Berättelsen om ett misslyckande
Niklas Åkerlund skriver om Tore Abrahamssons bok "Drömmar av silver. Silververket i Kvikkjokk 1660-1702 - fritt efter verkligheten".
Av: Medon
Tore Abrahamsson
Drömmar av silver
Arena
352 s.
Jag vet ingen plats vackrare än sjön Alkajaure i den västra delen av Sareks nationalpark. Den stora vattenytan skimrar turkosfärgad och runt omkring reser sig de skyddande bergen. Det är en sluten värld, långt från människor, som leder fjällvandrarens tankar till ordet idyll. Vid sjöns nordvästra ände finner man emellertid de mer än trehundra år gamla spåren efter ett förflutet som var allt annat än idylliskt. Här låg Alkavare silvergruva. Ett antal mil söderut, inne i Padjelanta, fanns en andra gruva. Den gemensamma hyttan låg i Kvikkjokk. I den nyutkomna boken Drömmar av silver har Tore Abrahamsson omsorgsfullt tecknat verksamhetens historia. Det har blivit en fascinerande berättelse om ett utdraget misslyckande.
De svenska stormaktsdrömmarna under 1600-talet och de medföljande krigen var oerhört kostsamma. Den rådande ekonomiska ideologin var merkantilismen och ett lands tillgång till ädla metaller värderades högt. Under mer än ett halvt sekel sattes därför stort hopp till möjligheterna att utvinna silver i rikets allra mest otillgängliga trakter. I augusti 1659 hade en norsk strövkår korsat gränsen och i ett överraskningsanfall förstört gruvan på Nasafjäll och hyttan nere vid Silbojokk. Det var en satsning som aldrig varit lönsam, gruvbrytning i detta väglösa land var förenat med stora svårigheter och kostnader, men statsmakten i söder hade ändå inte fått nog. Nya silverfyndigheter hade upptäckts ännu längre norrut.
Hyttan anlades vid Kvikkjokk och den första gruvan låg uppe på det ödsligt belägna berget Kedkevare. Några år senare hade ett silverstreck hittats även vid Alkavare och där, intill Alkajaure, anlades den andra gruvan. Under förhållanden som i dag framstår som närmast ofattbart svåra slet här, året runt, i huvudsak tvångsutskrivna knektar från de norrländska kuststäderna och kringliggande socknar. Först 1702 gav statsmakten slutligen upp den hopplöst olönsamma gruvdriften. Såväl rent ekonomiskt som mänskligt hade priset varit högt.
Berättelsen om gruvdriften i Kvikkjokk innehåller allt man kan önska sig av mänsklig dramatik. Redan tidigare har inte så litet skrivits om detta fascinerande stycke norrländsk historia, men med Abrahamssons bok får händelserna en ny resning. I mer än fyrtio år har han forskat i ämnet och resultatet är ingenting annat än ett praktverk. Upprepade gånger har författaren till fots besökt de oländigt belägna platserna och boken är rikt fotoillustrerad. Av de många anläggningarna med anknytning till gruvdriften finns emellertid i dag endast få och svårtolkade spår kvar. Tidens tand är skoningslös i den utsatta naturen. Det största arbetet har Abrahamsson därför fått göra nere i arkiven. Han har spenderat oräkneliga timmar med att envetet försöka uttyda den rikliga mängden dokumentation.
Abrahamsson är sedan tidigare en av våra stora fjällskildrare med böcker som Kebnekaise och Okända fjäll. Hans sedan länge slutsålda guideböcker är i dag eftersökta på den antikvariska marknaden. Få har kunnat återge fjällvandrarens drömmande så som han. Hans senaste verk är visserligen i första hand en historisk skildring, men det bör också ses som en fortsättning på hans tidigare böcker om fjällvärlden. Överallt i naturen finner man spår efter människor som gått före. Dessa spår blir, för den som ger sig tid att lyssna till dem, en oupplöslig del av naturupplevelsen. Drömmar av silver är ett sådant tålmodigt avlyssnande.
Svårigheterna som mötte arbetarna vid silververket var enorma. Boken om denna historia är följaktligen i långa stycken en sorglig uppräkning av de oräkneliga prövningar som väntade uppe i den lappländska vildmarken. Det rådde en nästan ständig brist på yrkeskunniga arbetare; armén ansåg sig ha bättre behov av manskapet, krigen var många, och de släppte med största ovilja ifrån sig de utskrivna knektar som de var ålagda att bidra med. Den dåliga kostvariationen ledde till att arbetarna vid silververket drabbades av skörbjugg. Ett ständigt återkommande bekymmer var det vatten som fyllde gruvhålen under den korta sommaren. Silverfyndigheterna var inte så rika som man hade hoppats. Lägg därtill de stora logistiska problem som följde med gruvdrift i den norrländska obygden. Med facit i hand var det ett hopplöst företag redan från start.
Den lyckade sammanvävningen av konkretion och stämning som präglat flera av Abrahamssons tidigare fjällböcker återfinner läsaren även här. Drömmar av silver är förvisso stadigt uppbyggd på fakta, men författaren försöker ändå inte ge sken av att inta en helt igenom värderingsfri position. Han presenterar sin forskning som ”en berättelse, fritt efter verkligheten”. Silververkets korta historia är en grym berättelse, en historia om lidande. Det är också ett drama fyllt av mänskliga förhoppningar och tillkortakommanden.
En episod som nästan får drag av äventyrsroman är den färd som genomförs av en av Bergskollegium utsänd kommission år 1660. Under en bister septembervecka kämpar sig tjugotvå män upp från Silbojokk till Kedkevare för att undersöka den nya malmfyndigheten. Det är en äventyrlig expedition mer än sjuttio år innan Carl von Linnés berömda resa i samma landskap. Genomgående är boken en lång följd av strapatser, uthärdanden och intriger. I bakgrunden finns hela tiden den fjällvärld som Abrahamsson känner bättre än de flesta.
Mest av allt är emellertid Drömmar av silver en historia om människor. Abrahamsson har studerat dokumenten med stor inlevelse och han har ansträngt sig för att närma sig det outsagda som står att läsa mellan raderna. Många människor for illa under statsmaktens strävan att finna rikedom i norr. Abrahamsson tar moralisk ställning för dessa personer, ger dem röst och låter dem träda fram ur historiens glömska.
I centrum för verksamheten stod den enskilde bergmästare som för tillfället hade det högsta ansvaret för silververket. Denne ansvarade direkt till överordnade som befann sig i ett mycket avlägset Stockholm. Överlag tycks bergmästarna ha varit kompetenta män som, med de begränsade medel som stod dem till buds, utförde sitt arbete så gott de kunde. Då det emellanåt blev dags för Bergscollegium att utse en ansvarig för de ekonomiskt ohållbara resultaten, så var det dock enklast att sätta ljuset på den ansvarige på plats. Abrahamsson lägger därför stor möda på att nu till sist ge dessa män en rättvis bedömning. I bokens marginaler finner läsaren reproduktioner ur originaldokumenten i form av namnteckningar. Utöver att bara vara element i en vackert formgiven bok är detta ännu en del i försöket att låta den enskilda människan träda fram.
Där fanns också de som levt i dessa trakter långt innan en avlägsen statsmakt började intressera sig för deras förehavanden. Samerna förblir nästan alltid namnlösa i dokumenten, deras namnteckningar hittar vi ingenstans, men även de påverkades mycket påtagligt av överhetens silverdrömmar. De skulle ansvara såväl för transporten av manskap till och från verket som för malm- och materialtransporterna mellan hyttan och gruvorna. Det var hårt arbete som tog mycket av samernas tid i anspråk. Många drevs i absolut fattigdom och flykt.
I bakgrunden finns hela tiden ett ansiktslöst Bergscollegium nere i Stockholm. Det är de som håller i trådarna. Om någon skyldig ska pekas ut för misslyckandet, så är Abrahamsson tydlig: De bär den största skulden. Trots att de tidigt borde ha insett det tröstlösa i verksamheten drevs den blint vidare i fyrtio plågsamma år. Det hade investerats mycket i de norrländska bergverken. Drömmen om de stora silverfyndigheterna som plötsligt skulle uppenbaras vägrade slockna. Man anar att det hade gått prestige i det hela. Men det gick alltså som det brukar gå. Det var de underlydande, de som slet ut sig med det hårda arbetet, som fick ta ansvaret då inget blev som man hade tänkt sig.
Också historiskt blir Abrahamssons dom hård: ”Silvergruvorna handlade om tidig kolonialism, förtryck i olika former, ett utnyttjande av svaga grupper i samhället.” 1703 tog det i alla fall definitivt stopp. I den polska staden Bydgoszcz undertecknade Karl XII det kungliga brev som godkände nedläggningen av silververket i Kvikkjokk. Endast kyrkoherden hade då lämnats kvar att övervaka anläggningen. De övergivna träbyggnaderna förfaller. Den djupaste gruvan blev aldrig mer än
Text och bild: Niklas Åkerlund.
----------
En förkortad version av denna text har publicerats i Norran (23/1 2010) och i Fjällvandrarklubben Skarjas medlemstidning (april 2010).
Läs mer
Forumdiskussioner
- Fjällvandring Gissa position
- Överlevnad Krokar Game hooks
- Vilda djur Snart finns det kanske förutsättningar att få bättre ordning på genetiken ?
- Fjällvandring Hilleberg Niak
- Allmänt om friluftsliv Råd till okunnig angående övernattning i vindskydd under vinter
- Allmänt om friluftsliv Nyårslöften
- Fjällvandring Nödsändare, bra eller dåligt?
- Fjällvandring Biljetter till fjällvärlden 2024
Utmärkt recenserat! Den boken finns snart i en bokhylla nära mig.
Vilken bra och intressant och innehållsrik recension du skrivit av denna betydande och läsvärda bok. Det är samtidigt både kul och viktigt att den hamnat här på Utsidan så att boken nu äntligen uppmärksammas och hamnar under rätt ögon och då hittar en vidare läseskara.
Din utmärkta recension visar vägen till det.
Den här boken visar ju ändå på att fjällvärlden innehåller så mycket mer än ‘snitslade banor för hurtiga och triggade vandrare’ och att bilden av fjällvärlden är oftast mer än fotografisk topografi i kylig omgivning i coffetableformat
Det är ett fantastiskt arbete Tore Abrahamsson lagt ner på denna bok. Långt och omfattande, därtill med en entusiasm och djup kunnighet som endast han kan förmedla.
Jag hoppas att Abrahamsson bok i och med denna artikel hittar ut till ytterligare några fler personer. Här på Utsidan borde den kunna finna många läsare. Jag har stört mig på att boken har fått så lite uppmärksamhet i så kallade "rikstäckande media". Det är ju en så pass spännande berättelse, fylld med dramatik och äventyr, som borde kunna intressera många. Men de stora dagstidningarna är uppenbarligen mer intresserade av ytterligare en kunglig biografi än en berättelse om gruvbrytning i någon norrländsk avkrok de knappt hört talas om.
Den som är intresserade av böcker om Sarek ska för övrigt inte missa det senaste inlägget på den alltid läsvärda bloggen Terra Incognita: http://www.utsidan.se/blogs/terraincognita/tva-bocker-om-sarek.htm
Instämmer med Håkan och Anders; en mycket fin och välformulerad recension.
Den inledande meningen är vacker och lägger an tonen i hela recensionen. Inte bara Abrahamsson erbjuder litterära kvalitéer.
Jag har en liten fråga som du gärna frå besvara vid tillfälle: Fjällklubben Skarja, vad är det för någon klubb?
http://www.willessport.nu/historik.html
http://www.utemagasinet.se/ovriga/article554439.ece
All heder åt Fjäll-Wille och Fjällvandrarklubben Skarja alltså!
Ja, den här recensionen bidrar ju verkligen till att man vill skaffa boken. Det hade jag i och för sig tänkt göra i vilket fall, men nu vet jag mer om den. Tack för det!
Precis så ska en text vara; informativ och samtidigt locka läsaren. Vägen dit kan annars vara rena uppförsbacken om inte skribenten vet att uttrycka sig. Att Tore Abrahamsson kan hantverket bättre än de flesta känner man ju till, men jag får erkänna att det var med stigande vällust jag läste den här anmälan av dig Niklas.
Mitt intresse för boken väcktes efter bara några få meningar och jag kommer att skaffa den så fort jag kan. Tack för det. Mycket bra skrivet!
Och visst är det så att fjällvärden inte bara är en plats för rekreation, återhämtning eller fysiska prestationer. Den är också ett kulturlandskap i lika hög grad som våra utskärgårdar och odlingslandskap. Och som sådan har den givetvis sin egen historia att berätta. Och dom personer som lånar sin röst åt de här historierna - som exempelvis Tore Abrahamsson gör - är värda oändligt mycket mer uppmärksamhet än de får.
Jag ber också att få instämma i övriga kommentarer här ovan. Dock med undantag av den sista som jag varken begriper eller håller med om.
Jag träffade Tore Abrahamsson när han var i Alkavare för att komplettera med nya, bla färgbilder till boken.
Jag har själv varit i Alkavare de senaste 20 åren vid kyrkhelgen. I år var det inte som tidigare. Det var bara vår där uppe. Tussilagon blommade och videt hade bara små knoppar. Veckan före kyrkhelgen var fortfarande Alkajaure islagd. Stora snöfält att vandra över. De flesta sjöar låg det is på, Rissajaure och Allajaure var det is på. Sjön norr om kapellet "bananen" Nasajaure kunde lätt vandras som ett snöfält.
Denna sommar, 2015, var inte som vanliga somrar.
Men- inte omöjligt att vandra, tog bara lite , lite längre tid.
Ingvar