Den fjärde vandringsdagen var målet att komma fram till Arvidssons stuga. Vi konstaterade tidigare att det är stor skillnad på att gå på en led eller stig, mot att gå obanat i skog. På en led eller stig är det inte så noga med att hålla koll på navigeringen. "Följer vi stigen kommer vi till ett vattendrag där vi kan fylla på vatten", tänkte vi ungefär. Ganska enkelt. Bara att gå.

Natten hade varit kall. Jag hade ett tunt liggunderlag under mitt uppblåsbara liggunderlag, samt en dunsovsäck. Jag hade på mig allt jag hade, ändå vaknade jag flera gånger på natten av att jag frös. När jag blir kall blir jag kissnödig, inte alls konstigt då det är kroppens sätt att hantera kylan, eller rättare sagt hjärnans sätt. Nåja, mellan pinkpauserna sov jag.

På morgonen, efter att vi hade ätit frukost och packat ihop var vi redo igen!

I skogen, och ibland på myren, var det viktigt att hålla en vettig kompasskurs. Så det blev en liten bit i taget. Johan var förste navigatör. 

Vi fick bekräftat att det finns stora djur i skogen. Vi såg spår efter både björn och älg, ibland såg de ut att inte vara så gamla.

Det såg ut som om ovan spår var av järv. Kanske det. Svårt att ge bilden rättvisa.

På bilden nedan ser man hur det ser ut i skogen när vi gick åt sydöst och närmade oss Arvidssons stuga. Vår plan var att gå längs med kanten i skogen, precis söder om det som var mer blöt myrmark, tills vi kom till den landtunga som skulle ta oss närmare stugan. 

Skogen var ganska svårframkomlig ibland och man fick passa sig var man satte ned fötterna. 

Bilden nedan visar en kortare passage över myrmark.

Bilden ovan visar ett av flera spår vi såg. Svårtolkat.

På bilden nedan ser man den härliga naturen. Det var rogivande att ta sig fram, och även om det var lite stökigt ibland så var det mjukt. Inte stenar och klippblock som det kan vara i de västra fjällområdena i landet.

Lunchpaus. Alla pauserna var väldigt sköna. Vi resonerade om hur långt vi hade gått och hur långt vi hade kvar. Vi åt i lugn och ro, och jag diskade alltid ur kokkärlet efteråt. Nåja, torka ur med lite mossa fungerade bra.

Bilden ovan...ja...underbart!

Ibland skrämde vi upp någon fågel. Det var helt omöjligt att kunna hinna ta en bild av den. Tjäder, orre eller järpe? Ja, säg det.

Nu började det att hetta till. Vi visste att vi hade två vattendrag som vi skulle bli tvungna att passera. Vi visste inte om det skulle vara möjligt, men skam den som ger sig. Först över en myrmark, där det första vattendraget skulle vara.

Ett vattendrag är inga speciella utmaningar i normala fall, men nu var marken mjuk, gräset högt och det var lite för långt för att kunna kliva över. Så vi tog av oss ryggsäckarna, gick åt varsitt håll för att hitta en plats där vi kunde ta oss över på ett enkelt sätt. Det var riktigt djupt, så det lockade inte att gå över i vattnet.

Vi hittade en bra plats där vi bestämde oss för att skicka över ryggsäckarna först. Sagt och gjort, ryggsäckarna först, sedan vi själva, och tack vare träd så kunde vi ta tag i dem på andra sidan och få hjälp över.

Karta och kompass. När vi gick genom en längre sträcka i  skogen konstaterade vi att vi drev ca 50 m på en ca 500 m lång sträcka. Det gjorde ingenting, då vi omgående kunde konstatera det. Men, att ha koll är viktigt, speciellt när det är lätt att villa bort sig själv om man inte har koll på hur snabbt man går i skogen. Vi höll koll på höjder, myrmarker, vattendrag, mindre sjöar, vilket gjorde att vi hade koll på var vi var.

Att ta ut en kompasskurs i skogen var enkelt och våra två kompasser kunde visa åt olika håll ibland. Intressant konstaterade vi, men vi hade hela tiden koll på var vi var. Jag provade att logga sträckan i skogen med min klocka, men det var ganska meningslöst. Å andra sidan hade jag en inställning som gjorde att den skulle söka efter satelliter ganska sällan...ja, vad gör man inte för att spara batteri i klockan.

För övrigt loggade jag ingenting med klockan. Alla bilder har ju en stämpel på när bilderna är tagna, så jag kan lätt jämföra bilderna med kartan (så länge jag minns var bilden togs).

Vi passerade det andra vattendraget också, och där var det nära att det blev ett ofrivilligt bad. Lite spänning piggar upp.

Till slut kom vi ned till Muttosjavvre, till den delen av sjön som ligger mest nordväst. Längst ned på bilden, till vänster, ligger Arvidssons stuga. Vi såg den knappt.

Nu var vi riktigt nära.

Där var den!

Arvidssons stuga...som vi längtat. Vi tog av oss ryggsäckarna och kände oss nöjda.

Vi öppnade upp och gick in. Jag hade bestämt mig för att bada. Det skulle bli skönt att få tvätta av sig. Efter det skulle det bli kaffe...

En lite sträng land gick ut i sjön, men det var lättare att gå i på ett annat ställe.

Av med kläderna, på med foppatofflorna, fram med handduk och schampo/tvål. Jag klev i och konstaterade att det var friskt i vattnet. Underlaget var mjukt och sög fast foppatofflorna. Jag kämpade och kom lite längre ut, där botten sög tag i foppatofflorna. Botten hade bestämt sig. You shall not pass!

Efter lite vinglande kände jag att den ena toffeln var kvar i dyn, rejält nedtrampad. Den andra lyckade jag behålla på foten, men drog av hälremmen.

Hur smart var det att gå i vattnet med foppatofflorna på fötterna? Ja, jag kunde konstatera att det stod 1-0 till sjön i alla fall.

Jag tvättade av mig och gick upp. Johan badade också.

Efter det var det kaffe. Kaffet kokades inne i stugan. Arvidsson stuga hade en gasolspis och en vedkamin. Riktigt lyxigt. Två sängar med filtar. Det är Laponia som har hand om denna stuga. Det fann t.om. ett torrdass. Det kostar 150 kr/natt att sova i de stugor som Laponia har. De övriga stugorna är de längs Muddusleden.

Efter att vi gjort i ordning i stugan var det skönt att bara vara. Jag hade ätit lingon varje dag och bestämde mig för att plocka lingon till morgongröten. Det fanns en del att läsa i stugan, bland annat en tidning där det fanns ett reportage om Muddus nationalpark. Jag återkommer om reportaget senare.

Kvällen var jättefin och vi njöt av att ha kommit till Arvidssons stuga. Vi funderade på hur vi skulle gå nu. Muddusleden hade vi tänkt oss. Navigering med karta och kompass fungerade bra. Vi hade lärt oss en del om hur myrarna är, tolkade dem bättre och bättre ju mer vi gick på dem.

Middag, kaffe...livet kunde inte bli bättre.

Eftersom det finns älg och björn i trakterna tänkte jag att vi skulle ut i skymningen och spana lite. Sagt och gjort.

Att stå och glo...ja, jo...det är lugnt och rogivande. Vi hörde ingenting och såg inga djur. Vi gick tillbaka efter ett tag.

Muttosjavvre, en lång sjö i nationalparken. Det var en väldigt vacker solnedgång. Det är alltid speciellt att uppleva en solnedgång när man är på en vacker plats. 

I stugan fanns en lampa vi tände, som osade en del, så jag vet inte hur nyttigt det är egentligen.

Planerna för morgondagen. Vi hade en plan att fortsätta till Muttosluopal, hur vi skulle gå. Vi hade under dagen konstaterat att det går att gå på vissa av myrarna, medans andra var helt uteslutna att gå på.

Att vara vid Arvidssons stuga, och att kunna gå dit obanat, med karta och kompass...helt underbart. Jag var mer än nöjd.

Det var en bra dag. 

Natten kom. Dags att avsluta...

Gonatt!