Jag älskar att röra mig ute, och jag älskar reptiler. Men jag ser nästan aldrig vilda reptiler, och ser jag dom är det en hastig skymt av något ormigt eller ödligt som kastar sig in i gräset när jag närmar mig. 2011 blev året jag till slut vann de svenska reptilernas förtroende. Eller nåt.

Det började en vårpromenad när snoken som kastade sig ut i vattnet ändrade sig och ringlade tillbaks istället. Jag slet fram kameran, för jag har aldrig kunnat fota en levande vild orm så nära tidigare...

Sen köpte jag en cykel att njuta i solen med, och precis där jag stannar för att ta en paus kastar sig en skogsödla in i gräset. Där stannar den sen kvar, cool som ingenting. Kanske för att den knappt syntes även när man nästan pressade näsan mot den. :)

Huggormen som inledde vandringen i förrgår var däremot helt enkelt en maklig orm som inte planerade att flytta sig ur solen på stigen bara för att nån idiot viftade runt med en kamera på knappt avstånd.

Jag undrade om jag skulle kunna få ett finare reptilfoto än så när vi nästan direkt stötte på en sur kopparödla som hellre gjorde utfall mot kameran än att ringla bort.

...OK, den svarta huggormen är möjligen coolast ändå. Men detaljerna på kopparödlan!

Sen eskalerade det och ytterliga två kopparödlor och två snokar kastade sig ut framför fötterna på oss. Inga foton som kunde slå dom ovanför, men jag har ALDRIG sett så många så länge, förut. Jag tror inte det finns varken sandödlor eller hasselsnokar i närheten, jag utgår från att det var därför jag inte fick några fotomodeller för dom sista två reptilsorterna...