Downhill Säfsen

I helgen som gick löste jag in det handskrivna värdebeviset undertecknat min syster och hennes familj. Peter (min svåger) ställde snällt upp som lekpartner på det som kommer att beskrivas som mitt roligaste äventyr, på andra sidan 40-års sträcket, ett bra tag framöver. Downhill i Säfsen...

Vi rasslade iväg i Peters firmabil (en skåpbil) till Säfsen i Dalarna tidigt på lördagmorgonen. Det verkade som om det skulle bli växlande väder under dagen så i packningen fanns alla tänkbara klädesplagg. Förstahandsvalet för cyklingen var egentligen Gesundabacken men ett sent beslut om aktivitetsdag resulterade i att alla cyklar var uppbokade just den helgen.

Glada killar innan vilsekörningen...

Det var ordentligt skyltat till Säfsens skidanläggning i Hedemora, men sedan tog det slut. Vi rullade på i ordentlig fart med det gamla skåpet. Inte en enda skylt vittnade om backe eller cykel längst den resterande vägen på dryga 5 mil. Ett par felkörningar (ca 10 mil) gjorde att vi stod på parkeringen vid Säfsens Värdshus kl 11.00, en timme efter planerad tid. Vi dividerade om hur vida det skulle spela någon roll eftersom backen ändå var öppen till 16.00 och vi förmodligen skulle trilla av cyklarna pga tröthet långt innan det. Vi hämtade ut vår utrustning bestående av Hjälm, armbågsskydd, knäskydd och den livsviktiga ryggplattan... Sedan var det dax...

Cyckeln som jag fick tilldelat mig var ingen gamal Rex eller Cresent med bockstyre, det var ett monster. TREK session 88  DH, Pris i katalogen... 59 995 kr...

Peter lyfter andaktsfyllt ut min Downhillkompis.

Jag med mitt hyrda ekipage... TREK session 88 DH Pris i katalogen... 59 995 kr... Hur kan en cykel kosta så mycket?

Spänningen var på topp. Både jag och Peter har cyklat en hel del i våra liv men aldrig provat på detta. Vi konstaterade att regnet nog hade sett till att göra förhållandena perfekta. Även om det skulle gå sådär med åkningen så var det garanterat att vi skulle ha lera i ansiktet när vi var klara, det var en sporre nog så god. Vi tog oss fram till liften. Vi var nästan ensamma i backen sånär som på två andra åkare. Liftpersonalen var supertrevliga och hjälpte till med såväl tips om nedfarter samt att lasta på cyklarna i liftkorgen bakom oss.

Ensamma i liften.

Tunga regnmåln blandat med klarblå himmel, det växlade hela dagen.

Liften gick långsamt och vi var ivriga att komma iväg på vårt första åk. Väl uppe, efter något som kändes som en evighet i liften, var det dags att välja nedfart. Vi började med en som var klassad som "lätt", den var mer eller mindre en grusväg ner till liften. Efter den första repan var vi tveksamma om detta var något att hänga i julgranen. Var det inte mer än såhär. Vi konstaterade att det nog ändå var bra att vi fick testa bromsar och dämpning m.m. på cyklarna under detta lite löjliga åk.

Upp i liften igen. Nytt val av nedfart.

- Vi tar Sheriffen sa jag.

Vi rullade fram till sheriffen. (Bildkollage nedan beskriver förhoppningsvis känslan när jag för första gången på mycket länge log så mycket efter en aktivitet att jag höll på att spräcka mungiporna.)

Peter strax innan det magiska åket.

Påväg mot Sheriffen droppet

Peter landar med tryckta framdämpare.

Jag kommer strax efter. Et kittlar skönt i maggropen.

Efter första delen av backen stannar vi och pustar ut. Vilken känsla. Alla tvivel på att det skall bli den givand dag är borta. Vi fortsätter ner för backen nu i en mer zick zack form. Vi kryssar fram och tillbaks över backen. vissa partier är ordentligt branta. Jag kör först och det går riktigt bra. Jag vänder mig för att se hur det går för peter som ligger strax bakom. Plötsligt fastnar han med framhjulet och voltar rakt över styret. Han landar på huvudet och faller framåt. Jag springer fram till honom för att se hur det gick. När jag ser honom står han på benen och lutar sig frmåt. jag ser hjälmen, den är röd.

- Hur gick det, frågar jag. Blöder du? Du är röd på hjälmen.

- Nej jag blöder inte men jag landade med huvudet i en LINGONPLANTA.

VI skrattade gott

Vi fortsatte ner och tog oss igenom målhanget som mer eller midre kunde liknas vid vällingsörja. Tjejen i liften frågade vilket som blev vårt första riktiga åk. Vi svarade sheriffen. Hon skrattade och sa att det är den svåraste nedfarten vi har.  Vi satte av upp i liften igen.

Peter fotograferad en meter innan han voltar framåt.

Lervälling på upploppet

Röda lingonmärken kvar på Peters hjälm.

I liften konstaterade vi att det kändes som om den gick fortare. Men det var nog bara att man var trött och det var skönt att vila.

Då var det dags för nästa åk. Rollercoaster hette nedfarten och var Säfsens huvudattraktion. Den korta sträckan fram till starten gick via en lite lekpark med vippbrädor och träbroar.

Vippbrädan med ett rejält skutt.

Skön landning.

Vi framme vid Roller-coaster. Säfsens stolthet visade sig svara på alla mina förväntningar. Efter att ha satt av in i den i skogen utskurna banan bjöds vi hopp, velodromer, dropp och allt annat skönt downhillsgodis. Peter tog över kameran efter att jag förevigat honom vid starten. Jag satte av... Vilket åk det blev.. Bergochdalbana är bara en lätt beskrivning.

Peter ger sig av in i skogen.

Jag tar kurvan i hög fart ,mitt första velodrom åk.

Jag siktar in mig på droppet mitt i backen.

Tungan rätt i munnen...

Jag laddar på...

... och fluger, Vilken luftfärd... uiiihh... Grym känsla!

Perfekt landning och en underbar känsla i kroppen.

Efter avslutad repa började det plötsligt hällregna. Perfekt för en lunchpaus. Pannkakor, Coca cola, tunnbröd och baconost på tub sveps med god aptit. Redan nu börjar det kännas ordentligt i händerna av alla gupp och hopp... Vi sitter i bakluckan på Skåpbilen och pratar om hur vi ska lägga upp resten av dagen. Det är två timmar kvar och vi känner ingen stress. Vi är båda förvånade över att det är så jobbigt som det är. Lika fort som regnet kom försvan det samma. Vi flyttade ut och fortsatte lunchen.

Peter myser i bakluckan på lunchen.

Jag fyller på depåerna.

Efter lunchen fortsatte vi med stor aptit. Vi körde ytterligare i två timmar. Mot slutet var vi ensamma i backarna och vi blev mer och mer varma i kläderna. Solen sken.

En fantastisk farttjusning i solen.

Efter ytterligare en överrumplande regnskur med tillhörande klädbyte (regnkläder) så hade tiden tagit ut sin rätt Händerna värkte så till den milda grad att det inte gick att åka längre. Jag kunde knappt trycka in bromshandtagen. Vi lyckades trots allt tima in handvärken med det sista åket upp med Liften 16.00... Sista åket blev doch bara en pina i att ta sig ner. Händerna var krämpande...

Trött men oerhört lycklig.

Vi återvände till uthyrningen. Cyklarna tvättade vi rena och fina med vattenslang bakom byggnaden. Övrig utrustning fick sig också en dusch för att bli av med all lera.

Jag konstaterar att dagen varit en av de bästa. Valet att åka till Säfsen istället för Gesunda var perfekt. Mannen bakom disken i uthyrningen berättade att det var Säfsens första säsong som downhilldestination. Nästa år skulle dom satsa ännu mer på just downhill. Priset att hyra cykel och liftkort (1600kr för 2 personer) var bra mycket lägre än i Gesunda och cykeln jag fick var den bästa som finns att få tag på i downhillvärlden. Detta faktum tillsammans med konstaterandet att vi var mer eller mindre ensamma i backen utan liftkö gjorde allt PERFEKT!

Jag tänker absolut göra detta igen.

TACK, PETER, ANNA OCH EMIL för presenten!

För den som gillar denna berättelse finns en annan att följa på följande länk:

http://www.utsidan.se/trips/view.htm?ID=197

Trevligt att du läste denna... Kommentera gärna.