Vi vaknade innan vi kommit fram till Gällivare. Natten på tåget var helt ok och jag gick för att köpa kaffe. Frukosten bestod av en wrap, någon yoghurt, smoothie och kaffe.

Dagen som nalkades såg ut att bli fin. Det enda vi inte ville ha var regn, och skulle det regna så är det ok det med.

Väl framme i Gällivare var det bekanta vyer. Jag hade faktiskt varit i Gällivare tidigare under året. Under vintern/våren var det långa tider för att få ett pass, så jag åkte faktiskt till Gällivare för att ansöka om ett nytt pass. Då var det snöfritt i Stockholm och i Gällivare var det 1,5 m snö.

Vi väntade vid stationen på den taxi som vi hade förbeställt. Taxin kom och jag undrar vad chauffören tänkte om oss som ville bli utkörda och avsläppte mitt i obygden.

Ganska skönt att slippa knata på bilväg och vi svängde av mot Harrijärvi och den lilla skogsvägen följde vi över en mil. Efter att vi klivit ur taxin konstaterade vi att det hade varit ganska drygt att gå på bilvägen och sedan grusvägen. Bra att ta en taxi ibland.

Skobyte…på med kängorna. Nu kunde vi äntligen börja vandra.

Det var ännu bara förmiddag och vi började vandringen. Från denna plats och framåt var det bara nya vyer och upplevelser. Spännande!

Vi började gå längs skogsvägen åt sydväst, som skulle sluta vid en vändplan. Därefter skulle en liten stig ta oss vidare en liten bit innan vi skulle gå på kompass mot Stuor Tjudek. Skogsvägen användes nog vid skogsavverkning en gång i tiden, och den var ändå i bra skick, då det troligen ör en del trafik på den ändå…ibland.

Vi snackade och var förväntansfulla. Vårt mål nu var att gå till Stuor Tjudek. Skogsvägen tog slut och vi fortsatte på en liten stig som vi tappade bort ibland, och efter ett tag bestämde vi oss för att ta en kompasskurs mot den lilla pölen som är norr om Tjáhppissjnássjka. Vi tänkte runda den moturs för att slippa myrmarken sydost om den.

Vi kom till ett vattendrag som vi skulle ta oss över, en lite bäck. Den var lite för bred för att bara kliva över och lite för djup att kunna gå på botten. Botten var dessutom stenig ibland, men framför allt så var det sumpigt. Man vill inte trampa fel om man bestämmer sig för att vada den.

Vi kollade om det fanns möjlighet att ta något nedfallet som låg på marken och göra en liten bro. Sagt och gjort…så blev det. Johan skulle testa bärigheten på den inte alltför kraftiga stammen, som naturligtvis knäcktes. Det så ganska komisk ut när ha åkte rakt ned. Det blev blött kan man säga. Nåja, blöta kängor har ingen dött av, så han gick över.

Jag tog det lite försiktigare och hade bytt till mina fritidsskor som jag köpt enbart för att klafsa på myrar. Mina kängor läcker och är egentligen ”slut”, men de fick hänga med denna gång. Stövlar hade vi funderat på att ha, men det blev inte så.

Nåja, jag kom också över och bytte tillbaka till kängor efter ett tag.

Nu skulle vi runda Tjáhppisvárre medurs, fast ganska långt åt sydost. Helst skulle vi vilja hålla lagom höjd och inte gå uppåt för mycket, då man sedan ska ned. Vi resonerade om att det är svårare att hålla höjd, än att gå upp och sedan ned. Det var ganska stökig och svårframkomlig terräng också, så det blev upp och sedan ner. Det skulle bli spännande att se var vi skulle komma ned till bäcken Giilddejåhkå nedanför. Det var blöt myr åt sydost, så vi skulle vilja gå över den torrare myren, brunmarkerad på kartan. Vi har lärt oss att man kan gå på den blå, men att den ofta är blöt eller rejält blöt, och ibland omöjlig att gå på.

Vi kom ned lite för nära den blötare myren, och fick gå på den torrare, se bilden nedan.

Vi drog oss lite mer åt sydväst. Sedan kom vi fram till bäcken och klev över den. Där var det bra att luncha också.

Den rakaste vägen är inte alltid den bästa vägen, och nu stod vi inför ett val. Antingen skulle vi gå upp för en brant och mellan två toppar för att komma ned på rätt sida. Egentligen rakaste vägen. Det berg med två toppar jag pratar om heter Jågnjåvárre.

Eller så skulle vi runda Jågnjåvárre moturs, och sedan gå söderut.

Vi valde att gå upp mellan de två topparna. Höjden vi utgick ifrån var ca 450 möh och vi skulle upp på 550 möh innan det skulle börja gå nedåt igen. Inga våldsamma höjdskillnader, men i stökig skog tar det tid. Man vill ju inte trampa ned i något hål mellan stenar eller halka på någonting. Ibland var det Ofta var det snårigt och man fick gå runt träd, blöthål och annat utmanande. Inte för att det gjorde oss någonting egentligen. Vi gillar ju utmaningen.

Uppifrån ”kammen”, för det var en liten med bred kam, såg vi ut övernationalparken. Bland annat kunde vi ana en sjö långt bort. Vi kollade på kartan och trodde först att det var Tjievresjávrre, 415 möh, men kon fram till att det var den andra sjön 1,5 km mer åt nordväst. Kul att se ut över ett större område.

Nu skulle vi ned och målet var att komma till sjön 430 möh. Där trodde vi att vi skulle slå läger för natten, vilket vore perfekt för att ta sig till Stuor Tjudek med friska krafter dagen därpå. Jag var inte speciellt sugen på att gå över en myr som det sista vi gjorde innan vi skulle komma till Stuor Tjudek.

Hellre ta det dagen därpå. Vi hade ändå gått hela dagen. Skogen har varit krävande, och vi var lagom trötta.

När vi började gå nedåt såg vi vad vi trodde var vårt mål. Sjön 430 möh som blänkte så fint rakt söderut.

Vi kom ned från berget och såg lite pölar till höger om oss, så vi fortsatte söderut. Det var lite mer öppet och mer myrmark än vad vi tänkte oss, men det stämde med kartan. Vi traskade på.

Plötsligt uppenbarade sig vår sjö framför oss. Vi var framme. Vi hade nått dagens mål. Målet småjusterar vi om det är nödvändigt. Vi valde att ta oss över till Stuor Tjudek dagen därpå. Det var en bra vandringsdag.

Vi satte upp tälten och förberedde middagen.

Ofta är det fina kvällar när solen är på väg ned, och det var inget undantag denna härliga kväll.

Det blev 9,2 km denna dag. Vi hade sett spår av älg, både spillning och väldigt stora avtryck. Vore kul att se dem. Samt björn förstås, men de är så skygga.

Vi var nöjda med dagen och såg fram mot att få kliva över till Stuor Tjudek under morgondagen.

Gonatt!