Vi hade lämnat det steniga isiga området runt Áravágge och kommit till ett vänligare landskap med böljande gräshedar och långsträckta åsryggar. Kungsörnen sitter på åsryggen 30 meter framför den åsrygg som vi nyss nått krönet av. Men istället för att segla iväg uppåt, försvinner örnen ner över åsryggen. Fram med kameran, zoomen på och tyst fram emot kanten på åsryggen. Jag kikar försiktigt över krönet med kameran beredd. Örnen måste ju lätta uppåt och ge ett pangkort. Där, den sitter på nästa åsrygg, även den 30 meter bort. Men istället för att segla uppåt störtdyker den över kanten på sin ås, och efter ett tag ser jag den med svårighet när den snabbt seglar några få dm över den sluttande marken, över en snölega och slår sig ner, nu 100 meter bort. Inte en chans att få ett kort. Men nu började jag undra, örnen uppträdde underligt, varför var den så angelägen att stanna?
Gick tillbaks till utgångsläget. Här hade örnen suttit. Kikar neråt och ser gräskullar. Går ner till åsryggen dit örnen först hade flugit. Där finns som ett rett nästan bo på åsryggen. Det är inget bo, men mitt bland dvärgbjörkarna som växer bara sporadiskt i området har örnen rett sig en lega. Kikar över den kanten. Gräskullar igen. Går ner och kollar närmare runt kullarna, och finner mig själv stående mitt ibland aktiva fjällrävslyor.
Att kungsörn tar fjällrävar kände jag till, men det här var en utstuderad sate. Att bädda för sig i perfekt observationsläge, van att vänta, specialiserad vad det verkade. Undrar hur många fjällrävar örnen tagit, en efter en? Jag gillar både kungsörn och fjällräv, och det var naturligt att kungsörnar slog fjällrävar. Båda är också utsatta av människan, idag på olika sätt. Men här slog hjärtat för fjällrävarna. De har det troligen svårast att återhämta sig. Lämnade snabbt området runt lyorna för att inte störa, men ändå kunde jag inte låta bli att känna mig lite glad över att ändå ofriviligt stört rävarna. Skulle säkert dröja innan de lämnade lyorna nu. Kollade med kikaren när vi kommit en bit på väg, och jodå, örnen satt kvar där borta bakom snölegan. Tanken kom att skrämma iväg den då just fallet med fjällräven är så särskilt besvärligt, men övergavs.
Här skulle vi inte läggas oss i, lika lite som vi lade oss i när spindeln fått tag i benet på harkranken, den surrade med de stora vingarna, det var en dragkamp om livet, harkranken släppte, offrade (?) ena benet, kom loss, var fri en sekund, men vingen fastnade i nätet, spindeln var snabbt ute, slöt in och greppade kranken över kroppen -slut.
Eller skulle vi lagt oss i, dvs. skrämt iväg örnen? Troligt att den kommit tillbaks, men ändå?
Visst håller man på fjällrävarna i det här fallet, även om örnen skälvklart också ska få finnas