåa pilarna borde sättas upp här.

Vid denna punkt skulle jag kunna lägga in en text om en dagsutflykt österut. Det finns emellertid två tänkbara vägval dit och tillbaka. Jag väljer att beskriva båda alternativen när vi kommer fram till alternativ två.

Leden klättrar nu uppåt igen och efter cirka en halv kilometer kommer man fram till en något motsägelsefull skylt. (Den skylten är bortplockad, okt 2022.)

Går det att zooma in och läsa texten?

Jag har kommit fram till en av de passager där Bergslagsleden tvingats ändra rutt. Det är ingen stor förändring och den nya dragningen passerar en mycket vacker utsiktsplats innan den sänker sig ner mot väster och stöter på den gamla dragningen igen ute på en liten skogsväg.

(Mycket av utsikten har försvunnit eftersom hygget vuxit upp, okt 2022).

Den nya utsiktsplatsen

Bara hundratalet meter senare lämnar leden grusvägen och viker av västerut. Precis här är vi framme vid alternativ nummer två till dagsutflykten österut. Nu backar jag till alternativ nummer ett och beskriver hela utflykten från den punkten.

Omväg via Trollkarlen, borgar, skatter och Pers kulle

Vi befinner oss alltså nu på en grusväg 150 meter sydost om Mörktjärns sydspets. Bergslagsleden viker här av åt sydväst. Vi fortsätter emellertid att följa grusvägen ytterligare 150-200 meter. Någonstans här - där det ser lättast ut - ska vi vandra rakt över ett stiglöst hygge rakt åt sydväst i cirka 200 meter. (När jag vandrade här senast lämnade vi vägen redan efter 150 meter och siktade upp mot en kulle med ett par höga träd.)

Sedan man passerat hygget stöter man snart på en mycket lockande stig. Man ska följa den åt sydost. Naturen är mycket tilldragande och bjuder bland annat på detta:

Balanssten och Falltall

Båda dessa såg ut att kunna ramla när som helst.

Man följer stigen över bäcken mellan Lilla och Stora Magertjärn och vidare upp på den vändplan som finns där. Man hade givetvis kunnat välja en enklare orientering hit, men då hade man missat den fina stigen.

Har man ögonen öppna kan man här se flera gruvhål tillhörande Lundagruvorna medan vi följer grusvägen drygt en kilometer, fram till Sirsjötorp. Precis efter Sirsjötorp (det känns som att gå på deras tomt) följer vi stigen åt sydost - hitom (norr om) bäcken. Här finns ett par avtagsstigar, men vi håller oss hela tiden nära bäcken och efter knappt 700 meter är vi framme vid den magiskt vackra sjön Trollkarlen och vi följer dess nordöstra strand fram till rastplatsen.

Trollkarlen är en vacker källsjö vid foten av Trollkarlsklint. Den har - till skillnad från de flesta sjöar i Kilsbergen - alldeles klart vatten som är mycket gott att dricka.

Det lär finnas många sägner om sjön. En berättar att trollen om jul- och midsommarnätterna brukade ställa ut sina skatter på sjöns stränder. En bergsmansdotter från Velamshyttan tog genvägen över Trollkarlen på väg till julottan i Kvistbro kyrka. Framme vid sjön fick hon - i den månljusa natten - se stränderna kantade av de ädlaste guld- och silverföremål. Frestelsen blev för stor. Hon lyfte upp en sällsamt vacker ljuskrona och lät undslippa sig en önskan: "Gud give att jag ägde en sådan här." I gryningsljuset på vägen hem från julottan fann hon att alla föremålen runt sjön var försvunna - utom ljuskronan. Genom att hon hade nämnt Guds namn hade trollens makt brutits och hon tog med sig kronan hem. Länge hängde den i salen i bergsmansgården i Velamshyttan tills den fick sin plats i Kvistbro kyrka. Där hänger den idag i mittgången närmast altaret. De övriga kristallkronorna kommer från Svartå herrgård.

Nu finns det de som inte tror på att det är just den ljuskronan jag fotograferat. Någon påstod att den rätta ljuskronan bara visar sig på torsdagsnätter med nymåne. Han avrådde dock å det bestämdaste att besöka kyrkan vid denna tid eftersom trollen då står runt kyrkomuren för att få tillbaka sin ägodel.

Ljuskronan har plats för fyra stearinljus. När jag påpekade för personalen att det saknades ett ljus i kronan fick jag ett oväntat svar:

"Många gånger har vi satt dit det fjärde ljuset, men varje gång när vi kommit tillbaka till kyrkan har ljuset legat på golvet."

Nog om spökerier och trollkonster. Sedan vi njutit av Trollkarlen följer vi stigen upp till berget Trollkarlsklint. Högst uppe på Trollkarlsklint finns ett triangelmärke inhugget.

Här ska vi lämna den tydliga stigen söderut och i stället leta upp den ganska otydliga stig som tar av åt nordost. Efter knappt 800 meter passeras ett jakttorn och nu blir stigen avsevärt tydligare. Stigen blir alltmer traktorväg. Drygt 600 meter efter jakttornet börjar stigen löpa utför. Sakta ner farten. Nu ska vandraren leta upp en smal men tydlig stig som tar av österut, upp till Sydnärkes mäktigaste utsikt över Närkeslätten – Pers kulle. Detta är en plats som förtjänar besök varje årstid.

 

Sedan man sett sig mätt på utsikten tar man sig tillbaka till traktorvägen och fortsätter den nerför backarna – cirka 750 meter – fram till en vändplan/P-plats.

Härifrån leder en traktor-/skogsväg västerut som efter knappt 500 meter kommer fram till ”rastplatsen Björnen”. Man anar här klapperstensfält söder om vägen.

En tydlig stig fortsätter västerut parallellt med Borgaresjöns norra strand. Namnet kommer av att här finns två fornborgar i sjöns närhet. Efter cirka 300 meter längs stigen anar man hur skogsmaskiner kört norrut uppför slänten. Detta kan vara ett lämpligt vägval om man vill leta upp fornborgen Tjuvbergsskansen. 

Från stigen är det cirka 300 meter fågelvägen i VNV riktning. Här finns inga stigar.  GPS-koordinater finns sist i texten. Tjuvbergsskansen har stup på nästan alla sidor. Därför finns här ganska få murar.

 Nu fortsätter vi stigen längs Borgaresjön.

Om denna sjö berättas i stort sett samma vandringssägen som det berättas om Dovra sjöar:

Det var borgare från Örebro som på flykt undan sina förföljare skulle ta skydd för sig och sin skatt i den andra borgen i närheten - Borgarsjö skans. Förföljarna var emellertid hack i häl och borgarna insåg att de inte skulle hinna fram till skyddet. Därför sänkte de sin skattkista i sjön. Skatten kunde dock inte återfinnas. Enligt sägnen måste den som ska bärga skatten vara alldeles tyst. Några skattsökare lyckades få upp skatten till ytan. Då fick de se något märkligt. En höna kom dragande på ett stort halmlass och uppe på lasset satt en körsven och manade på hönan: ”Skynda dig, vi måste vara i Rom innan kvällen!” Skattletarna blev naturligtvis så förvånade över denna syn att de inte kunde låta bli att ge ifrån sig ett rop. Därmed hade tystnaden brutits och skatten gled tillbaka ner i sjön. Och där ligger den säkert fortfarande.

 Sedan vi passerat Borgaresjön kommer stigen ut på en traktorväg. Om man följer den norrut passerar man – efter drygt 100 meter – resterna av en maffig kolarkoja. Den ligger en bit indragen (norrut) från stigen och kan vara svår att se.

Vi väljer annars att svänga söderut på traktorvägen och passerar efter mindre än hundra meter en kojruin på höger sida.

Traktorvägen leder snart ut på Malmvägen. Hela Malmvägen är markerad som ett fornminne hos Fornsök. Den går i stort sett mellan Sixtorp och Vekhyttan och utgör en del av den transportled för malm och träkol som utnyttjade den planare marken nedanför bergsstupen. Här transporterades bland annat malm från Hagabergsgruvorna till masugnen i Lekhyttan.

Vi följer Malmvägen 200 meter västerut och följer sedan uppmaningen från den pil som pekar norrut och visar vägen mot Borgaresjö skans. Efter 300 meter flödar en källa mitt i stigen. Vi kan väl kalla den för Borgaresjö källa? Strax efteråt passerar man en kolbotten och direkt där efter pekar en pil in mot höger – mot Borgaresjö skans. Efter 300 meter längs denna stig står vi mitt i borgen.

 Detta är kanske den bäst bevarade av Kilsbergens tolv fornborgar. Den är också den mest sevärda med sina 135x90 meter. Enligt traditionen ska bygdens folk ha gömt sig här när Kristian Tyranns trupper härjade i Närke år 1520.

Sedan vi sett oss mätta på borgen vänder vi tillbaka till stigen och följer den vidare norrut när den klättrar rejält ända upp på toppen av Trollkarlsklint. Härifrån följer vi samma stigar som när vi kom - ner till Sirsjötorp och vidare norrut cirka 500 meter. Nu banar vi ny väg. Precis norr om Sirsjöns nordostligaste spets går en stig/väg in västerut. Här fanns en viltmatning när jag passerade. Efter 250 meter passerar vi en underbar liten badvik. Tyvärr knappast utrymme för tält, men hängmattor fungerar förstås. Efter ytterligare ett hundratal meter passeras en tämligen stor kolbotten och nu börjar stigen försvinna. I princip ska man fortsätta att följa sjökanten. Man kan ana att skogsmaskiner har kört här. Efter cirka 400 meter viker körvägen av från sjön. Den för oss fortfarande parallellt med sjön men lite längre ifrån. Nu har det blivit lätt att följa körvägen.

500 meter sedan körvägen lämnat sjökanten löper den upp på en liten grusväg. Till vänster skymtar man en liten fin jaktstuga med utsikt över Sirsjön.

Vi ska emellertid följa vägen åt andra hållet - norrut. 250 meter senare är vi framme vid en vändplan och därifrån leder oss en väg västerut. Efter 400 meter girar vägen rakt norrut och 250 meter senare är vi tillbaka på Bergslagsleden.

 Vidare mot Sixtorp

Precis norr om Lilla Sirsjön passerar leden ett par stora, långsmala gruvhål. Dessa gruvor – Hagabergsgruvorna – är en del av malmfältet Kronoberget. Brytning har ägt rum från slutet av 1500-talet fram till slutet av 1800-talet.

Under 1700-talet var detta Lekebergslagens största gruvfält. Det är totalt mer än två kilometer långt och består av ett 80-tal gruvhål. På en karta från 1897 finns mer än 50 namngivna gruvhål. Härifrån gick malmtransporter till många av hyttorna i södra Kilsbergen, till exempel Vekhyttan och Mullhyttan.

Den mest dramatiska utsikten ner i gruvorna har man över den västra gruvan.

 

Om man följer gruvornas södra sida västerut tills gruvschaktet upphör så befinner man sig ganska nära platsen för en runkesten - en stor sten som kan sättas i gungning med handkraft.

70 meter nordväst från denna punkt finns stenen. Se GPS-koordinater sist i denna text.

Runkesten

Strax söder om gruvorna passerar leden bäcken från Lilla Sirsjön. Vid själva utloppet ur sjön lät man bygga en drygt 80 meter lång damm – Regaldammen. Därigenom skapade man ett vattenfall som drev ett åtta meter högt vattenhjul.

Regaldammen. På nedre bilden ses hjulhusgraven. Dammen kallas ibland för Hjulhusdammen.

För att förbättra vattenföringen täppte man för Stora Sirsjöns naturliga utflöde och lät gräva ett dike till Lilla Sirsjön. Via en stånggång på cirka 300 meter överfördes kraften till pumpar och hissar vid Hagabergsgruvorna. Pumparna skulle se till att vattnet försvann och hissarna användes för att få upp malmen. Dammen är välbehållen. Vattenhjulet revs 1914 men vattenrännan och stenfundamenten till hjulhuset står kvar.

Velamshyttan

En knapp kilometer söder om Regaldammen passerar leden åter bäcken från Lilla Sirsjön. Precis vid vattenfallet låg tidigare Velamshyttans hytta.

Hyttans plats

Det berättas att Gustav Vasa kallade hit en tysk bergsman – Velam – för att lära upp svenska bergsmän i tysk bergshantering och inrätta en så kallad tyskhytta. Säkert är i varje fall att hyttan drevs under 1500-talet och fram till 1620-talet, då verksamheten flyttades längre nedströms till Gammelhyttan.

Ovanför hyttplatsen – på andra sidan vägen – ser man de imponerande resterna av en flottningsränna i sten. Nedanför denna har tidigare funnits en träränna som förde timret ner till den punkt där leden korsar bäcken. När man ser vilka enorma arbeten som utförts för flottning i denna lilla bäck så kan man få en uppfattning om vilka transportproblem som fanns i skogsbruket före vägarnas och skogsmaskinernas tid.

Fyrahundra meter söder om Velamshyttan passerar leden den plats där tidigare Velamshyttans såg låg. Här finns resterna av ett försök att sprida kunskap om hembygden.

Velamshyttesågen

Strax intill finns denna kolugn. (Tack Erik Nilsson för upplysningen.)

Strax innan leden ankommer till etappmålet Sixtorp passeras än en gång bäcken från Sirsjöarna på en ganska lång och ringlande bro. 

Femtio meter efter bäcken viker en stig av från leden västerut. Detta är en del av en naturstig och i varje fall denna första del av stigen kan vara värd att följa istället för att följa leden ner till Sixtorp direkt.

Efter knappt 100 meter ser man rester av gruvverksamhet till vänster. Kikar man noga uppför backen kan man möjligen skymta ett vindskydd uppe på höjden.

Det är ett mycket fint vindskydd som (tyvärr) står på gårdsplanen till gården Berget. Det är byggt på en lite ovanlig plats - mitt emot en ganska hög bergvägg. Detta gör förstås att värmen från elden reflekteras skönt. 

Bara 100 meter senare passerar stigen en mycket fin kallkälla.

Sist jag var här fanns längre nedströms en jättelik bäverdamm som dämde upp mycket stora områden. Naturstigen gick under vatten långa sträckor och mitt i vattnet kunde jag se informationsskyltar som var omöjliga att komma fram till. Omkullfallna träd försvårade också framkomligheten. 

Ute på vägen tar jag vänster och sedan vänster igen för att komma till etappmålet: Sixtorp.

Sixtorps friluftsgård är alltså etappmål för tolfte och trettonde etappen på Bergslagsleden. Friluftsgården ger möjligheter till övernattning, lägerskolor och annan service. I anslutning till anläggningen finns en obemannad naturskola som är resurs i samband med exkursioner i området. Här kan du rasta ute i det fria och ha tillgång till vindskydd, eldstad, vatten i utekran och torrtoalett. Nere vid sjön ligger en mycket fin badplats. Kontakt: sixtorpfriluftsgard@gmail.com

De båda vindskydden är av olika karaktär – ett för övernattning och ett för rast. Rastskyddet är inrett med bord och fasta bänkar. Två personer kan möjligen få plats att sova. Utanför finns en eldstad med sittplatser. Dessutom finns mängder med bord och bänkar i närheten. Toa vid gården. Vedbod med ved och huggkubb, men inga redskap. Vatten i kran på en liten stuga 50 meter ovanför vindskyddet.

Det rejälare vindskyddet ligger strax intill. Det har måtten 2 x 3 meter. Utanför finns eldstad med sittplatser.

Nedan följer samtliga sevärdheter och deras gps-koordinater.

• Lekens badplats N59 16.554 E14 47.022
• Klunkhyttans gård N59 16.377 E14 48.030
• Klunkhyttans vindskydd (vsk) N59 16.406 E14 48.103
• Masmästarestugan N59 16.178 E14 47.940
• Lekhytte klint N59 15.477 E14 48.408
• Myrstigen N59 15.254 E14 47.259
• Kungshallasjöns rastplats N59 15.228 E14 47.052
• Dansande granar N59 15.242 E14 47.004
• Kungshall naturreservat (NR) N59 15.218 E14 46.951
• Båsbergens NR N59 14.513 E14 46.410
• Nybergskällan N59 14.450 E14 45.594
• Dorvestorp guldgruva N59 14.139 E14 45.772
• Dorvestorp lärkträd N59 13.837 E14 45.723
• Dorvestorp järngruva N59 13.748 E14 45.653
• Dorvestorp ek N59 13.873 E14 45.575
• Dorvestorp krypsten N59 14.043 E14 45.544
• Dorvestorp tjärgrav N59 14.109 E14 45.436
• Larsatorpet N59 14.164 E14 45.204
• Kolbotten Kattjärn N59 14.129 E14 44.355
• Stenbäckens gård  N59 13.813 E14 44.197
• Stenbäckens vsk Ravinen N59 13.766 E14 44.363
• Stenbäcken vsk Fårhagen N59 13.696 E14 44.347
• Stenbäcken vsk Nedre tältängen N59 13.734 E14 44.165
• Stenbäcken vsk + kåta Övre tältängen N59 13.847 E14 44.001
• Stenbäcken vsk Yttre skyddet N59 13.732 E14 43.885
• Lillsjöbäcken vsk N59 13.819 E14 43.797
• Utsiktstorn N59 13.787 E14 43.673
• Lillsjön vsk N59 13.828 E14 43.449
• Kolbotten + Kojruin Lillsjön N59 13.707 E14 42.912
• Jaktkojan Hälge N59 13.152 E14 41.581
• Storsjön vsk N59 13.567 E14 40.143
• Vallareristning N59 13.218 E14 40.898
• Risbålet N59 12.584 E14 40.473
• Trollkarlen N59 11.419 E14 42.264
• Trollkarlsklint N59 11.467 E14 42.475
• Borgaresjö skans N59 11.232 E14 42.649
• Tjuvbergsskansen N59 11.414 E14 42.910
• Borgaresjö källa N59 11.104 E14 42.730
• Borgaresjö Kolbotten + kojruin 
• Borgaresjön N59 11.284 E14 43.038
• Pers kulle N59 11.607 E14 43.382
• Hagabergsgruvorna östra N59 11.877 E14 40.799
• Hagabergsgruvorna västra N59 11.878 E14 40.451
• Runkesten N59 11.925 E14 40.253
• Regaldammen/Hjulhusdammen N59 11.769 E14 40.285
• Velamshyttan N59 11.414 E14 39.997
• Velamshyttesågen N59 11.262 E14 39.712
• Berget vsk N59 11.129 E14 39.000
• Berget kallkälla N59 11.187 E14 39.003
• Berget bäverdamm N59 11.214 E14 38.943
• Sixtorps friluftsgård N59 10.984 E14 39.040
• Sixtorps vsk x2 N59 10.962 E14 38.991
• Sixtorps badplats