"There is one! Eleven o´clock!" säger jag upphetsad, och pekar mot trädet där jag just sett leoparden glida, rinna ner som en skugga. Den gömmer sig bakom trädet, ner i vegetationen, jag ser huvudet, ansiktet, snabbt när den kikar fram från bakom trädstammen. Så plötsligt passerar leoparden en glänta, fem meter från trädstammen jag fortfarande glor mot. Ser rörelsen.

Gick tillbaks till utgångsläget. Här hade örnen suttit. Kikar neråt och ser gräskullar. Går ner till åsryggen dit örnen först hade flugit. Där finns som ett rett nästan bo på åsryggen. Det är inget bo, men mitt bland dvärgbjörkarna som växer bara sporadiskt i området har örnen rett sig en lega.  Kikar över den kanten. Gräskullar igen.  Går ner och kollar närmare runt kullarna, och finner mig själv stående mitt ibland aktiva fjällrävslyor.

Sedan satt jag bara där och lyssnade. Det enda som hördes var den lilla elden, den stora svarta schäfern som drömde och kved något, en svag vindkåre som svepte längs trädkronorna genom den täta skogen, min vandrarkamrat snarkade inte. Helt perfekt. Njutbart. Hände titt som tätt att jag vaknade så. En av mina favoritstunder på dygnet.