Bakom molnen lyser solen - en ensamvandring med Kebne som fond

Dag 1. Lördag 19/9-2015

Rullar iväg med bilen 03:15 det är stjärnklart och ganska varmt +12 grader, kanske hopp om ok väder ändå trots att prognosen inte varit speciellt lovande. Efter 15 minuters körning börjar det regna… Kör vidare i mörker och regn, som tur är ser jag knappt några djur alls, ser faktiskt överhuvudtaget väldigt få tecken på liv. Möter 4 bilar totalt första två timmarna, två av dessa i Arvidsjaur. Hade tänkt åka vid lunch dagen innan men löfte om riktigt uselt väder natten mot lördag samt ett måste jobbmöte tio mil åt fel håll på fredag, gjorde att jag sköt upp avfärden ett halvt dygn. I Kiruna missar jag helt att Nikkavägen fått ny sträckning, framme vid den numera avbommade vägen pekar en butter traktorförare lojt österut när jag ber om råd. Nåväl lite noggrannare vägskyltläsning och ett par kilometer senare är jag inne på den betydligt närmare och rakare vägsträckningen mot Nikka. Efter nästan på minuten 5 timmar är de 50 milen avverkade och jag stannar bilen på parkeringen bredvid jokken i Pirttivuopio som ligger ca 10km öster om Nikkaluokta.

Några få myggor och knott hälsar mig välkommen men inte med större entusiasm. Börjar vandra 08:45 och slipper omedelbart alla flygfän. Direkt kommer färdens andra chock, jokken med det tidigare helt underbara namnet Ylitjappejoki har bytt namn till det mer ursprungskorrekta men i jämförelse ack så tråkiga Alip Cabbi. Bestörtningen är stor :-). Nåväl korsar jokken på landsvägsbron och strax därefter går stigen upp i skogen.

Med 21kg i ryggsäcken och otränade ben är det ganska jobbigt. Har bla packat mat för åtta dagar, stegjärn, isyxa, systemkamera med zoomobjektiv och kameraväska. Har kameraväskan hängande på bröstet med karbinhakar från ryggsäcken. Fungerade överaskande bra. Får lite dålig blick över exakt vart foten placeras men i övrigt ingen negativ påverkan alls. En mycket bra placering om man alltid snabbt vill kunna få fram kameran.

Stretar på uppåt, efter en halvtimma kommer regnet. På med regnjacka och ryggsäcksöverdrag. Skippar regnbyxor för det regnar inte SÅ mycket (två timmar senare är byxorna helt genomblöta). Strax därefter uppe på kalfjället. Äntligen! Fria vidder, doften av fjäll, tystnad! Trots regn och snålblåst njuter jag! Viker ganska omgående av från stigen (spåret från fyrhjulingar) för att snedda upp mot Vuohppevardu. Initialt lite blött och snårigt men blir snabbt bättre när jag kommer upp lite på sluttningen.

En av fördelarna med att gå ensam är att man helt kan bestämma takten själv. Jag är numera ganska otränad och stannar ofta för att fotografera och pusta ut. Man får också ganska ofta stanna upp och granska terrängen både närmast och längre bort för att hitta bästa väg. Ofta får jag ta några steg tvärs den tänkta färdriktningen för att hitta ett bättre stråk, sedan upprepa samma sak tio meter längre bort fast åt motsatt håll. Bergens konvexitet (och tur är ju det) gör att man sällan ser marken mer än 10-100 meter framåt. Det som ser bra ut visar sig leda in i ett stenskravel bakom nästa lilla kulle. Så håller jag på, steg efter steg, en fot framför den andra, pustar, fryser lite i blåsten och regnet men kämpar vidare.

Ser en helikopter på avstånd, den verkar trafikera en jaktkoja jag skymtar i regndiset en bra bit bort på högfjällsplatån. Troligen en grupp välbeställda ripjägare på jakttur. Jag tycker jag hör ett skott strax därefter men ibland hör man ju vad man vill höra, svårbedömt i blåsten och knarret från ryggsäcken. Tycker flera gånger under turen att jag hör röster och motorljud, men varje gång jag stannar för att höra efter är det knäpptyst. Hjärnan lurar väl i en lite spår av mänsklighet när den tycker det blir för ensamt.

 En kungsörn (troligtvis) passerar bakom mig, hinner precis få upp kameran och ta en halvsuddig bild i farten. Har sett och flugit ”tillsammans med” kungsörnar här under påskarna tidigare så jag vet att de finns här. Den tycker nog jag ser för färsk ut ännu och glider vidare åt Nikkahållet.

Jag sneddar ned i dalen mellan Vuohppevardu och den namnlösa toppen i norr med rengärdet på (på äldre kartor kallas den Kebnetjåkka). Lite blött men varken djupt eller besvärligt. Skråar upp på bergets östra sida, tar lite höjd för att komma ovanför ravinen och kommer sedan upp på platån med de två små sjöarna på. Där stöter jag på fyrhjulingsspåren igen. Det leder runt fjället västerut upp mot rengärdet. Skönt att en stund följa hjulspåren och överlåta vägvalet till någon annan. Nu börjar mer och mer av utsikten ned i Vistasvagge, Nikka och Ladtjovagge framträda.

Precis där spåret viker uppför branten mot toppen inser jag att jag glömde byta batterier i GPS’en. (Har inte med den som primär navigator, kör med karta och kompass) men kul att få ett loggat färdspår och lite vandringsdata. Sedan aldrig fel att ha som backup om det blir riktigt dimmigt och snurrigt.

Vinden är nu riktigt besvärlig, inte farlig men så pass att det tas ett snedsteg ibland. Mest mentalt uttröttande, vind och regn. Märker också att kängorna blir väldigt hala mot de blöta stenarna. Håller flera gånger på att halka omkull på nästan plana stenar, kanske gummit i kängorna hårdnat? Har aldrig upplevt dem hala på detta sätt tidigare. Undviker stenar så mycket jag kan och tar det mycket försiktigt. Trötta ben.

Rundar nu på västra sidan toppen med rengärdet, planerar lunch i dalen vid den lilla sjön direkt söder om Giebmecohkka. Ska ta fram GPS’en för att dubbelkolla att det verkligen var en sjö där. Ingen GPS i fickan!! Helvete! Jaha, vet i alla fall exakt var jag bytte batteri i den, precis på fyrhjulingsstigen där den vek upp i branten mot rengärdet. Vänder om för att gå tillbaka och leta. Ni som gått ospårat vet säkert hur oerhört svårt det är att gå exakt samma spår tillbaka. Jag gör mitt bästa och hittar i alla fall ganska snart platsen där batteribytet gjordes, ingen GPS. Går tillbaka i ursprungsriktningen, blir faktiskt lättare att hitta någorlunda rätt när man gör samma val i terrängen. Börjar efter en stund bygga små rösen för att markera där jag gått. Funderar på att slå upp tältet och äta lunch för att få lite vila från vinden och ny energi i hjärnan innan jag letar vidare. Överväger också att bara skita i den och gå vidare, jag behöver den ju inte för orienteringen, men klart surt att lämna ett par tusenlappar på fjället. Precis när jag tittar ned mot en svacka och tänker ”där gick jag i alla fall inte” så ligger den där! Mjukt och fint på en grästuva! Placerar den i jackfickan med dragkedja, kollar sedan var 10’e meter att den ligger kvar.

Går vidare ned mot sjön. När jag kommer fram ca 13:30 hittas varken sjö eller bäck, båda är helt uttorkade. Jag slår upp tältet i toppen av bäckravinen och ger mig ut på vattenjakt. Köpte en tre liters vattensäck med tanke på att turen hela tiden skulle gå högt. Vatten finns det gott om men kanske inte alltid exakt där jag ville tälta var tanken. Nu hittas vatten snabbt och strax är lunchen klar. Medan lunchen intas inne i tältet tilltar regnet. Lägger mig och vilar en stund. Somnar och slumrar om vartannat medan regnet skvalar och vinden river i tältduken. Den tidiga morgonen, 4,5 timmars vandring, drygt 500 höjdmeter i till största delen i ospårad terräng tillsammans vind och regn tar ut sin rätt. Vid fyratiden lugnar det ned sig, jag vaknar till och ger mig ut på foto och rekognosceringstur.

Beslutar mig för att lunchplatsen också får bli nattläger. Äter varken middag eller godis, är helt enkelt varken hungrig eller sugen, väldigt ovan känsla att kroppen när den verkligen behöver energi inte signalerar efter det men när man sitter vid skrivbordet på jobbet bara skriker efter mat och socker! Somnar tidigt ovaggad före 19:00.

Dag 2. Söndag 20/9.

Vaknar i gryningen strax före sex. Fortfarande blåsigt men inget regn, +9 grader inne i tältet och +5 grader ute. Vinden gör att frukosten intas inne i tältet. Kommer iväg 08:15, går rakt upp för branten och vidare på skrå över Giebmecohkkas på överraskande pigga ben.

Solen tittar fram och jag får en fin vy bakåt mot rengärdet jag rundat dagen innan.

Även Kebnekaise visar sig tillfälligt och jag hinner precis få en bild innan molnen tar över igen.

Eftersom jag frös igår har jag förstärkt klädseln lite idag med en lite tjockare merinoulls tröja som andralager, den har inbyggd huva och balaclava, riktigt bra! Den blir snabbt nya favoriten. Dessutom mössa i stället för gårdagens keps. Det blir lite för varmt i början, men så snart jag kommer upp på högre terräng löser vinden detta åt mig. Håller mig väster om toppen och går i princip rakt norrut.

Terrängen är fortfarande relativt lättgången med gräs, ljung, mossa och stenskravel om vartannat. Ibland lite småblött och en och annan liten bäck. Blir efterhand mer och mer sten, de hala skorna gör att jag går större och större krokar kring de värsta stenskravelområdena men trots allt är det lättgånget. Är lite orolig över de hala skorna, har till och med fått ta emot mig med händerna en gång och då är det inte ens brant där jag går nu.

Vinden har vridit lite mer mot ost men är fortfarande stundtals ganska besvärlig. Dock börjar utsikten mot norr och vistas bli riktigt fin.

Skrämmer upp fyra ripor som flytt från jägarna nere på högplatån, annars ganska fritt från liv. Ser även denna dag stora mängder renspillning och lämningar efter fjällämlar men väldigt få levande däggdjur.

Det som förvånar mig lite är alla spindlar som kryper runt på denna höjd, trotsande kyla blåst och regn. Fortsätter förbi och mellan de två små namnlösa sjöarna norr om Giebmecohkkas håller höjd och fortsätter mot 1150.

Läste Mats Jacobssons blogg ”Från huk till rös” https://blastlast.wordpress.com/ (jättefin läsning om en ensamvandring genom hela Sverige) där Mats skriver om vandringsmusik (marschmusik) som bara dyker upp i öronen. Ibland kanske inte den låt man vill ha. Nu spelas Kents ”Ensamheten” på repeat i min hjärna, jag gillar Kent men skulle gärna lyssna på en annan låt just nu. Det känns väldigt ödsligt här, inga som helst spår av mänskligt liv. Det dåliga vädret, oron över väderleksrapportens prognos om hårda vindar och mina extremt hala kängor tär lite på mig just nu.

När jag kommer så långt att jag ser den mjuka dalen söder om Roavièohkka (med masten) beslutar jag mig för att sikta ganska rakt mot den och hålla mig väster om Ruohkkeèohkka. Enligt fjällväderprognosen jag läste innan avfärd skulle det blåsa som mest denna dag, upp till 14m/s i dalgångarna, kalfjällsprognosen gick inte att tyda men över 14m/s skulle det med all säkerhet blåsa. Eftersom vindriktningen skulle vara ostlig ville jag kunna använda ravinerna ned mot Vistas som tältalternativ om det skulle bli alltför besvärligt. Förutom vinden blev dock vädret bara bättre.

En stor föhnglugg bildades rakt ovanför och himlen var riktigt blå och fin. Utsikten mot keb var dold i moln men vyerna ned mot vistas och fjällmassiven i nordväst var stundtals riktigt vackra.

I sluttningen upp mot Ruohkkeèohkka hittade jag en fin bäck som fick bli lunchplats denna dag.

Till min stora förvåning blev det i princip vindstilla när jag tog av mig ryggsäcken och började kocka. Genast dök några knott upp men helt utan att ge mig några besvär. Mer att de bara ville markera närvaro, ungefär som det svenska luftförsvaret när ryssarna drar förbi, ”vi finns här, glöm inte det, men idag gör vi inget”. Hade jag vetat att denna måltid blev den enda som intogs utanför tältet hade jag stannat längre och njutit mer. Men rädslan för tilltagande vind och att jag konstigt nog kände mig ganska pigg drev mig vidare.

Efter lunchen stegade jag vidare först nästan rakt västerut uppför Ruohkkeèohkkas västra utstickare, här passerade jag ett litet sumpigt område med små vattenpölar. Får av någon anledning en vision av Tolkien och döda träsken utanför Mordor. Som tur är tittar inga döda ansikten upp mot mig när jag passerar.

Vrider sedan rakt norrut parallellt med jokken (som jag aldrig såg) mot dalen eller snarare högplatån som inringas av Ruohkkeèohkka i söder, Duopmaèohkka i väst och norr.

Rundade på östra sidan den namnlösa kullen mellan nyss nämnda berg och fortsatte hållandes höjden runt dalens västra sida mot jokken som avvattnar Duopmaèohkkas norra utlöpare. Var helt säker på att jag på avstånd såg en bro över en av jokkarna men naturligtvis var det en flat sten och min hjärna som spökade.

Hittade en ok tältplats precis där bäckravinen mynnar ut i dalen, men vill tälta så långt upp jag kan eftersom planen för morgondagen är att korsa Duopmaèohkkas utlöpare och gå vidare på Ruomasèorrus sluttning mot stigen mellan vistasstugan och Mårma.

Jag lämnade ryggsäcken och följde bäckravinen över blandat stenskravel, här och där hittar jag ganska bra djur (ren) stigar att följa. En bit upp breder ravinen ut sig under några snöfält. Lite blött och sumpigt men klart tältbart på några ställen. Ned igen, på med ryggan, upp genom stenskravel och renstigar, finleta tältplats (det är nästan enklare om valmöjligheterna är färre) allt såg bra ut på håll men höll dåligt för närmare granskning, antingen var det blött eller stenigt. Acceptabel tältplats hittades dock ganska snart och en stund senare var middagsmaten både lagad och uppäten.

Trots 17km kände jag mig varken fysiskt eller psykiskt trött. Kanske var det eftermiddagens väder med både solglimtar och mestadels vindstilla som fyllt på ny energi. Gick en runda i omgivningarna och fotograferade lite.

Fortfarande med väderprognosens löfte om hårda vindar påbörjade jag bygget av ett litet vindskydd runt tältet men bristen på stenar av rätt storlek närmast tältet gjorde arbetet ganska tröstlöst. Höll dock på ett tag i större och större cirklar för att ändå ha en grundberedskap om vinden tog i rejält. Fick också för mig att den i princip torra bäckfåran som gjorde en 90 grads sväng precis ovanför tältet skulle svämma över och vattenfylla tältet om det kom regn. Byggde upp en kombinerad översvämnings-vindskyddsvall här. En sak som skapade stor irritation var att min nyinskaffade MP3-spelare med FM radio redan hade slut batteri vilket medförde att jag inte kunde få in något väder (tips på en bra, riktigt liten FM radio som drivs av AA eller AAA eller motsvarande emottages med tacksamhet) Så med stor osäkerhet angående nattens eventuella hårda blåst somnade jag tillslut.

 Dag 3. Måndag 21/9.

Vaknar till av lite regn mot tältduken under natten men absolut ingen blåst. När dagen gryr och jag tittar ut är allt helt stilla… grått och blött.

Tältplatsen ligger på ca 1250 meters höjd och jag ligger nu helt i moln. Temp i tält +8, utanför +4. Läste en berättelse här på utsidan där någon ondgjorde sig om kondensbildning i den tälttyp som jag använder. Denna morgon var yttertältet och innertältets utsida helt blöta av kondens. Nu är det ju så att om luftfuktigheten är 100% (vilket den lätt blir om man är i moln) kommer fukten att kondensera på alla (kalla)ytor den kommer i kontakt med. Hade jag öppnat tältet mer (ventilerat mer) hade jag släppt in än mer mättad luft och således fått ännu mer kondens i tältet. Första natten då jag inte ens öppnade upp ventilationsöppningarna ordentligt på grund av hård blåst var tältet helt fritt från kondens. Nog om detta.

Moln är inte bra, för att genomföra dagens etapp måste jag ha bra sikt. Planen var att gå upp på ännu högre höjd, upp mot 1500 meter, i ospårad terräng, utan bra möjlighet att ta mig ned mot lägre områden utom framåt eller tillbaka till utgångspunkten, dessutom var den enda beskrivning av färdvägar i detta område att den sista biten fram mot Mårma stigen skulle vara allmänt stenig och besvärlig. Hmmm… Med tanke på hur hala mina kängor varit tidigare dagar och detta på relativt plan mark kändes det inte alls bra att ge sig ut i halt stenskravel, dålig sikt, dåligt med reträttvägar och ensam. Jag åt frukost i tältet, avvaktade en bra stund, det regnade fortfarande av och till men ganska lätt, med tiden blev det allt mer struktur i molnen och rätt vad det var tittade faktiskt solen igenom en kort sekund.

Jag tog med mig karta, kompass, GPS, kamera och gav mig upp för sluttningen för att reka om vädret såg bättre ut i den tänkta färdriktningen. Ibland är ju fjällen så luriga att det är moln och elände på vindsidan och en stor trevlig föhnglugg på läsidan. Så var det inte idag. Efter lite besvärligt inledande stenskravel och tron att jag hittat ett spännande rovdjursspår (tills jag insåg att det var ren som trampat i lera steget innan vilket gjorde nästa avtryck klövlöst och klolikt) blev det nästan att gå på en autostrada. Överraskande lättgånget på hård lera uppför sluttningen. Väl uppe stenskravel igen men ändå ganska ok. Molnen ville dock ej ge med sig, jag väntade en lång stund för att försöka få en överblick över den tänkta färdvägen, men sikten blev aldrig bättre än några hundra meter och bjöd bara på ändlöst stenskravel och ett snöfält.

Spännande var i alla fall att jag hittade ett litet röse där uppe, tre stenar på varandra kan inte hamnat så av en slump, måste ändå röra sig lite människor i denna avkrok ibland. Besviken gick jag tillbaka till tältet och avvaktade ännu en timma. Molnen låg kvar.

Beslut om att helt enkelt vända hemåt togs. Anledningar: 1. Jag längtade hem till barnen. 2. Kombinationen hög höjd (relativt), okänd terräng, obefintlig sikt, hala skor, blött, dåliga reträttvägar, ensam, i moln inga vackra vyer. Ett trist kanske fegt beslut, jag hade ju mat för ytterligare sex dagar, men att ligga i ett stenskravel med brutet ben 6 dagar innan någon ens börjar leta känns ju inte alltför lockande. Var inte heller sugen på att bara ligga och avvakta ett dygn. Eftersom jag gick ensam hade jag skrivit en ganska snäv färdplan som inte tillät några större avstickare. Ser nu i efterhand att jag lätt kunnat testa gå ner i Leavásvággi och följt den upp mot Mårma, men det hade blivit en för stor avvikelse mot färdplanen. Just där och då var det inte ett alternativ jag ens övervägde. Så efter lunch i tältet, rivning och återtåg.

När jag planerade turen skulle ju vädret vara perfekt och jag skulle följa topparna. Nu hade jag hållit mig på västra sidan på hitfärden främst på grund av vinden men även för utsikten västerut mot vistas och keb. På vägen tillbaka tänkte jag hålla mig öster om topparna för att dels gå lite mer rakt mot bilen, dels få lite andra vyer.

Nedgång till den breda dalen där jag i princip följde samma spår runt om våtmarkerna i mitten. Sedan rakt upp mot Ruohkkeèohkkas ganska platta topp som låg precis under molntäcket. På vägen passerade jag ett renkadaver med halsband, eller snarare skelett, det var inget kött alls kvar. Tittade inte så noga men fick på något sätt för mig att detta kunde vara verk av människor. Benen var utslängda lite för symmetriskt och skinnet ned mot klövarna såg väldigt rakt avskuret ut, men jag har ju ingen som helst erfarenhet av vare sig renslakt eller rovdjursdödade renar så… Men vill Laevas sameby veta var den ligger får de gärna maila mig så skickar jag koordinaterna. Just det här med perspektiven i fjällen och hur lätt det är att missa saker blev så uppenbara här. Jag passerade 60 meter från detta kadaver när jag gick åt andra hållet dagen innan, helt utan att se det.

Drygt men lättgånget upp mot Ruohkkeèohkkas topp. Roligt att någon besvärat sig med att bygga toppröse på denna topp som inte kan ha många besökare per år. Jag lade på en sten innan jag gick vidare.

Nedfärden runt branten var klart det besvärligaste på hela turen, stenskravel av lite större modell, inte jättebrant men lutning nog för att göra ett fall smärtsamt.

Ska man inte upp på toppen rekommenderar jag absolut att gå runt. Väl fri från stenskravel följde jag utstickaren åt sydost, här fick jag inte riktigt ihop karta och verklighet, enligt kartan är det inga höjdkurvor uppåt på utsticket men i verkligheten fick jag gå upp en hel del vilket gjorde att jag både dubbelkollade kartan, kompassen och GPS’en. Men det är klart med alla låga moln och ingen horisont att ha som referens blir det ju svårbedömt.

Vidare i princip parallellt med mitt tidigare spår fast en knapp kilometer längre österut. Vind och regn tilltar stötvis undre eftermiddagen, får trots detta (och tack vare) ibland vackra vyer ned mot vistas men även österut.

Hittar efter visst letande en tältplats i lä bakom en sten på sluttningen upp mot Dolakcohkka. Lyckas slå upp tältet (som är dyblött efter nattens kondens) mellan två regnskurar. Middagen intas i tältet.

Dagens etapp blir kort bara drygt 10km eftersom jag väntade till efter lunch med att bryta upp.

En bit innan tältplatsen hittar jag en renskalle med horn liggande på en liten kulle. Såg klart spännande ut, man funderar direkt i tankar om en samisk dold offerplats eller något annat rituellt.

I övrigt bjöd dagen bara på en flock snabba mellansmå fåglar som aldrig lät sig fotograferas med skärpa.

Somnade snabbt med regn och vindskak som godnattmusik.    

Dag 4. Tisdag 22/9.

Vaknar 06:30 av regnet som smattrar mot tältduken. Termometern visar +8 grader inne och +4 grader ute. Ligger och drar mig till efter åtta men tillslut tvingar naturen mig ut ur tältet. Som vanligt ser dåligt väder alltid sämre ut genom ett fönster och regn och blåst låter värre genom en tältduk men att påstå att det inte regnade och blåste skulle vara en ren lögn.

Frukost intas i tältet. Lyckas riva tältet mellan två kraftiga regnskurar. Denna dag tar jag beslutet att packa ned kameran i ryggsäcken. Med kraftig vind och regn rakt i ansiktet är det inte lönt att ens fundera på att fotografera. Dessutom kommer regnet göra alla stenar hala och jag vill prioritera att kunna se exakt var jag sätter foten. Tycker dock skorna blivit lite mindre hala under gårdagen, kanske det yttersta hårda lagret nöts bort?

Ca 09:20 kommer jag iväg, rätt uppför Dolakcohkkas nordsluttning siktar öster om 1150 och följer sedan 1120 nivån runt för att sedan gå ned i dalen  rakt väster om Stággucohkka. Även här tycker jag att kartans höjdkurvor inte stämmer, märkligt mycket uppåt där det borde varit ganska plant enligt kartan, men som sagt, svårt att bedöma med alla moln i vägen.

Känner mig trött i ben och kropp, som man brukar kunna vara dag två. Nu blev ju min dag ett ganska kort, dag två betydligt längre så för kroppen blev kanske dag tre dag två ;-). Hursomhelst kände jag mig trött och sliten. Hade dessutom regnbyxor på vilket alltid gör stegen lite tyngre. Inga bilder i första dalen ned mot Dolakjávri trots att den var väldigt fin, men det regnade helt enkelt för mycket. Väl över mot nästa dal avtog regnet samtidigt som den första lilla renflocken dök upp. Dock han de försvinna in i moln innan kameran var framme ur ryggan. Krokade fast den fram igen nu när vädret blivit marginellt bättre.

Korsade den fina dalen med siktet inställt rakt mot passet mellan Giebmecohkka och Stagguèohkka. Dalen är relativt torr och lättgången med fin utsikt ned mot sjön Dolakjávri.

Passet är ganska stenigt men varken speciellt brant eller högt. Hittar också renstigar som går att följa delar av passagen.

Ute på andra sidan blir luften påtagligt varmare. Nu ser jag ned mot Paitasjärvi och Pirttivuopio (utan att se något av byn ännu).

Jag håller höjd och följer Giebmecohkkas östsida för att hålla mig ovanför snår och väta.

Relativt lättgånget även här. Efter några kilometer passerar jag precis under den ravin jag skråade upp för att komma ovanför för tre dagar sedan.

Efter detta stöter jag på fyrhjulingsvägen som jag beslutar mig för att följa. Stundtals väldigt lättgånget stundtals väldigt blött, men de blöta partierna kan alltid passeras i snåren utanför hjulspåren utan att sjunka djupare än ett fåtal centimeter. Här nere på lågfjällsplatån är fågellivet plötsligt mycket mer påtagligt. Det kvittrar i princip överallt. Men de små rackarna är ändock väldigt skygga och jag lyckas inte ta en enda bra bild. I efterhand baserat på vad andra berättat tror jag inte det var något mer exotiskt än helt vanliga björktrastar. Detta styrks också av när jag såg en av korparna bli fullkomligt trakasserad av en hel svärm ilska småfåglar. Korpen utstötte klagande läten medan de ”kulspruteförsedda” trastarna likt en bisvärm surrade omkring honom/henne, hen. Korpen löste smidigt problemet genom att helt enkelt kurva upp i moln! En stund senare kom korpen nu tillsammans med livskamraten farande genom området utan småfågeluppvaktning. Jag kunde fortsatt ned till bilen och kört hem, men dagen var sen och jag ville utforska Alip Cabbis ravin som rinner ned från platån.

Tältade precis på kanten till ravinen, åt sen lunch och gick sedan på upptäcktstur. Fotograferade vad jag tror är en vanlig tornfalk som satt i ett träd vid ravinkanten.

Lite senare lyckas jag se en jorduggla som lyfte från snåren och drog ett varv innan den försvann iväg längre bort.

Regnet återkom på kvällen så det var lika bra att ta en tidig kväll. Lyckades somna relativt tidigt trots regnsmatter mot tältduken. Ville komma upp och iväg direkt när det ljusnade nästa dag för att vara pigg i bilen de 50 milen hem. Hade även planer på att lägga på 20 mil extra och ta vägen förbi stora sjöfallet där jag aldrig varit tidigare, så sova tidigt var prioriterat.

Dag 5. Onsdag 23/9.

Vaknade tidigt 05:40, det är fortfarande mörkt. Regnet har hamrat mot tältduken hela natten. Så fort det ljusnar lite mer packar jag ihop utan att äta något. Kommer iväg 06:55 och efter knappt en timma är de 3,6 kilometrarna ned till bilen avverkade. Ser samma jorduggla och troligen samma tornfalk igen på vägen ned. Väl vid bilen utförs lite hygien, ombyte till rena kläder samt frukostintag. Kör sedan en runda ut till Nikkaluokta där endast en bil stod parkerad, det märks att säsongen i princip är slut. Turen avslutas med en sväng ned till piren i Pirtttivuopio där det var vackra vyer med fjäll som speglades i stilla vatten.

Ett enormt gäddhuvud sitter uppspikat vid varningsskylten för isvägen.

Med känsla av lätt besvikelse och mersmak lämnar jag sedan fjällen för denna gång.

Sammanfattning: Fyra tältnätter. 52km ospårad vandring. Dåligt väder alla dagar utom söndag eftermiddag. Tråkigt att inte kunna berätta om denna färdväg är ett bra alternativ till Vistas om man ska upp mot Mårma eller alternativt gå ned mot vistasstugan. Men i alla fall mycket lättvandrat till där jag valde att vända. Just nu vill jag bara upp igen och testa andra sträckningar… Gott om tältplatser och vatten, inga svåra vad alls den väg jag valde. Helt klart ett lättvandrat i princip helt folktomt alternativområde som bara har en kort skogsvandring innan man är uppe på kalfjället. Vid fint väder mycket vacker utsikt mot kebnekaisemassivet och vistasdalen.

Inser att jag inte riktigt är en ensamvandrare, hade gärna haft någon med att dela upplevelserna med. Hade jag haft sällskap hade vi säkert gått vidare mot Mårma och nu haft en helt annan historia att berätta. Ska jag gå ensam igen blir det nog efter Kungsleden eller i något annat mer besökt område, eller en vecka med perfekt väder :-). Men det var en väldigt lyckad test av mig själv och utrustningen. Allting har fungerat 100%. Största fadäsen var GPS tappet men det var ju mitt eget fel, ett riktigt fodral står redan på inköpslistan. Tält, kök, kläder, mat, kängor, liggunderlag, sovsäck, allt har fungerat helt perfekt. Till nästa säsong ska det tränas lite mer, men så tänkte jag ju också inför denna…