Vintern är inte min favoritårstid, och den här vintern har verkligen inte varit min favoritvinter. Handleden har varit trasig, så längskidor har varit kört. Snön har legat djup över de skrovliga sjöisarna. Precis när våren känns inom räckhåll verkar då alltså dvärgbandmasken ha kommit hit till slut.

Svensk rapportering hittills verkar inriktad på blåbär & hundägare, men internationella sidor skriver om friluftsliv över huvud taget som en riskfaktor. Jag lyckas inte lista ut hur stor eller liten risken kan vara (vilka data som kan överföras från amerikanska och europeiska förhållanden till ett ev. smittat Sverige, osv.), men för min del känns det lite som TBE: Det räcker med en mindre risk, så länge det inte är helt osannolikt, för att dämpa min totala glädje av att röra mig i naturen. TBE är jag dock vaccinerad mot, borrelia har jag redan fått, och man ser ju i alla fall fästingjävlarna. Att akta sig för allt som en rävjävel kan ha gått förbi i skogen känns däremot lite mer drastiskt.

Nya hobbyn blir att lista ut vad friluftsmänniskor i drabbade regioner ser som rimliga skyddsåtgärder. Något ska jag ju göra om vintern förutom att jobba.

Jag kan säkert lära mig att inte äta blåbär, rå svamp och självdöda smågnagare. Surare är att se rekommendationen "god handhygien efter att ha varit ute i skog & mark". Skogsvatten är en av smittkällorna, så är man ute i skog & mark flera dagar i sträck känns det lite jobbigare att hitta något att tvätta händerna med. Att bära dricks- och diskvatten för en vecka lär ju inte heller hända.

Nåväl. Förutom att kokning dödar äggen efter ett par minuter så verkar även vattenfilter vara en lösning. Alla källor jag hittar säger att bandmaskäggen är 20-40 micron stora, så jag får väl helt enkelt investera i ett MiniWorks el.dyl. vid tillfälle.

Handsprit är inte till någon hjälp, i alla fall.