Plötsligt 10 grader varmt och solsken! Fläckar av gräsmatta stack fram utanför fönstret, och jag fick för mig att det kanske var så att även stigarna i skogen smälter fram redan nu. Om träden förhindrat tvåmetersdrivorna att byggas upp till att börja med. Kanske.
Jag tog en sväng på Roslagsleden för att kolla efter, och svaret är definitivt "nja". Inte för att jag har någon kontakt med verkligheten.
Så det så!
Jag + vandrarkompis fortsätter traska runt Sörmlandsleden. Vi började med den vansinnigt vackra biten vid Marvikarna och gick vidare genom blåbärsskog och myr till Ånhammar.
Förutom en hel del slyiga hyggen längs etapperna 16/17/18 är det en väldigt fin bit av Sörmlandsleden. Vindskydden är bland dom finaste jag sett i skogen: Toppskick med uppmurade grillplatser, torrdass och div. praktiska tillbehör från såg till ljus till stekpanna och kaffekanna. Nästan vandrarhemsstandard! :)
Måndag-tisdag gick jag och en kompis Sörmlandsleden etapp 11, 12, 13 & 13:1 (Järna till Gnesta). Utöver de coola reptilerna var sträckan mellan Järna gruvor och Djupsjön en riktigt fin bit led.
Jag ville verkligen hinna till Stora Envättern för natten, eftersom jag hoppades höra lom där. Det hann vi också, men jag hade inte behövt oroa mig — Lommarna kanske är exotiska för mig, men i det här området är dom uppenbarligen vanliga som ogräs. Vi hade inte hunnit längre än till Trönsjön innan ett lompar simmade upp och började ropa på en två meters avstånd. Ljudet är väldigt trolskt, men på så nära håll är det också högt som ett billarm! :)
Jag älskar att röra mig ute, och jag älskar reptiler. Men jag ser nästan aldrig vilda reptiler, och ser jag dom är det en hastig skymt av något ormigt eller ödligt som kastar sig in i gräset när jag närmar mig. 2011 blev året jag till slut vann de svenska reptilernas förtroende. Eller nåt.
Det började en vårpromenad när snoken som kastade sig ut i vattnet ändrade sig och ringlade tillbaks istället. Jag slet fram kameran, för jag har aldrig kunnat fota en levande vild orm så nära tidigare...
