Jag ville verkligen hinna till Stora Envättern för natten, eftersom jag hoppades höra lom där. Det hann vi också, men jag hade inte behövt oroa mig — Lommarna kanske är exotiska för mig, men i det här området är dom uppenbarligen vanliga som ogräs. Vi hade inte hunnit längre än till Trönsjön innan ett lompar simmade upp och började ropa på en två meters avstånd. Ljudet är väldigt trolskt, men på så nära håll är det också högt som ett billarm! :)

Svensk rapportering hittills verkar inriktad på blåbär & hundägare, men internationella sidor skriver om friluftsliv över huvud taget som en riskfaktor. Jag lyckas inte lista ut hur stor eller liten risken kan vara (vilka data som kan överföras från amerikanska och europeiska förhållanden till ett ev. smittat Sverige, osv.), men för min del känns det lite som TBE: Det räcker med en mindre risk, så länge det inte är helt osannolikt, för att dämpa min totala glädje av att röra mig i naturen. TBE är jag dock vaccinerad mot, borrelia har jag redan fått, och man ser ju i alla fall fästingjävlarna. Att akta sig för allt som en rävjävel kan ha gått förbi i skogen känns däremot lite mer drastiskt.