50-års-färd Abisko-Kebnekaise

När jag städade i min bokhylla härom dagen hittade jag en liten anteckningsbok. Den visade sig innehålla dagboksanteckningar från min allra första vintertur i fjällen. De bilder som finns interfolierade är dåligt scannade bilder från mitt fotoalbum.

Året är 2002. Vi är båda nästan 50 – jag lite närmare än Livskamraten. Ingen av oss har stått på ett par längdåkningsskidor sedan 12-årsåldern. När vi nu snart ska sätta fast turskidor på fötterna är det 38 år sedan sist för mig och 35 år för Livskamraten. Om bara ett kort tag väntar vårt största vinteräventyr någonsin – Abisko-Kebnekaise de första dagarna i mars.

Ryggsäckarna har varit packade en vecka. Igår (!) fick Livskamraten diarré och spydde som en kalv. Tack och lov var det en kortvarig magsjuka, men tänk om jag blivit smittad? Nåväl – klockan är snart åtta på kvällen och tåget har alldeles nyss lämnat Örebro Centralstation. Äntligen är resfebern slut.

Det var 9 dagar kvar till min 50-årsdag och det var givetvis anledningen till vår avresa. Vi hade under ett par års tid funderat hit och dit om vi inte borde utnyttja fjällvärlden vintertid också och det passade bra nu.

Det var mörkt ute redan när tåget rullade ut från stationen. Efter lite kvällsfika och en dos med farhågor och förväntningar somnade vi tidigare än någonsin.

Vi sov båda oroligt. Vagnen knarrade och knakade väldeliga och i kupén intill skrällhostade en kvinna hela natten. Men vi vaknade till vackert väder och när vi lite senare bytte tåg i Boden kände vi oss välkomna till Norrland av en strålande vinterdag. Vi ringde till sönerna och till lite kompisar för att få höra hur lyckliga vi skulle känna oss som befann oss här uppe.

Sakta men säkert närmade vi oss fjällen. I Gällivare mötte vi det första – Dundret – men sedan vi passerat Kiruna tornade de upp sig på alla håll. Det var en fantastisk skillnad att se fjällen vintertid. Varje formation blev så mycket tydligare. Nästan grafiskt framträdde de inför våra nyfikna ögon.

Det var första gången någon av oss varit i dessa trakter, så därför tryckte vi näsorna platta när vi närmade oss Abisko. Skulle inte Lapporten finnas här någonstans?... Jo! Där!

När vi klev av tåget i Abisko var klockan strax före fyra och det var tämligen mörkt. Det första vi såg när vi klev av var en liten stuga med en stor skylt: ABISKO TURISTSTATION. Hade inte jag sagt att det skulle vara ett STORT ställe? undrade Livskamraten. Det tog faktiskt ett tag innan vi uppfattade att det fanns något på andra sidan järnvägen och bilvägen. Lyste det inte där borta?

Till slut hittade vi dit. Vi delar hus – ett rum var och ett gemensamt kök/allrum – med en ung japansk kvinna som rest runt i Sverige en månad. Efter att ha besiktigat rummet gick vi för att hämta ut den fjällutrustning vi bokat: Två par skidor, stavar, pjäxor och stighudar, en vindsäck och en snöspade.

Klockan är bara lite över sju på kvällen, men vi ligger redan till sängs. Prognosen säger sol och kallt på morgonen men snö frampå dagen. Vi hade verkligen ingen aning hur fort – eller rättare sagt långsamt – vi skulle ta oss fram. Därför räknade vi med att stiga upp redan vid femtiden nästa morgon.

Vi klev faktiskt upp kvart över fem. Efter frukost och städning kom vi iväg vid sjutiden. Himlen var i stort sett klarblå. Solen hade inte gått upp, men färgade fjälltopparna runt omkring oss rosa.

Det kändes mycket ovant att åka de vallningsfria skidorna. De gick bra uppför men ganska trögt utför. Tekniken förbättrades efter hand, men i den allra första utförsbacken – fallhöjd en meter – stod Livskamraten på öronen. Glädjen blev dubbel när också jag misslyckades att stå på benen.

Vi åkte nästan oavbrutet i tre timmar. Några korta pauser hade vi förstås och en något längre när Livskamraten var tvungen att sätta på skoskavsplåster – redan. Ytterligare en längre paus togs vid vindskyddet nära Abiskojaure. Där fick fot nummer två skoskavsplåster. Detta bådade inte gott.

Nu hade vi bara 5 km kvar till Abiskojaurestugorna, så vi beslöt oss för att åka ända fram innan vi tog lunch. Det blev i längsta laget. Vi tog många korta pauser när vi skidade över sjön.

Det var ganska kallt... 

Vi var framme redan halv ett rejält trötta – inte så mycket av tyngden på packningen som av brist på teknik och för lite näring. Ett av rummen är uppvärmt. Där bor en man med sina två små döttrar. Vi bestämmer oss före att dela rum med dem för att inte behöva elda så mycket. Övriga personer i stugan beger sig iväg med ett mäktigt hundspann, men vi äter lunch, stretchar och lägger oss för att ta en liten eftermiddagsslummer.

Vi vaknade till först framåt kvällen och satt och pratade med Günther – en Hannoverbo som kunde svenska – samt stugvärden Kalle och ett par från Göteborg.

Redan klockan 6 steg vi upp – först av alla – och vi begav oss ut på färdens längsta etapp – 20 km – till Alesjaure. De två första kilometrarna gick bra – plant och fint – men sedan följde tre jobbiga kilometrar i ganska brant uppförsbacke. Vi såg en hel del fjällripor och dessutom en kungsörn på span. Väl ovanför uppförsbacken visade det sig att alla skidspår hade blåst bort. Vi var nu tvungna att spåra själva. Efter cirka 12 km kom vi – mycket trötta – fram till vindskyddet där vi åt lunch. Där blev vi upphunna av Günther, göteborgarna samt två soldater vi skymtat tidigare. De tältade!

Günther gav upp och stannade över natt, men vi andra fortsatte. Ute på sjöarna hittade vi en del skoterspår som vi åkte i på grund av att det bar lite bättre.

Adnjetjårro i bakgrunden. 

Alesjaurestugorna – fjällvärldens största stugby med 83 platser – ligger uppe på en kulle. Det var mycket jobbigt att ta sig upp i den lösa snön.

Vi hade turen att få ett eget rum, men oturen att Livskamraten fått vedervärdiga skavsår. Vi kommer absolut att vara tvungna att stanna åtminstone två nätter för att kurera dem. Kanske blir vi tvungna att vända om. En av stugvärdarna – Hillevi – visade sig vara sjuksköterska, så skavsåren blev omplåstrade på bästa sätt.

Natten var absolut kristallklar. Aldrig har jag sett en sådan natthimmel! Det gnistrade overkligt samtidigt som ett norrsken dansade bakom fjällkammen.

På morgonen gav sig göteborgarna på väg tillbaka norrut. Senare på dagen dök Günther upp tillsammans med en österrikare med pulka. Vi tog det bara lugnt och hoppades att Livskamratens hälar skulle läka. Vädret var helt fantastiskt. Små, små iskristaller har drivit i den svaga vinden och skapat ett märkligt och vackert halofenomen – två regnbågar på vardera sidan av solen. Overkligt vackert!

På eftermiddagen njöt vi av vedeldad bastu. Det kändes märkligt lyxigt så långt ut i fjällvärlden.

Det har blåst mycket hårt i natt och det gör det ännu på morgonen. Frisk vind säger de som vet. Vi tejpade Livskamratens hälar, tackade för oss och gav oss iväg i snålblåsten.

Det blev stundtals en mycket tuff dag. De första fem kilometrarna var tuffa på grund av den hårda motvinden, men senare mojnade det tidvis och då var det ganska lättåkt. De sista tre kilometrarna tog vinden i igen – rak motvind – och dessutom ganska rejäl uppförsbacke med en hel del barblåsta isfält. Jobbigt!

På vägen har vi sett rävspår och spillning, samt en livs levande lämmel!

När vi kom fram till Tjäktjastugan fanns ingen stugvärd på plats. Han hade gett sig av till Alesjaure. Vi förstod att det var honom vi mött tidigare. Vi hade dock inte varit där särskilt länge innan han dök upp. Han hade vänt tillbaka när han förstod att han skulle få nattgäster. Lite senare kom också Günther. Han var mycket frusen. Tyvärr hamnade vi i samma rum. Tyvärr? Ja, han eldar så förbaskat. Vi båda vill helst ha det ganska svalt.

Jobbigast idag: Jag erbjöd mig att hämta vatten. Ingen kälke fanns. Det blev ett låååångt pulsande genom snön, sedan över en hängbro, nerför en rejäl brant ner till en isbelagd jokk, skottade bort en hel del snö och lyfte bort ett isigt lock. Långt där nere – 3 m? – rann lite vatten. Kastade ner hinken, petade med en lång stör – mååånga gånger. Kånkade tillbaka de två hinkarna hela den långa och nu ännu besvärligare vägen. Günther då? Han höll upp dörren…

Tjäktjastugorna. Nere till höger hämtades vattnet. 

Ytterligare lite senare kom två tyskar söderifrån. De hade gått på snöskor från Singi (!) denna dag. En av dem hade ett par Lundhags filtkängor. När stugvärden såg dem utbrast han:

- I make those.

- Jasså, jobbar du på Lundhags? undrade jag.

Han hummade bara till svar. Lite senare upptäckte jag stugvärdens namn i gästboken: Jan Lundhag! Det är ju han som äger fabriken! Eller ägde. Det är väl sönerna som tagit över nu.

Vi satt och pratade med Jan till ganska sent på kvällen.

Nästa morgon var solig och vindstilla. Kvicksilvret visade på minus 17 grader. Efter att ha tagit farväl av Jan fortsatte vi klättringen de 3-4 sista kilometrarna upp till Tjäktjapasset. Det var inte alls så jobbigt som vi befarat. I raststugan tog vi lunch.

Efter lunch genomförde vi en fullständigt ”breathtaking” utförslöpa ner i en solig, gnistrande, vindstilla och fantastiskt vacker dalgång. Luften var full av mycket små iskristaller som glittrade overkligt i solen, som vi hade rakt framför oss i söder. Sänkningen var kanske 300 meter på en sträcka av drygt en kilometer. Detta var nog enda gången som vi önskade att vi haft vallade skidor istället för vallningsfria. Glidet hade blivit lite bättre.

Ovan: På väg ner i Tjäktjavagge.   Nedan: Sälkastugorna.

I strålande sol skidade vi sedan i svag utförslöpa de resterande 8 km till Sälka. Solen gjorde det svårt med klädseln och vi stannade många gånger för att justera. Dessutom stannade vi en hel del gånger för att sola, äta, dricka, byta skavsårsplåster etc.

Det låter underbart i snön när vi skidar. Olika typer av snö talar till oss med olika språk. Står man still och lyssnar är tystnaden bedövande: Inget vindbrus i buskar och löv, inget sorl av vatten – alldeles tyst.

Sälka var precis så rart som alla sagt, och värdparet – Barbro och Ove – likaså. Bastun var dessutom varm redan när vi kom och efter lite gott i magen njöt vi ordentligt. Vi passade också på att tvätta lite kläder.

Vi bor här tillsammans med Günther och österrikaren. Vi börjar bli riktigt familjära.

Vi handlade lite i affären och småpratade med stugvärdarna. Då dök det upp tre snöskotrar med poliser och fjällräddning. De var på väg till Nallo för lite skidåkning.

Det blåste som tusan i natt. Det hade väl mojnat en aning på morgonen, men det spelade inte så stor roll. Vi skulle få vinden i ryggen. Det sades också att vi hade Kungsledens lättaste etapp framför oss. Det stämmer nog – i varje fall om man har hård vind i ryggen.

För en gångs skull var vi inte först iväg. Österrikaren hann iväg innan oss, och när vi kom fram till Singi hade han redan gett sig iväg till Kebnekaise. Günther däremot, valde att stanna kvar i Sälka.

Trots den starka vinden var dagen väldigt vacker. Soldis, snöbyar och kraftigt snödrev bäddade in dagen i ett märkligt töcken. Ibland var det fullständigt omöjligt att bedöma höjdskillnader, vilket fick ganska lustiga konsekvenser. När man trodde att det gick brant utför visade det sig vara plant och tvärtom. Livskamraten gjorde en vacker vurpa där hon – bokstavligen – föll på huvudet i lössnön.

Efter cirka 7 km kom vi fram till vindskyddet vid Kuoperjåkkå där vi tog halvlunch – en termos blåbärssoppa och en halv chokladkaka. 3-4 km efter rasten kom vi till en läcker hängbro över Tjäktjajåkkå. Jokken hade grävt sig ner magnifikt.

Efter ytterligare ett par lättåkta kilometrar förbi Kärtjevuolle sameviste kom vi till Singistugorna, där vi möttes av Mattias. Han blev lite förvånad över att vi båda tyckte att skidvädret varit fantastiskt. Inte många gillar sånt här skidväder, sa han. Praktiskt nog tycker vi båda två att lite hårdare väder är bättre än starkt solsken. Det är lättare att klä sig rätt.

Vi tycks bli ensamma gäster i Singi i natt.

Vi vaknade faktiskt och frös i natt. Efter att ha tänt en brasa i kaminen sov vi gott resten av natten. Det har blåst en hel del i natt också, men när vi vaknade var det praktiskt taget vindstilla och 20 grader kallt.

Efter frukost och packande lämnade vi Kungsleden och började färdas österut mot Kebnekaise fjällstation. Vi klättrade först lätt i 3 km och därefter var det plant eller lätt utför. Vi såg en hel del spår idag, bland annat räv och järv som korsade vår färd flera gånger. Spåren var färska eftersom de inte hade blåst igen under natten, men trots intensivt spanande lyckades vi inte få syn på någon av dem. Strax innan fjällstationen skrämde vi emellertid upp 20-30 ripor.

Sedan vi passerat halvvägs minskade snömängden plötsligt och marken syntes bar på flera ställen. Överallt stack stenar upp och underlaget blev allt isigare. Det som borde ha blivit en lättsam avslutning blev istället den jobbigaste delen av hela turen eftersom skidorna for åt alla håll på grund av alla iskanter.

Vi har passerat många mäktiga fjällvyer idag. Färgsättningen är fullständigt makalös i alla nyanser från vitaste vitt till svartaste svart.

Baksidan av Tuolpagorni.

Så snart vi kommit fram till fjällstationen gick vi till receptionen. Det var den 9 mars och första dagen som fjällstationen var öppen för säsongen.

- Hej och välkomna. Är det du som fyller år imorgon?

Va i hel…? Hur kan de veta? Det visade sig att hon som förestår hela rasket ursprungligen kommer från Nora. Hennes mamma bor fortfarande där, och två dagar tidigare hade hon ringt upp och berättat om en annons i Nerikes Allehanda under rubriken ”Uppvaktning”: ”Alla som vill fira min 50-årsdag tillsammans med mig är välkomna till Kebnekaise fjällstation den 10 mars. Håkan Friberg.”

Jo det stämmer. Jag tycker att alla ”Uppvaktning undanbedes” är så tråkiga, så jag satte in denna annons istället. Jag var dock noga med att den skulle publiceras så sent att det inte var någon risk att någon skulle få för sig att åka upp.

På kvällen träffade vi österrikaren igen. Vi satt och pratade en hel del. Han är en riktig äventyrare som varit med om otroligt mycket. Spännande och intressant.

Precis som vanligt när jag fyller år har jag svårt att sova. När Livskamraten vaknade fick jag en födelsedagspresent från bästa kompisen Tommy och hans Agneta – ett titanbestick. Jag bestämde omedelbart att premiärmiddagen skulle bli min 50-års-middag ikväll.

Dagen skulle användas till en skidtur upp till Tarfala. Vi packade en ryggsäck med det nödvändigaste och började klättringen. Och en rejäl klättring blev det. På en sträcka av cirka 9 km skulle vi höja oss drygt 500 meter.

Dalgången var fantastisk vacker. Turkos is hängde från bergväggarna och de toppar som syntes blev bara vildare och vildare.

Viss klättring var mycket krävande. Om vi lutade oss bara en aning åt höger kunde vi sätta handen i bergssidan. När vi kommit upp för den värsta branten och tittade oss tillbaka var det så brant att sluttningen inte syntes.

När vi närmade oss Tarfalas forskningsstation – ett tiotal stugor där man ägnar sig åt glaciärforskning – hängde tre stora glaciärer ner från vänster och ett stort antal dramatiska toppar och kammar fanns runt om. Vi fortsatte fram till STF:s stuga där vi tog lunch samtidigt som vi njöt av solen.

Redan på vägen upp hade vi börjat oroa oss för nerfärden. Det var ju stundtals mycket brant och längre ner fanns snårig björkskog. Nå, vägen tillbaka blev både rolig och spännande. Jag har inte koll på hur många vurpor det blev, men många var det och roligt hade vi. När vi närmade oss fjällstationen skrämde vi åter upp ett 30-tal ripor.

Vi duschade, tog en kaffe i restaurangen och slappade innan vi ”klädde om” till middagen.

Tyvärr fanns inte möjligheten att beställa à la carte, men maten smakade utmärkt och vi drack ett utsökt rött vin till. När middagen närmades sig sitt slut och vi beställde in kaffe, kom personalen med två glas cognac. Den gode Tommy hade ringt upp och bett dem servera oss med hälsning från honom. Tack kompis!

Det var vi två som gjorde det.

Vaknade – packade – väntade. Åkte snövessla till Nikkaluokta. Det tog en hel timme. Vi fikade i den vackra turistanläggningen där vi också lämnade in alla våra hyr-saker. Det kostade bara 60 kr att transportera dem tillbaka till Abisko. Resan till Kiruna tog en dryg timme. Vi var de enda resenärerna. Framme i Kiruna beundrade vi alla isskulpturer i stadens centrum, innan vi satte oss på tåget för vidare transport söderut.

Detta har varit ett fantastiskt äventyr. Vi är helt säkra på att vi kommer att skaffa egen vinterutrustning. Fjällen på vintern ska bli en god vana.