Vaknade vid 3-tiden på natten. Kände mig pigg, och glad när jag fick klart för mig att jag igen låg i kåtan. Satte mig upp. Fortfarande lite glöd kvar i eldspisen. Slängde på några mindre och större stickor på glöden. Hällde vatten och kokkaffe i pannan, blåste lite på elden så de nu heta stickorna flammade upp, lade på några mindre klabbar och ställde på kaffepannan.

Sedan satt jag bara där och lyssnade. Det enda som hördes var den lilla elden, den stora svarta schäfern som drömde och kved något, en svag vindkåre som svepte längs trädkronorna genom den täta skogen, min vandrarkamrat snarkade inte. Helt perfekt. Njutbart. Hände titt som tätt att jag vaknade så. En av mina favoritstunder på dygnet.

Kaffet var klart. Ställde av pannan, rotade fram en havrekaka. Så hade kaffet sjunkit. Satt där med kåsan och läppjade på kaffet, den lilla elden började falna men det fick vara. Jag skulle snart krypa ner i sovsäcken igen, och ännu gav den lite värme och ljus.

Hällde upp påtåren, så plötsligt bröts tystnaden. Tre snabba väldigt gälla tjut från andra sidan sjön, "vad katten…." tänkte jag när det sista gälla tjutet övergick i ett enda långt utdraget ylande. Varg! Hunden flög upp och var på väg ut, men bromsade när jag röt till, vandrarkamraten lättade någon decimeter från marken av mitt rytande. Schäfern ville inget hellre än bara dra, det riste i hela kroppen på honom där han halvstod med huvudet ut genom den lilla öppningen i kåtan, men han stannnade. Min vandrarkamrat hade inte hört något utom mitt rytande till hunden att stanna. Och det var allt, några fler yl blev det inte. När jag kröp ner i sovsäcken flammade elden upp på nytt. Länge satt han där Tyrbjörn och hoppades på något litet yl, men det var tyst.