Backpackers i Albanien

Den här berättelsen är inte om friluftslivet i Albanien utan om den resa som vår familj med två tonåringar gjorde sommaren 2015. Vilket var tillräckligt äventyrligt ! Albanien är ett rätt okänt land som förtjänar att upptäckas (åtminstone kusten). Här är det tänkt att denna berättelse ska inspirera de som längtar efter medelhavsklimatets behag och kristallblått vatten men också efter något ovanligt och nytt.

Vår resrutt

Efter en natt på flyget från Stockholm till Korfu via London   anlände vi ganska trötta i Grekland tidigt på morgonen. Vi tog oss omedelbart till Korfus hamn och färjan till Saranda, Albaniens största badort.

Hotell/vandrarhem hade bokats i förväg vilket inte hade behövts eftersom vi åkte före högsäsongen. Idén på att åka och campa i Albanien hade vi rätt snart övergett med tanke på hur billiga hotellnätter var och hur osäkert att sova ute i ett fattigt land verkade. Väl på plats träffade vi dock ungdomar som tältat fritt vid stränder och berättad att det var lugnt vid kusten men att man hela tiden skulle hålla tältet stängt p.g.a. alla vilda hundar.

Så riskfritt är det kanske inte riktigt överallt i landet: albansk TV rapporterade i början av juli  om ett tjeckiskt par som rest med sitt 4- hjuldrivet fordon till norra Albanien, till populära Thethi national Park och som blev mördat. Man angav att det antagligen rörde sig om mordrån. I Thethi national park finns inga städer, alltså inga bankomater, men många utländska turister: de måste resa omkring med en stor summa cash då betalning med kreditkort inte accepteras någonstans. Som familj med två tonåringar kände vi oss dock  säkra överallt men vi hade vett att backa när vi kom till områden där fattigdomen var alltför påtaglig och vi alltför synliga med vårt välstånd. Och jag gick aldrig ensam när vi var in i landet- längst kusten var detta dock inget problem.

Sarandas småbåtshamn

Saranda

i Saranda

Vi tillbringade de fem första dagarna i Saranda med att sola och bada och bodde på vandrarhem. Första kvällen fixade Tommy, vandrarhemmets värd barbecue på stranden. 

Saranda by night- Tommys barbecue

Stranden i Saranda före högsäsong

Stranden under högsäsong (mitten av juli-september)

Tredje dagen gjorde vi en utflykt till Butrint, en halvö två mil söder om Saranda för att besöka Butrint antika stad och dess arkeologiska fynd. Vi tog de allmänna kommunikationerna dit, en stadsbuss som snabbt fylldes och där det blev väldigt trångt. Som tur steg vi på vid ruttens start och fick sittplatser. Annat var det för de turister som klev på när bussen körde längst hotellgatan. Några svensktalande röster där.... Butrint är mycket intressant. Ruinerna ligger i en park och man börjar med de grekiska efterlämningarna för att gå vidare till de romerska , bysantinska , ottomanska, etc... Även vikingarna (nordmännen) har varit där! Man följer en skuggig vandringsled som leder till sevärdheterna och man tar sig fram genom historian tack vare skyltar på albanska och engelska som ger en väldig god inblick i vad Butrint har varit med om. Turen tog 2,5 timmar att genomföra . På väg tillbaka till Saranda stannade vi i Ksamil. Ksamil är en rätt ful by som förvandlats till gigantiskt byggställe. Inget att se där.  Men det finns fina sandstränder med kristallblått vatten och några små öar som man kan simma emellan. I Ksamil märkte vi att solstolar och parasoller är väldigt billiga att hyra på albanska stränder och likväl restaurangbesök . Detta ledde till en omedelbar uppgradering av våra backpackers vanor, och detta för resten av vår vistelse i Albanien.

Halvön Butrint ligger mycket nära Korfu (bergen i bakgrunden) och är omgiven av Ioniska havet västerut, Vivari kanal söderut och Butrints lagun österut.

Butrints grekiska antika teater

Resten av muren som omgärdade Butrint längst Vivari kanal

 

Intressanta skyltar: Romarna hade byggt en akvedukt för att förse kolonins villor med färskt vatten från omkringliggande berg

Men det gick inte så bra för akvedukten under medeltiden! Vid den tiden byggdes en bysantinsk katedral

Bada  i Ksamil

Fjärde och femte dagen i Saranda ägnades åt bad och restaurangbesök. En eftermiddag tog vi oss upp till ruinerna av ett slott på toppen av en av kullarna bakom staden där man hade byggt en lyxig restaurang. På 700 meters höjd hade man en storartad panorama på Saranda, Butrints lagun och det Ioniska havet söderut mot Grekland.

Slottets ruiner- Nedanför slottet syns toppen av en bunker. Tusentals bunkrar som rymmer en person finns i hela Albanien

    

Mycket fanns att bevaka från den bunkern!

Kul att utforska hur en bunker är beskaffad

Underbart landskap söder om Saranda sett från restaurangens maffiga uteservering

Saranda sett uppifrån

Efter fem dagar i Saranda kändes det skönt att lämna strandlivet för ett tag. Nu skulle vi åka med kollektiva transportmedel in i landet och titta på södra Albanien. Det började med en resa i en minibuss som tog oss till Gjirokastra belägen en och en halvtimmes bilväg från Saranda. Vägen dit var pittoresk då vi körde upp till Muzzinapasset via skogbeklädda sluttningar. Efter passet störtdök vägen mot Drinosdalen som ligger vid foten av Gjirokastra. Det var bara att hoppas att bussens bromsar skulle hålla!

Gjirokastra är känd och drar en del turister eftersom den ligger så nära Saranda att många åker dit på dagsutflykt. Gamla stan i Gjirokastra finns på Unesco världsarvslista och är väl värd ett besök. Gamla staden finns högst upp på sluttningar och visar upp typiska, pampiga,  gamla ottomanska hus. Några av dem är särskilt intressanta att besöka som t.ex. Skëndulaj huset som ägarfamiljen återfick i sin ägo 1992 efter att det hade konfiskerats av staten. Familjen restaurerade huset mycket fint och tar emot besökare. En borg dominerar gamla staden och hyser olika museer och en utomhus scen där en jättestor festival av traditionell musik äger rum vart fjärde år. 2015 var ett sådant år men festivalen var redan slut när vi anlände. Vi fick veta  på vårt hotell att veckan innan hade 40 svenska kördeltagare bott där och varit med på festivalen! Vi bodde i ett kulturcentrum, Babameto house, som också tjänade som vandrarhem. Huset låg alldeles under slottsmuren och bakom en liten moské. I vårt sovrum (familjerum med 4 bäddar) var allt av trä : väggar, innertak, fönsterluckor,... . Trevliga restaurangbesök både till lunch och på kvällen ökade Gjirokastras mysfaktor ännu mer.

Slottet i Gjirokastra

Vårt vandrahem, kulturcentrum Babameto house

Restaurerade ottomanska hus som är nu ett hotell i gamla Gjirokastra

Ottomanska hus: typiskt är de två tornen på varje sida av huskroppen

Ett av tornen samt balkongen på Skëndulaj huset

Finrummet in i Skëndulaj huset

Lunch ute på pytteliten uteservering längst gatan

Vi stannade ett dygn i Gjirokastra. Nästa mål var Ohrid sjön vid makedonska gränsen. Vägen dit gick via två städer, Përmeti och Korce. Det fanns en bus mellan Gjirokastra och Korce, stora staden i sydöstra Albanien, men den gick halv sex på morgonen och det skulle ta åtta timmar. Behållningen var det magnifika landskapet längst vägen. Åtta timmar på en bus och dessutom med en så tidig start var lite väl för mycket för oss. Vi valde att dela resan i två och började med att ta oss till Përmeti, en och en halvtimmes bussväg från Gjirokastra. Så fort vi lämnade axen Grekland-Tirana (Albaniens huvudstad) fick vi en försmak av hur vägarna in i landet kunde se ut! Kurviga och smala! Men vägen till Përmeti var åtminstone asfalterad. 

Vi hade planerat att stanna i Përmeti två nätter. Väl framme undrade vi vad vi skulle göra där . Inga andra turister fanns förutom några albanska ungdomar på vårt hotell som skulle åka rafting någonstans. Hotellet där vi bodde organiserar raftingturer under säsongen (april-juni). I guideboken hade vi läst att stadens barn och ungdomar brukade bada i Vjosaån under bron som leder in till staden . Vi såg också några när vi kom och fast vi undrade hur rent vattnet var tog vi våra badkläder dit. Vi hade ingenting annat att göra och ville inte bli sysslolösa. Dög vattnet åt albanska barn kunde det dugga åt oss också! Att gå till "stranden" förvandlade dagen till en lyckad sådan och inte till någon tråkig "transportsträcka"!

                       

Përmeti och Vjosa ån

Bada i Vjosa ån

För vår andra dag i Përmeti bestämde vi att åka och bada i några varma källor i Bënja två mil norr om Përmeti. I hela Albanien finns det gott om varma källor och ofta har man byggt spaanläggningar runt omkring dem. Men i Bënja har man dammar runt källorna och på så sätt är det en bassäng där det är fritt tillträde. Genom hotellet hittade vi en minibuss för att köra oss dit. På morgonen dök alltså en gubbe upp med en rishög till minibuss och tog oss de två milen till Bënjas varma källor. Vi blev lite oroliga när vi såg att mannen skulle tillbringa hela dagen där i Bënja och vänta tills vi var klara att åka tillbaka. Vi hade trott att han skulle köra fler turister dit som ett slags kollektiv taxi. Vi hade ju inte kommit överens om något pris i förväg och undrade hur mycket han skulle begära för en hel dag arbete! Det där kunde bli dyrt! Men det blev ett "normalt" pris , ungefär 80 kr. Ärliga människor finns överallt!

Varma källor i Bënja

I Bënja fanns också en vacker ottomansk bro. Under säsongen kan man paddla kajak på Lengaricaån i den canyon som sträcker sig bakom bron  

Ottomansk bro

 Vid tre-tiden fick vi fly undan det åskväder som bröt ut.

Följande dag satt vi på bussen till Korce som lämnade Përmeti klocka 7 på morgonen. Vi åkte sammanlagt 137 km och bussfärden tog 5 timmar! Det säger en del om vägen till Korce! Fantastiska vyer på 2000 meters höga berg som reser sig som en ogenomtränglig, brant vägg mellan Albanien och Grekland. Djupa klyftor längst Vjosaån, små byar med getter mitt på vägen, sedan upp på platån bland granar och andra träd. Vägen var stundtals i dåligt skick, asfalten i vägkanten hade smulats sönder, minibussen körde väldigt långsamt. Till det kom det att utöver de 20 personer som satt i bussen stod ungefär 5-6 stycken i mittgången! Vi lärde oss då att man alltid ska ta en buss från starten om man vill få sittplats och att man inte heller ska anlända på busstationen i sista stunden före avfärden! Folk står längst bussrutten, mitt i ingenting, och ska med. Ibland händer det att man inte kan få fler personer ombord än vad som redan finns och då stannar inte bussen. När man åker med minibussar som fungerar som kollektivtaxi, åker man inte förrän det är fullt på bussen. De som ska kliva på längst rutten får räkna med att stå en stor del av vägen.  Bussen till Korce fraktade inte bara människor utan även gods. Vi såg bönder stoppa bussen och lasta på plastflaskor fyllda med något vit: antagligen yoghurt. Några mil senare i lilla staden Leskoviku hämtades flaskorna av två tanter. Bussen stannade två gånger 15 minuter för kaffedrickande och toabesök, i Leskoviku och Erseka.

Minibussen till Korce stannar i Leskoviku för en 15 minuters paus

Väl framme i Korce bytte vi med en gång till en minibuss mot Ohridsjön, mot staden Pogradeci. Vägen till Pogradeci kändes som rena motorväg efter våra strapatser tidigare på dagen.

Pogradeci vid Ohrid sjön

Framme vid Pogradeci blev vi jätteförvånade över den fina strandpromenaden och dess park. Sandstranden verkade också bra även om den inte var i perfekt skick: det fanns krossade glasbitar och små skräphögar vid vattenbrynet som samlats där och väntade på att bli bortforslade. Förberedelser pågick för att göra stranden attraktivare för de kommande turisterna. Vi var lite tidiga och säsongen hade inte tagit fart ännu. Vi såg en traktor ploga en bit av stranden. Sanden blev mjuk av behandlingen men glassplitter var kvar. Kanske var det för att göra det lättare att sila sanden genom en jättelik sil, vilket vi såg två arbetare syssla med i flera dagar. De spred sedan de högar filtrerad sand som de hade fått fram tillbaka på marken! Sista dag av vår vistelse i Pogradeci såg vi solstolar och parasoller i mängd dyka upp överallt på stranden och strandbarer av trä byggas i sanden. Veckan därpå skulle många ungerska turister anlända och det gällde att vara redo för dem!

Vi stannade tre och en halv dagar i Pogradeci och varje kväll gick vi längst strandpromenaden tillsammans med alla uppklädda familjer och ungdomar som gick fram och tillbaka, fram och tillbaka från klockan åtta till halv tio. Det var packat med folk vid åtta tiden men folktomt efter halv tio. Detta fick vi uppleva vid varje strandpromenad vid varje badort vi besökte

Stranden på kvällen- Makedonska berg vid horisonten

Umgänge vid stranden på kvällen

Strandpromenaden och dess park

Uppklädda herrar på kvällspromenad

Fina uteserveringar

Vi hade lite otur med vädret. Dagen efter vår ankomst blev det åskväder och det ösregnade i timmar! Pogradeci ligger vid 700 meters höjd och är omgiven av berg. Då och då smäller det! Vi visste inte vad vi skulle sysselsätta oss med. Vi bestämde oss för att ta en liten tur i de äldre delarna av Pogradeci. Det var inte så mycket att se faktiskt men vi råkade gå förbi en väldigt trevlig liten restaurang och slank in. Vilken bra idé! Den trista dagen förvandlades till något minnesvärt på grund av den jättefina miljön och den lika fina maten.

Yoghurt sås

Ortodox kyrka i Pogradeci

Dagen därpå regnade det inte men det var inte heller badväder. Vi tog en promenad längst sjön mot makedonska gränsen.

Ohrid sjön

En till bunker!

På vår sista och fjärde dag vid Ohrid sjön gjorde vi en utflykt till byn Lini vid den makedonska gränsen norr om Pogradeci. Byn låg idylliskt vid vattnet. När vi kom dit såg vi genast ett kafé som verkade väldigt mysigt med sin uteservering vid vattnet. Ägaren hade verkligen gjort det fint. Men tyvärr flöt några plastpåsar i vattnet. I Lini fick vi uppleva  Albaniens bristfälliga sophämtning på sin spets. Sopor är ett stort problem ute på landet. Man slänger ju skräp överallt, blåa plastpåsar hänger vid grenar på träden i annars idylliska landskap, ditforslade av vinden, sopcontainer är överfyllda och vilda katter och hundar spräcker påsarna och allt ligger och ruttnar i solen. Mitt i eländet finns det några som försöker ordna det fint. Ofta i turismbranschen. Och där ser det trevligt ut. Tyvärr förstörs det fina intrycket av grannarnas ointresse eller oförmåga att hålla rent utanför sina hus. Längst den ioniska kusten är det dock bättre i detta avseende. Turism kan vara synonym med utveckling!

Lini

Ett fint guesthouse i byn

 och dess fina brygga

Kyrktornet

Kyrkans lummiga trädgård

Stinkande sopor utanför kyrkan 

Vi lämnade Pogradeci och Ohrid sjön för att åka till staden Berati som också finns på Unescos världsarvslistan. Vi tog först en minibuss i riktning mot Tirana. I Elbasani skulle vi byta till en annan bus mot Berati. Vi förväntade oss att Tirana bussen skulle stanna vid busstationen i Elbasani som är en ganska stor stad. Men icke. Vi blev släppta längst en väg i utkanten av Elbasani med rekommendationen att vänta där tills bussen till Berati skulle passera. Det var mitt på dagen i stark sol. Vi stannade vid vägkanten i 30 sekunder innan vi fattade att det där aldrig skulle funka! Det första var att dra oss 50 meter därifrån till skuggan. Det andra var att fråga några herrar som stod där var busstationen låg. Alla förstår orden "busstation". De rekommenderade att vi skulle ta en taxi dit för det var en bit att gå. Då vi stod lite konfunderade över hur och var man skulle hitta en taxi, föreslog en av männen att han skulle köra oss dit.  Gärna!  In med alla fyra plus bagage i hans minibuss till busstationen. Vi frågade hur mycket vi var skyldiga honom och det var några spottstyver. Vi hade läst i vår guidebok att Albanerna är hjälpsamma: där fick vi bevis på det.

Framme vid den stora busstationen var det bara att säga: "Berati" för att alla skulle hjälpa oss till rätt minibuss. Det var en sådan kollektivtaxi som inte går förrän det är fullt. Chauffören hade ställt ut plastpallar längst ena sidan av bussen så att kunderna kunde sitta i skuggan. Vilken tur att vi inte väntade vid vägkanten! Jag kollade om bussen verkligen åkte förbi det stället där de låtit oss kliva av förra bussen och det gjorde den. Men vi skulle ha behövt vänta där i mer än en timme och hade  sedan fått stå i bussen hela vägen till Berati (2 timmar)!

I väntan på fler resenärer

Framme i Berati upptäckte vi att det inte fanns vägar i gamla staden och dess gamla kvarter utan ojämnt stenlagda branta gränder vilket är en av anledningarna till att Berati står på världsarvslistan  Att frakta oss själva och vårt bagage i 38 graders värme uppför dessa gränder var mycket krävande. Jag trodde att jag skulle svimma.

Gamla staden i Berati består av två delar på var sin sida av ån: Mangalem och Gorica. De består av en samling gamla ottomanska hus, varav många är väldigt fint restaurerade. Man kallar staden "de tusen fönster staden" och man förstår varför när man ser följande bilder. 

Mangalem

Mangalem 

Gorica

Gorica sett från borgen uppe på kullen

Promenad i Goricas gränder

Mangalem på natten

Värmen i Berati var tryckande. Vi gick hela tiden längst väggarna för att få lite skugga! Efter två dagar där kändes det bra att återvända till kustens bris. Vi tog bussen från Berati till kuststaden Vlora, där färjor från Brindisi i Italien anländer. Vlora är en rätt stor stad och man behöver åka en liten bit utanför den för att hitta stränder värda namnet. Däremot finns det en trevlig boulevard in i staden med lite butiker och skaror av människor som flanerar där på sin kvällspromenad.

Tillbaka till strandlivet- Här i Oricum, 1,5 mil söder om Vlora

Efter två nätter i Vlora åkte vi till Himara, en badort 6 mil därifrån via en hissnande väg nerför Ljogorajapasset. Vägen störtdök ner mot havet i skarpa kurvor. Vyerna var storartade och inte en enda träd fanns för att skymma havet 1000 meter längre ner! En gång till hoppades man på att bussen skulle ha bromsar i gott skick! Vi såg en lastbil med mjölkprodukter som hade kört in i bergskanten. En annan lastbil hade parkerat bredvid och chaufförerna höll på att lasta om alla mjölkprodukter från den ena till den andra lastbilen!  Inte så förtroendegivande! Lite längre fram, när vi stannade i en by för att släppa folk tog vår busschaufför fram verktygslådan och började mecka med hjulen.... Tur att det hände EFTER att vi kört ner vägen från Ljogorangapasset! Vi passerade charmiga byar som Dhermiu och Vuno. Synt att vi inte kunde stanna och titta närmare på dem. Det är nackdelen när man reser med kollektiva transportmedel, man får inte välja var man ska stanna. Å andra sidan är det bättre att sitta i en stor bus än i en liten bil när man tänker på olycksfrekvensen i Albanien...Så småningom anlände vi i Himara, en charmig liten badort.

Himara

Himara

Potami beach - Himara

Potami beach- Himara

Uppklädda för kvällens strandpromenad- Himara 

I Himmara blev vi ofantligt lata! Vi kunde tillbringa upp till 7 timmar på stranden, antingen liggande i skuggan på strandstolar eller på flyttmadrass i vattnet. Enda avbrott var lunch på någon strandrestaurang. Vi orkade inte ens ta ut de böcker vi hade med oss i väskan och sätta igång med att läsa! Till vårt försvar kan man säga att det inte fanns något annat att göra i Himara än stranden och gå och äta på kvällen på strandpromenaden! En liten märkvärdig sak inträffade dock. Och det var när min man träffade en Norrman som var på semester och berättade att hade köpt en lägenhet i Saranda och att det fanns cirka 300 hundra norska lägenhetsägare  i Saranda! Det förklarar varför vi såg skyltar "till salges" på norska i Saranda. Albanien på väg att bli en ny Kroatien?

Efter tre stilla dagar i Himara var det dags att återvända till Saranda och avsluta vår rundresa innan vidarefärd till Korfu och Sverige. Denna gång bodde vi i en liten lägenhet på andra sidan av Sarandabukten högst upp med havsutsikt. Vyn var hissnande och vi kände svindel när vi satt på balkongen. Efter alla dessa restaurangbesök var det ett rent nöje att laga mat själva! Det var nu många fler turister än i slutet av juni och stranden var mindre lockande. Det började till och med bli lite "beach party" på vissa ställen med musik på full volym med bland annat årets Eurovision Song Contest svenska vinnarens låt! Vi saknade lite gran det Saranda vi först upplevde.

Vi fick ut det vi ville av vår Albanien resa: sol, värme, bad, Medelhavet och billig semester samt upptäckarglädje och lite äventyr. Och det när det just i år var förskräckligt väder i juni och juli i Sverige. Sammanfattningsvis är det stränderna och kusten som är mest intressant och vackrast men som vanligt finns det större överraskningar (för det mesta trevliga sådana) när man kommer en bit från turiststråken, för att inte tala om maten som är så mycket bättre och godare in i landet. Vi upplevde folk som vänliga och hjälpsamma. Det negativa var skräpet, alla sopor och alla dessa icke färdigbyggda hus, hotell, osv... som fanns i varje by och stadsdel.