(...5:e delen ur Berättelsen om pontonpaddel och flugfiske äventyret i Kaitum sommaren 2009)

Hoppet är det sista som överger fiskaren!

Det luktade fortfarande fuktig fiskare om vadarbyxorna när dom krängdes på för ytterligare ett fiskepass. Vi hade bestämt oss för att göra ett nytt försök uppe vid y-förgreningen där det hade vakat så infernaliskt kvällen innan.

Vinden hade inte mojnat mycket sedan förmiddagens pontonbåtprovning, snarare hade den ökat ett par snäpp men solen hade i gengäld tittat fram. Med alla tillhörande verktyg för flugfiske på plats runt kroppen (flugspön, vadarstav, myggnät, fiskeväst, kniv m.m) vandrade vi uppströms, jag och Tobbe.

Solen her spräckt molnkakan och värmer gott i vadarna när vi traskar mot fisket!!!

Humöret var på topp men en gnagande oro fanns närvarande och spred sig sakta ut i kroppen. Trots det vackra landskapet och den så omtalade fiskrika älven ville det inte riktigt kännas bra. Frågan ekade i mitt huvud.

- Skulle det hugga nu eller skulle jag få gå utan fisk ännu en dag?

Jag bannade mig själv något eftersom jag hade föreslagit att vi skulle rigga pontonerna istället för att fiska på förmiddagen, men gjort var gjort. När vi kom upp till platsen där vi fiskat dagen innan var vattnet vindpinat. Krusningarna som vi kunde tänkas finna på ytvattnet visade vara smågropig sjö och vitskummande småvågor. Vinden låg i precis fel riktning för oss och vak från eventuell fisk var omöjligt att se. Jag knöt på en nymf på tafsen, ett "guldribbat haröra"  Efter en stunds fiskande var jag ännu mer oroad. Inte ett hugg, inte ett vak inte en liten fiskusling hade synts till. Tobbet föreslog att vi skulle vandra över älven via hängbron som fanns en bit ifrån oss och se om det gick bättre runt den lilla udde som visade sig på kartan och vi kunde se från den plats daf vi befann oss. Vi rullade in linorna och satte av.

Tobias vid kanten till sidoälvfåran i närheten av bron

Nu hade tankarna börjat sina fördärvliga försök.

- Skulle det gå fem dagar och jag kom hem till Stockholm med 0 st fiskar i protokollet, tänkte jag

Jag vet att det inte är bra att tänka så men vad hade jag för val, tankarna var ju likt förbannat där. Då kom en annan tanke, ett påstående som jag lärt mig av fiskevänner lite varstans.

- Hoppet är det sista som överger en fiskare, sa jag högt och tydligt för mig själv.

- Tobbe, ropade jag. Hoppet är det sista som över ger en fiskare, det vet du väl?

Tobbe tittade på mig.

- Jag har redan fått fisk så jag vet inte vad du snackar om, ropade han skarattandes tillbaka. Jag fick ju en harr igår kväll kommer du inte ihåg det?

Jag sjönk djupare ner i depressionen (Jag vat att jag överdriver men det kändes nästan så, just i den stunden:-))

Vi vandrade ömsom vadade oss runt ut på udden som vi hade satt upp som nytt mål. När vi kom fram visade sig våra vindriktningsantaganden riktiga, det blåste mindre där. Vi började fiska av sträckan. Tobbe fick napp, en liten öring, då menar jag liten, Öringen mätte 7-8 cm från huvud till stjärt. Han fiskade med en klassisk fluga "Eropea 12". Jag själv blandade lite hej vilt men inget ville resultera i fisk. Efter ett par timmar i stekande sol vadade vi över bron och tillbaks ner mot lägret. Vi kände oss nog allt lite nedslagna.

På väg tillbaks över hängbron. Jag har fastnat med kroken i utrustningen... Inget går vägen just nu!

När vi åter stod vid Y-korset bestämde jag mig för att försöka med ytterligare ett par kast där det vakat dagen innan. Med en Klinkhammer på tafsen började jag kasta. Jag svingade fram och tillbaka innan jag la ut flugan ett par meter framför mig. Den fick glida långsamt med strömmen. Direkt var det en fisk som högg. Inte heller denna gång ville kroken fastna i munnen utan valde att flyga upp i videt och fastna bakom mig. Men istället för ilska infann sig nu en viss strimma hopp, glöden hade tänts.

- NÅGON VILL HA MIN FLUGA, tänkte jag.

Samtidigt som jag just fått loss min fluga ur den snåriga videbusken och börjat kasta igen, kom två personer vandrande längs älvsidan. Efter någom minut var de framme hos mig. På knackig engelska presenterade de sig, de var från Holland. Den ena mannen tog till ordet.

(Jag översätter här)

- Hej Hur går det. frågade mannen.

- Jo tack det hugger på Klinkhammer här i forsen. sa jag efter som jag hoppades att de hade sett hugget. Det är lite kärvt och vill inte riktigt komma igång. Hur har det gått för er?

- Fantastiskt; svarade han. Vi har varit här i 10 dagar och har tagit hur mycket fisk som helst. Men har ni fått fisk här, han pekade i vattnet där jag stod?

- Ja, inte så många men det vakade massvis här igår, sa jag.

- Vi har inte sett ett ända vak här på alla 10 dagar. Men vi har varit långt uppströms där högg det ordentligt.

- Vad fiskar ni med och vad får ni, frågade jag försiktigt?

- Klinkhammer i alla färger och storlekar. svarade han. Den som går bäst är de här Creamfärgade, han tog fram sin flugask och visade en.

Han plockade loss tre stycken ur asken och gav mig.

- Behåll dom där du får dom , vi åker hem i morgon.

- Vad får ni för fisk, frågade jag igen.

- 99 % harr, men med mängderna fisk vi har fått så blir det ändå en hel del fin öring.

Männen försvann med en avskedshälsning och jag satte av i full fart mot Tobbe för att presentera nyheten om det aktuella flugvalet och om att vi måste hitta en ny fiskeplats.

Vi bestämde oss för att vandra ner till vårt läger igen. Väl framme i lägret hade hungern gjort sig påmind. Åter igen fick vi äta annan mat än fisk.  Halva falukorven var kvar efter gårdagens lunch. Vi bestämde oss för att, trots det fisksnåla läget, ta det lite lugnt. Vi var ändå ute på ett fantastiskt äventyr och snart skulle vi få ro i forsar med våra pontoner. Jag samlade ihop näver och björkved, snart doftade det fuktig fjällbjörksbrasa i hela omgivningen. Samtidigt som jag grillade falukorven på glöden kilade Tobbe iväg för att se hur lagningen av pontonen hade fungerat. Med tunga steg kom han tillbaks.

- Den ena läcker, sa han bedrövat.

Vi gjorde på nytt ett försök att laga pontonen. Det fick visa sig i morgon om det blev till att pumpa en gång i timmen längst med paddlingen eller om lagningen denna gång skulle hålla.

Falukorv och folköl är inte så tokigt trots allt.

Tobbe håller elden vid liv. Vi har det väldigt bra trots fisketorkan.

Holländaren

Middagen krävde sin obligatoriska "lilla hutt". Med en värmande innanför västen var humöret åter på topp och fiskeplaneringen i full gång. Vi bestämde oss för att vandra ner mot Holländarnas lägerplats och se hur dom hade det. Det kunde säkert finnas några fina fiskeplatser där.

Efter två timmars vilande bar det av nedströms för kvällsfiske. Vi vandrade i ca 10 minuter innan Holländarnas läger dök upp. Rakt utanför deras tält flöt strömmen fram i ett magisk saakta mak. Inga krusningar bara en jämn homogen massa som förflyttades nedåt. jag blev hänförd.

- Jag förstår att dom har sitt läger här sa jag till Tobbe och rullade ut linan.

Ingen av männen syndes till och det kändes lite som att vi gjorde intrång genom att fiska utan för deras tält. Men älven var för alla och här fans ingen kvotering. Klinkhammern var åter fäst på tafsen. Jag vadade ut i strömmen, njöt av varje steg jag tog. Vattnet var klart. Jag såg stenarna på botten som om där inte fanns något vatten.  Jag började kasta. med korta falskärmskast siktade jag ut mot det jag trodde var strömfåran. Flugan landade och flöt vackert nedströms. Strax innan jag skulle lyfta linan till ett nytt kast skymtade jag ett vak ute på slätvattnet lite uppströms. Jag vadade upp en meter eller två och kastade igen. Första kastet missade sitt mål lite kort. Det andra kastet la sig ungefär tre meter ovan platsen för vaket. På något konstigt sätt känner man när det blir rätt. Med ett ljudligt slurp slukade fisken flugan. Där satt den! Jag kände hur glädjen sprutade ut i var enda cell i kroppen. Jag ropade till Tobbe att han måste ta en bild. Han tog fram kameran och knäpte en serie bilder. Men jag var inte nöjd med det, jag skulle minsann ha fisken förevigad ordentligt. Lite stappligt började jag vada mot Tobbe som stod tretio meter bort. Fisken rusade ut med jämna mellanrum så jag stannade då och då för att veva in lite lina. Allt vadande och dragande blev plötsligt för mycket och bara ett par meter från Tobbe och hans kamera släppte fisken.

- Faan ropade jag irriterad på mig själv.

Den som gapar efter mycket...  detta är en av bilderna ur serien...

Vi fortsatte fiska. Det tog inte många minuter innan det var dags för Tobbe att ha fisk på kroken. Han drillade fisken en kort stund och vips låg den i håven. Det var en fin öring, perfekt för två personer till kvällsmål.

Tobbe fiskar flatstryket...

...och fiskar...

Tobbe med fisk och Holländarnas lägerplats i bakgrunden.

Äntligen ska vi få känna smaken av grillad fisk... Härliga öring!

Faktumet kvarstod, jag hade inte fått upp en enda fisk på ett och ett halvt dygn. Nu kastade jag nästintill maniskt. Flugan flög fram och tillbaka över älven.

- Om jag bara kunde få upp en liten rackare skulle jag bli lugn och inte kräva en enda fisk mer på turen, tänkte jag.

Samtidigt som jag stod i älven och försökte efterlikna en svärmning med mina hundratals kast kom Holländarna tillbaks. Tobbe, som hade sin öring landad gick iväg och pratade lite med den ena av dem. Jag kände att jag också var tvungen att gå fram och hälsa eftersom vi stod utan för deras läger. Holländaren berättade att de hade fått ett 40-tal harrar under dagen. Jag berättade att vi har haft några hugg men att det var svårt att veta vart fisken stod. Holländaren berättade att de också hade haft det lite motigt den första dagen innan agn och platser var funna. Han pekade på en plats lite längre upp ovan deras läger ca. 50 meter.

- Där går det att vada ut på en tunga så att du kommer ut mitt i älven, sedan är det bara att kasta utåt i branten ner i djupfåran. Klinkhammer är det som gäller, han log.

Hoppet över ger en aldrig det är bara att fiska på.  Här ett av mina hundratals fallskärmskast.

Tobbe och den magiska Holländaren. Solen på väg ner eller upp...

Jag vadade ut på tungan, ut i älven. Precis som mannen beskrivit gick det utan problem att ta sig  ut dit han föreslagit. Väl framme såg jag hur det med jämna mellanrum vakade på två olika platser. Efter ett par kast på den ena small det. Spöt bågnade ordentligt. Det ven från rullen när fisken rusade ut för att rädda sig. Den här gången skulle det inte krånglas. Jag drillade fisken en kort stund och med lite lätt darrande hand håvades fisken. Vilken lycka. Applåder hördes, det var Holländaren. Jag bockade djupt och tackade ljudligt för tipset.

Total eufori...

Harren som fick all ångest att släppa...

Jag kastade ett par kast till och ytterligare en fisk fick se sig besegrad i flatstryket. Jag släpte tillbaks båda harrarna efter som Tobbe redan hade matfisken i tryggt förvar. Kylan kom krypande och vaken försvan. Vi kände oss nöjda. Klockan var nära midnatt och morgondagen skulle innehålla nya äventyr. Pontonerna skulle provas i skarpt läge i morgon så det var dags att bege sig tillbaks till lägret. Vi tackade Holländarna för tipset och vandrade hemåt.

Kylan rullar in över Kaitumälven när vi strävar hemåt.

Väl hemma tände vi en brasa. Tobbe spände upp sitt halster. Vi preparerade den tidigare fångade öringen med massor av purjolök, citronpeppar och riktigt smör innan den placerades i elden.

Tobbe kollar till öringen, potatismoset i kastrullen... Mums...

Öring, purjolök, citronpeppar och smör...

Fisken är klar att äta precis när solen vänder bakom höjden... Det här är magi...

Vi riktade våra blickar mot älven och sammanfattade dagen. Nog hinner man med en hel del när man inte störs av en massa onödiga saker. Vilken dag vi hade haft och vilken dag vi skulle komma att få nästa dag...

I nästa del ror vi pontonerna för först gången genom forsar och flatstryk... Vi fiskar som vi aldrig gjort tidigare... Välkommen att läsa vidare om det...

Det finns 4 tidigare delar att läsa under TURER på min sida...