Gick tillbaks till utgångsläget. Här hade örnen suttit. Kikar neråt och ser gräskullar. Går ner till åsryggen dit örnen först hade flugit. Där finns som ett rett nästan bo på åsryggen. Det är inget bo, men mitt bland dvärgbjörkarna som växer bara sporadiskt i området har örnen rett sig en lega. Kikar över den kanten. Gräskullar igen. Går ner och kollar närmare runt kullarna, och finner mig själv stående mitt ibland aktiva fjällrävslyor.
Några ord om känslan i vandring och vildmark
Användarnamn: Raskesven
Intressen: Friluftsmat, Expeditioner, Fiske, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Bär & svamp, Paddling
Naturens ordning
Vi hade lämnat det steniga isiga området runt Áravágge och kommit till ett vänligare landskap med böljande gräshedar och långsträckta åsryggar. Kungsörnen sitter på åsryggen 30 meter framför den åsrygg som vi nyss nått krönet av. Men istället för att segla iväg uppåt, försvinner örnen ner över åsryggen. Fram med kameran, zoomen på och tyst fram emot kanten på åsryggen. Jag kikar försiktigt över krönet med kameran beredd. Örnen måste ju lätta uppåt och ge ett pangkort. Där, den sitter på nästa åsrygg, även den 30 meter bort. Men istället för att segla uppåt störtdyker den över kanten på sin ås, och efter ett tag ser jag den med svårighet när den snabbt seglar några få dm över den sluttande marken, över en snölega och slår sig ner, nu 100 meter bort. Inte en chans att få ett kort. Men nu började jag undra, örnen uppträdde underligt, varför var den så angelägen att stanna?
