Jag vaknade tidigt igen. Dags att ta lite bilder på den tidiga morgonen.

Det finns en sak som jag tycker väldigt mycket om när jag är utomhus, och det är ljuset vid soluppgång och solnedgång. Ljuset, tillsammans med tystnaden. Det är magiskt.

Efter frukost packade jag ihop tältet för sista gången på denna vandring. Jag kom iväg hyfsat tidigt och det kändes bra att inte ha bråttom till bussen vid Vålådalens fjällstation. Jag började vandringen tillbaka.

Jag kom till den platsen där leden grenade sig, och stigen till Nulltjärnarna började. När jag började vandringen från Nulltjärnarna följde jag den stigen en bit när jag skulle in i Bunnerfjällen. Nu valde jag att fortsätta på leden jag var på.

Det var väldigt fint väder och jag hade återigen prickat in en fin vecka för vandring.

Det finns en sak som jag tycker väldigt mycket om att göra när jag vandrar i fjällen. Det är att plocka och äta hjortron. Det hör till på något sätt. Nu tog jag av mig kängorna och satte på mig foppatofflorna och gick ut i myren. Jag ville inte att kängorna skulle bli blöta i onödan. De var inte riktigt täta kan man säga.

Ibland ser man granar som verkar ha dött en onaturlig dör, och jag tycker att det ser lite trist ut, och undrar hur det kommer sig att de ser ut på detta sätt. Jag vet inte.

Det var ganska varmt så jag stannade till och blaskade av mig.

När jag närmade mig fjällstationen och var nere i skogen så var det flera olika stigar som ledde åt olika håll.

Leden mot Vålådalens fjällstation var vältrampad och på sina ställen riktigt bred. Mina fötter tyckte inte alls om denna hårda led och hade protesterat lite under dagen. Det bästa är att kunna gå obanat, på mjuk mark, och variationen på underlaget är också någonting som jag uppskattar.

En sista blick bakåt, där jag varit.
Eftersom det är sista dagen så vill jag utveckla det här med vandring och prestation, och ge min bild av hur jag ser på det. Jag har säkert skrivit det här tidigare, men jag ger gärna min bild av varför jag vandrar och hur jag ser på vandring.

Jag vandrar för att jag tycker om att göra det. Det ger mig så mycket att vara uppe i fjällen en vecka, eller två, per år. Min vandringshistorik började på 80-talet, när jag var tonåring och vandrade med familjen. Genom åren har det blivit många olika vandringar i fjällen, och mer och mer obanad vandring då jag inte har behov av att vare sig proviantera eller träffa andra människor under vandringen. Jag har med mig mat för två veckor i ryggsäcken, och brukar ofta torka min egen mat. Det blir både gott och billigare än att köpa färdiga rätter.

Det där med obanat har också att göra med att mina fötter starkt ogillar långa vandringar på hårt underlag. Såsom utvecklingen är i fjällen anser jag att lederna blir allt mer steniga då många vandrar på dem, och jag har inte behov av denna hårda upplevelse.

Att vandra obanat, där jag själv har valt en rutt, känns väldigt enkelt. Jag kan vandra precis var jag vill och behöver inte förhålla mig till annat än var jag kan fylla på vatten. Vatten behöver jag. Tältet kan jag slå upp precis var som helst.

Det här med prestation. Ja, jag vet inte. Jag tränar för att vandra. Sedan vandrar jag. Om jag vandrar kort eller långt…det beror på hur min rutt ser ut, och hur långa dagsetapperna ser ut. Jag brukar kolla på ett ungefär hur lång rutten blir och räknar ut hur långt jag behöver vandra per dag för att exempelvis hinna tillbaka till bussen eller tåget.

Allting i Sverige ska mätas, och så ska man jämföra sig med varandra. Det ska presteras. Jag säger inte att mina vandringar inte är en prestation, utan mer att jag inte behöver visa för någon annan vad jag gör. Det är snarare de som inte rör på sig som ser det som en prestation att vandra.

Nåja, det om prestation.

Annat som jag uppskattar mycket och är en viktig del av mina vandringar är att uppleva den kultur och miljö som jag vandrar igenom. Jag läser gärna på lite om vart jag ska, och försöker hitta platserna jag läst om. Det ger mig väldigt mycket.

Ofta ställer jag mig frågan om varför det ser ut som det gör när jag kommer till en plats. Jag börjar fantisera om hur det kan ha sett ut en gång i tiden, baserat på det jag läst och hur gammalt det ser ut att vara.

Med det sagt så anser jag att mina vandringar är upplevelser och inte prestationer. Jag vill uppleva och besöka platser, och gör gärna lite extra för att maximera upplevelsen.

Åter till den sista dagen på vandringen.

Jag närmade mig som sagt fjällstationen, och har tidigare sett att det finns små skyltar längs stig och led som beskriver en speciell plats eller området. Den här skylten som är vid ”tidtagartallen” säger så mycket om en svunnen tid. Hur var det egentligen här på 50-talet?

Nu var jag riktigt nära stationen och kunde se den. Jag stannade och tog lite bilder på olika saker innan jag fortsatte till stationen.

Nu var jag framme vid Vålådalens fjällstation, och jag var både varm, törstig och hungrig.

Jag köpte mig en rensmörgås och en lokal öl. Allt smakade riktigt bra.

Jag slappade och kände mig riktigt nöjd med vandringen. Morton kände jag av i fötterna, och kängorna åkte av illa fort.

Bussen kom och jag åkte till Undersåker för att ta tåget hem till Stockholm.

På tåget satt jag och funderade på vart jag skulle nästa år. En idé var att hälsa på Bunnerfjällen igen, och då Östra Bunnerstöten. Jag bestämde ingenting, utan såg fram mot vandringen jag skulle göra senare under året, i Muddus nationalpark. Den skulle bli någonting extra.

Sista dagen blev 11 km.

Tack för mig för denna gång.

/Thomas