"There is one! Eleven o´clock!" säger jag upphetsad, och pekar mot trädet där jag just sett leoparden glida, rinna ner som en skugga. Den gömmer sig bakom trädet, ner i vegetationen, jag ser huvudet, ansiktet, snabbt när den kikar fram från bakom trädstammen. Så plötsligt passerar leoparden en glänta, fem meter från trädstammen jag fortfarande glor mot. Ser rörelsen.
Några ord om känslan i vandring och vildmark
Användarnamn: Raskesven
Intressen: Friluftsmat, Expeditioner, Fiske, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Bär & svamp, Paddling
Leoparden
Det var tredje kvällen på raken som vi spanade av träden som växte längs den vindlande flodfåran. Det var nästan bara längst flodfåran större träd än Akacia klarade sig, och vegetationen var tät.
Naturens ordning
Vi hade lämnat det steniga isiga området runt Áravágge och kommit till ett vänligare landskap med böljande gräshedar och långsträckta åsryggar. Kungsörnen sitter på åsryggen 30 meter framför den åsrygg som vi nyss nått krönet av. Men istället för att segla iväg uppåt, försvinner örnen ner över åsryggen. Fram med kameran, zoomen på och tyst fram emot kanten på åsryggen. Jag kikar försiktigt över krönet med kameran beredd. Örnen måste ju lätta uppåt och ge ett pangkort. Där, den sitter på nästa åsrygg, även den 30 meter bort. Men istället för att segla uppåt störtdyker den över kanten på sin ås, och efter ett tag ser jag den med svårighet när den snabbt seglar några få dm över den sluttande marken, över en snölega och slår sig ner, nu 100 meter bort. Inte en chans att få ett kort. Men nu började jag undra, örnen uppträdde underligt, varför var den så angelägen att stanna?
Gick tillbaks till utgångsläget. Här hade örnen suttit. Kikar neråt och ser gräskullar. Går ner till åsryggen dit örnen först hade flugit. Där finns som ett rett nästan bo på åsryggen. Det är inget bo, men mitt bland dvärgbjörkarna som växer bara sporadiskt i området har örnen rett sig en lega. Kikar över den kanten. Gräskullar igen. Går ner och kollar närmare runt kullarna, och finner mig själv stående mitt ibland aktiva fjällrävslyor.
Yl
Vaknade vid 3-tiden på natten. Kände mig pigg, och glad när jag fick klart för mig att jag igen låg i kåtan. Satte mig upp. Fortfarande lite glöd kvar i eldspisen. Slängde på några mindre och större stickor på glöden. Hällde vatten och kokkaffe i pannan, blåste lite på elden så de nu heta stickorna flammade upp, lade på några mindre klabbar och ställde på kaffepannan.
Sedan satt jag bara där och lyssnade. Det enda som hördes var den lilla elden, den stora svarta schäfern som drömde och kved något, en svag vindkåre som svepte längs trädkronorna genom den täta skogen, min vandrarkamrat snarkade inte. Helt perfekt. Njutbart. Hände titt som tätt att jag vaknade så. En av mina favoritstunder på dygnet.
Oknytt
Senhösten för ett par år sedan var vi på vandring i finnskogarna. Kom fram sent, runt 1 på natten till lägerplatsen där vi skulle stanna 3 nätter, smällde upp tältkåtan, pissade och gick och la mig.
På morgonen när jag vaknade var kåtans dörr lite öppen. Kängorna som jag ställt på insidan av kåtadörrens insida var flyttade, och fotänden på min sovsäck var blöt. Min kamrat förnekade att han gått ut under natten och öppnat dörren. Nå, kanske jag inte stängt ordentligt då. Skumt med den blöta fotänden men det torkade upp vid elden och jag tänkte inte mer på det, förrän det var sen kväll och det var dags att bunta in. Stängde dörren nertill noggrant och la en klabbe på insidan av stormmattan.
Nästa morgon när jag vaknade var kåtadörren lite öppen, klabben var flyttad åt sidan och fotänden på min sovsäck var blöt. Jag luktade på sovsäcken och tyckte det luktade fränt. Av kamratens reaktion förstod jag att han var oskyldig, men vad i h-e pågick? Den kvällen la jag en stor sten på insidan av kåtadörrens stormmatta.
Sista morgonen på lägerplatsen vaknade jag plötsligt vid fyra-tiden på morgonen och var blixtklarvaken på 0,000001 sekund. Jag låg med blicken rakt mot kåtadörren. Dörren var lite öppen och jag skymtade siluetten av en liten gestalt i dörröppningen, en gestalt som var kanske 30 cm, nästan tomteliknande som de små grå, och den gav intryck av att flina och.... pissa. I nästa sekund var den bara borta. Kåtadörren var lite öppen, stenen var flyttad åt sidan och fotänden på min sovsäck var blöt.
Självklart hade jag drömt det hela, eller..? Jag har inte hittat någon förklaring till den öppna dörren, flyttade tyngden och blöta fotänden.
När min gammelmormor plockade blåbär i skogen och måste gå undan ett tag och lyfta på kjolarna, sa hon alltid först "undan med er, undan med er". Inte värt att ta risken att göra vättarna sura. Och jag hade ju inte följt min gammelmormors rutin den första natten när vi kommit fram till lägret, utan bara pissat i mörkret in i buskarna.....
Köttcontainern
Det var sista kvällen. Nästa dag skulle vi bara vandra någon halvmil till bussen och åka hem.
Lägret låg 100 meter från en bäck, 110 meter från en timmerväg där det låg en jaktstuga. Bredvid jaktstugan stod en stor container, full av slaktavfall. Bredvid containern pallar med älghudar. Det stank runt containern.
