Bara 200 höjdmeter kvar…

Den 12 juni 2008, satt vi äntligen på flyget från Köpenhamn till Moskva. Min stora ryggsäck vägde nästan 25 kg, blev märkt "heavy luggage" och fick checkas in som specialgods. Alla fick betala övervikt. Handbagaget vägde 10 kg. När vi landat i Moskva väntade en gigantisk ryss vid namn Vladimir med en minibuss för att köra oss till vårt hotell i Moskva, Izmailov Alfa. Man kände sig lätt malplacerad med sin zigenarpackning bland marmor och övriga gäster som såg ut att vara klädda för bankett. Vi fick ett rum på 16:e vån och firade vår ankomst med varsin rysk öl. Bokade taxi till morgondagen då vi skulle ta flyget till Mineralnye Vody.

13 juni -
Klockan nio åkte vi med taxin till inrikesflyget. 12.55 lyfte vårt plan med Siberian Airlines. Det är fredag den 13:e idag och vi är på väg till vad vi har läst skall vara en av Europas värsta flygplatser. Vi upplevde dock inte alls att det var något särskilt med den här flygplatsen så det var kanske något överdrivet. Flyget tog 2 h, alla fick sitt bagage och vår chaufför var på plats och kunde såklart inte ett ord engelska men det visste vi redan innan. Färden genom den vackra Baksandalen tog lite mer än 3 h. Tatiana från Pilgrim Tours tog emot oss när vi kom och vi kände oss jättevälkomna. Vi var sena till middagen som vi inte ens visste ingick i vårat boende denna natten. En glad överraskning då vi faktiskt var ganska hungriga vid det här laget. Jag fick tom vegetarisk mat. Vilket i Ryssland innebär att man byter ut den obligatoriska köttbiten mot saltgurka, alltid utan undantag. Efter middagen fick vi all information vi behövde av Tatiana + tillstånd att vistas i Elbrusområdet och även Georgien då vi skulle gå nära gränsen och kanske tom korsa den. Vi gick upp på deras kontor och diskuterade igenom vår planerade färdplan med Andrew. Vi fick massor av bra och intressanta tips. Vi gjorde en liten justering bara, som en del av vår acklimatiseringstur skulle vi gått upp på Gumachi Peak men de sa att där var mycket snö och massor med farliga glaciärsprickor i det området så vi inriktade oss istället på Koiavaganush. Dessutom bestämde vi att vi inte skulle ta normalrutten utan den östra leden så att vi kommer först till den östra toppen och sedan rundar berget till "the saddle" och då är vi framme vid insteget till "West Summit". Senare skulle det visa sig att vi fick tänka om helt när det gällde vår planerade acklimatiseringstur. Vi beräknade att vi skulle behöva 10 st gasbehållare totalt. Tog varsin öl i baren och studerade kartan vidare. Sedan gick vi upp och packade om ryggsäckarna för morgondagen. Lämnade mat för 6 dgr till vår toppbestigning. 

14 juni -
Frukost kl 7.30 bestående av torrt vitt bröd, tjocka ostskivor, yoghurt, två stekta ägg och det obligatoriska teet. Kl 8.45 stod vi utanför och väntade på Andrey som skulle köra oss först till Mountain Rescue där jag anmälde vår färdväg och hemadress mm. Sedan blev vi avsläppta vid Jantugan Summer Camp och därifrån skulle vi gå till Green Hotel Bivouac. Vi slog läger vid Glaciärforskningsstationen (2600 m) som mer såg ut som en förfallen fjällstuga än forskningsstation. Vi är i en liten dal omgiven av snötäckta toppar och en liten glaciärsjö full av grodor som sjunger.

15 juni-
vi hade ställt klockan på 7 men jag vaknade såklart vid 6 redan. Thomas och Peter var också vakna. Kokade gröt och packade om ryggsäcken för en dagstur. Klockan nio gav vi oss av uppåt. Vi åt lunch halvvägs upp sedan knöt vi in oss. Det tog 6 h upp till 3500 m. Annika fick huvudvärk och mådde illa strax innan vi kom upp. Vi tog snabbt några toppfoton. Annika kopplade loss sig och praktiskt taget rusade nerför berget. Vi andra gick ner i lugn takt. Jag spanade efter min gula stegjärnsväska som jag oförsiktigt nog hade råkat koppla loss vid lunchpausen och som hade farit iväg med en obeskrivlig fart. Till min stora lycka så återfann jag den ganska långt ner. Det tog ca 3 h ner. Vi hade visst fått sällskap av hela 5 tält till. Det var ryssar som skulle upp imorgon på samma topp och etablera någon slags radiokontakt. Efter en välbehövlig middag gick jag och Peter upp på en kam där vi satt och blickade ut mot Elbrus medan solen gick ner.

16 juni-
Sovmorgon idag, vi gick upp halv åtta. Kokade den vanliga frukostgröten, packade ryggsäckarna och rev tälten. Klockan tio kom vi iväg, gick ner mot Djantugan Summer Camp där vi skulle bli hämtade. Som sagt vi hade fått tänka om pga vår alltför tunga packning och gjort om hela vår färdplan därför återvände vi nu till Azau. Ägnade resten av dagen åt att duscha, tvätta kläder, ta en tur ner till byn, packa om ryggsäckarna för 9 dagar på den östra leden. Gick igenom allt minutiöst och valde bort ännu fler saker för att minimera packningen så mycket som det bara gick. Imorgon kl 8 skall vi dela bil med två andra, en polack och en schweizare som ska till samma utgångspunkt nämligen byn Elbruz.

17 juni-
Frukost kl 7 bestående av torrt vitt bröd, äggröra och kaffe. Klockan nio var vi framme vid vid vår destination och började gå. Det var kraftig stigning direkt och branta raviner. Vi följde Irik floden hela dagen. Det var tungt och jobbigt med all packning men storslagna vyer a la Sound of Music. Det tog nästan tio timmar. De sista stegen var olidligt tunga, sammanlagt hade vi avverkat 900 höjdmeter idag. Vi satte upp tälten snabbt för det började regna lite. Kvällsmat ute, sedan tilltog regnet. Imorgon skall vi gå upp kl 5 för att flytta tältet längre upp i dalen pga banditerna. De hade varnat oss för att inte lämna tälten här obevakade. Dessutom hade två suspekta män till häst följt efter oss hela dagen...

18 jun-
vaknade tjugo i sex av att vi försovit oss. Vi bestämde oss för att ta det lugnt eftersom alla var lika trötta så vi sov vidare. Klockan nio gick jag upp och kokade gröt. De andra kom upp strax efter. Annika sov nästan till tio! Sen kom åsnan på besök igen. Vi packade ihop och rev tälten. Slog upp vårt nya basecamp på 3005 m. Det började regna ganska kraftigt så vi lagade mat i tälten. Tre ryssar kom förbi, de hade jeans och trädgårdsvantar! De hade burit upp mat och utrustning högre upp dit vi skulle gå imorgon. Det var 5 grader när vi gick och lade oss.

19 juni-
Idag gick vi upp kl 5. Det var frost ute så vi kokade gröt inne i tältet på varsin sida. Vi kom iväg 6.45 på våran acklimatiseringstur. Först var det mest sten sen fick vi ta på stegjärnen och knyta in oss. Vi tog oss upp till Irik Chat bivackerna på 3500 m där vi åt lunch, sen tog vi toppen av Irik Chat 3667 m. Härifrån ser man östtoppen av Elbrus. Sedan gick vi tillbaka till BC. Sen kom två av ryssarna och ville prata lite, så gott det nu gick. Vi tog foton med flaggorna. De tyckte vi hade en liten flagga och vi tyckte de hade en gigantisk flagga. Strax innan 20 kom regnet som tilltog alltmer. Imorgon är det midsommarafton...

20 juni-
Vi gick upp klockan 5. Packade allt och gick en timme sedan stannade vi för frukost. Ryssarna kom precis hack i häl. Vi hade kanonväder hela dagen. Jag var helt slut när vi kom till Irik Chat bivackerna. Stannade för lunch och tog en ganska lång vilopaus. Sedan fortsatte vi upp på toppen där vi varit dagen innan på 3667 m. Ryssarna slog läger precis nedanför toppen men vi fortsatte ner, knöt in oss och gick vidare över glaciären bort till Askeryakolski Lava Flow. Där fanns bivacker, en otrolig utsikt och fortfarande fantastiskt väder. Vilken midsommar! Sedan var det dags för middag. Peter kom med varsin liten snapsflaska och försvarets makrill i tomatsås till förrätt. Solen strålar fortfarande och vi smälter snö för morgondagen.Sen börjar det snöa. Östra toppen är nu skymd i dimma. Vi campar alltså på berget nu på 3700 m. Imorgon blir det sovmorgon till kl 6. Sen skall vi flytta lägret högre upp.

21 juni-
Var ute kl 4 på natten och det var helt still, stjärnklart och fullmåne. En magisk natt. Klockan 6 var det dags att gå upp. Annika kokade vatten till gröten. Alla utom Annika ville äta ute, hon ville inte lämna den goa värmen. Men som sagt det är inte varje dag man har så fantastiska vyer när man äter frukost. Jag kunde inte få nog av den underbara utsikten av höga bergstoppar, konstiga lavastenar, snö och glaciär. Sen packade vi och rev tälten. Vi tog det ganska lugnt och kom nog inte iväg förrän 8.45. Vi flyttade lägret upp till 4200 m. När vi var framme fick jag huvudvärk och kände mig svag. Det var meningen att vi skulle reka morgondagens bivack på 4600 m men jag insåg mina begränsningar och stannade kvar medan de andra gick. Jag följde dem från lägret tills de blev mindre och mindre och försvann i dimman. När de kom tillbaka smälte vi snö och lagade mat.

22 juni-
Idag hade vi en rejäl sovmorgon ända till klockan 8! Vi kom iväg strax efter tio och det tog ca 2,5 h upp till vårt nya basecamp på 4530 m. Bivackerna var lite för små, så vi byggde om lite. Efter den ansträngningen så var alla helt svimfärdiga och vi fixade lunch. Hann precis äta klart innan snön kom och vi gick in i respektive tält som faktiskt hade den "underbara" temperaturen 32 grader. På kvällen hade temperaturen sjunkit till minus tio. Efter kvällsmaten gick vi uppåt en bit och tog lite fler höjdmeter. När vi kom ner igen smälte vi snö medan stormen kom. Vinden piskar i tältet och jag har stoppat ner en del kläder + gasolen i sovsäcken så att den inte fryser. Nu är det minus 4 inne i tältet och det stormar helt galet ute.

23 juni-
Vaknade klockan 6 och var pigg men lade mej att sova igen eftersom vi hade sovmorgon. 8.30 gick vi upp och åt gröt. Vi var ganska slappa idag eftersom vi bara skulle på acklimatiseringstur upp till 5000 m. Klockan 11 kom vi iväg och det tog 2,5 h utan packning. Sen gick vi ner igen och lagade lunch. Mina läppar är helt sönderbrända av solen och det svider när jag äter. Imorgon är det vilodag. Halv tio på kvällen börjar snöstormen igen och den piskar infernaliskt på tältet. Imorse var det fullt med snö i absiden på båda sidor så vi har förstärkt det så gott det går med stenar för att undvika det.

24 juni-
Vilodag idag. Klockan nio kokade vi vatten till gröten. Det stormade friskt hela dan fram till kl 16 på eftermiddagen så vi höll oss mest i tältet och försökte sova, fanns inte så mycket annat att roa sig med förutom Annika som faktiskt löste korsord emellanåt. Vi hoppas det fortsätter vara lugnt till midnatt annars vågar vi nog inte gå uppåt som planerat. Nu är klockan snart 18 och man vet inte riktigt vad man skall göra, blir så rastlös av all denna väntan. Det blåste en del men det var inte så farligt, vi kom iväg vid 22, något tidigare än vi tänkt. Klockan 2 på natten var jag yr och orkade knappt gå. Vi kämpade uppåt med pannlampor och goggles i mörkret. Gjorde en nödbivack och lade oss i sovsäckarna, det var skönt att vila. Jag och Annika delade en Realfrukost, jag var inte hungrig men tvingade i mej några skedar. Sen bestämde vi oss för att gå vidare.

25 juni-
Helvetesdygnet fortsätter...det var bara att kämpa på i den hårda vinden tills benen knappt bar en längre. Den jävla ryggsäcken och vinden tar knäcken på mig. Mitt vatten var fruset. Den andra flaskan hade jag tappat. Tårarna kom i sista branten, jag ville bara lägga mig ner och gråta. Men jag var tvungen att gå några steg till. Ett steg i taget. Andas. Man ser inget slut. Men på något vis rundade vi berget och sista biten var flackare. Klockan 15 var vi framme vid The Saddle. Då vi beräknade att det skulle ta 5-6 timmar upp och ner skulle klockan hinna bli 21 innan vi kom ner från berget + att alla var helt slut. Vi slog upp vårt sista camp på berget. Jag drack en mugg hallon/blåbär sen la jag mej. Det värkte i hela kroppen och jag var så trött. Klockan 21 fick jag låna Annikas kök för mitt hade gått sönder. Jag var hungrig och tänkte laga nudlar. Kom på att jag måste värma gasen först för den var helt kall så jag lade den innanför dunjackan och sen somnade jag...

26 juni-
vi åt frukost vid 7. Nästan all mat är slut. Vi gick 8.30, det enda jag hade med var kamera, flagga, energybars och vatten innanför jackan. Jag kände mej inte bra. Varm och kall om vartannat som att jag hade feber. Andfådd hela tiden. Jag gick en liten bit, ville inte ge upp i första taget men insåg att det inte skulle gå. Det var bara dumt så jag gick ner igen. En annan grupp på 4 personer gick upp samtidigt. Jag gick till tältet och smälte snö. Sen upptäckte jag att jag hade tappat flaskan (igen!). Men jag såg den i snön och gick och hämtade den där jag hade gått ner. Det kom en ensam person gående. Som vinkade. Jag vinkade tillbaka, sen tänkte jag att han kanske ville något. Mycket riktigt, han var törstig. Jag bjöd på mitt goda kalla vatten! Han hette Misja och hade gått sen kl 4 imorse från Priut 11 där han tältade. Nu var klockan 11. Han hade alltså gått i 7 timmar och hade INGET vatten med sig! Nu var visst mina teamkamrater på väg ner. De hade lyckats! Vi skakade fram det sista ätbara vi hade och sen rev vi tälten. Krängde på ryggsäckarna och gick neråt. Annika mådde illa. Det var lite panik om vi skulle hinna med liftarna för de slutar visst gå kl 16 och vi hade 2,5 h till dess, och en bra bit att avverka. Vi kom försent men hade turen att få åka ner med några arbetare. Ansiktet brände och jag var helt slut. Äntligen en dusch efter åtta dagar på östra leden.

Jag har fortfarande inte kommit över att jag missade toppen med 200 höjdmeter. Men jag är ändå ganska stolt över mej själv för jag har kämpat mej upp med den infernaliska packningen. Och jag är glad att vi tog den här leden för den var fantastisk. Dessutom var vi ju helt ensamma bortsett från ryssarna som gjorde oss sällskap i två dygn. Helt underbart för jag hatar lämmeltåg! Tatiana och Andrew på Pilgrim Tours har också varit helt fantastiska med tips och råd om allt möjligt och omöjligt. Man kände sig nästan som en del i en familj på deras Mountain Lodge.