MYCKET - är ordet denna morgon. Det var mycket klarblått, mycket vackert, mycket kallt och mycket is på sjön. Mycket gott att leva, helt enkelt.

I sanning iskallt

Visst hade kylan känts på natten - vi hade krupit närmare varandra - men för att skapa så mycket is på denna ganska stora vattenspegel föreställer jag mig att temperaturen måste ha sjunkit ner mot minus 10.

Även om vi nu hade övergivit tanken på en vandring tvärs över Sulitelma, så fanns det ju fler utsiktspunkter som lockade. Den som låg närmast till hands - eftersom vi tänkt runda massivet - var topp 1420, Sulitelmas östligaste utlöpare. För att ta oss dit var vi tvungna att passera jokken från Stuorrajiegna. Jag kan inte dra mig till minnes att jag läst något om passagen av detta vattendrag. En möjlighet hade förstås varit att följa jokken österut från den sjö vi tältat vid. Då skulle vi kunna passera glaciärjokken där den breder ut sig i ett delta drygt 2 km bort. Vi chansade emellertid på att vandra direkt mot utflödet från Stuorrajiegna. Det visade sig vara ett lyckodrag, för där fanns magnifika snöbryggor precis i glaciärkanten.

Stuorrajiegna

Sedan följde vi kanten av isen mot nordost. Vi tog en paus precis innan det riktiga motlutet upp till toppen. Om någon tänker följa i våra fotspår så ber jag er ta en extra noggrann titt i detta område. Hittar ni ett par extremt tunna glasögonbågar - gärna med glasen i behåll - kan det vara värt en hittelön. De är mina och de var onödigt dyra. Det blir senilsnöre för min del i fortsättningen.

I dessa trakter var berggrunden mycket levande. Vi stannade många gånger för att bara njuta av det vi såg vid våra fötter.

Vacker berggrund

Halvvägs upp

Även fortsättningen av dagen bjöd på fantastiskt vackert väder, vilket gjorde utsikten från topp 1420... (Ja, vilket adjektiv ska jag välja för att inte upprepa mig? Jag gillar det engelska ordet breathtaking. Det är precis så det kan vara, när något är så vackert att luften tar slut... Man glömmer att andas...) hänförande.

Här uppe tog jag följande video, som finns upplagd på Youtube:

http://www.youtube.com/watch?v=VGRNWBuuK5M

Visst var utsikten bort mot de mörka och stupande kammarna i Sulitelmamassivet mäktig och lite skrämmande, men det som tog priset var ändå utsikten rakt norrut, genom Miehttjevagge med sina marinblåa sjöar, där det flöt omkring stora bländvita ismassor.

Tips: Förstora dessa bilder.

När vi sedan höjde blicken såg vi - precis på andra sidan dalgången - ett för mig helt okänt bergsmassiv - Gajssegiesjtjåhkå - som såg mycket spännade ut med glaciärnischar och branta stup. Direkt bortom detta bergsområde stack det mörka och lockande Jiegnaffo upp. Dessa två bergsområden kommer snart att få ett besök av mig. Vid horisonten syntes dessutom Sareks toppar tydligt. Och det bästa av allt: Det var åt det här hållet vi skulle fortsätta vår vandring. Det kändes utomordentligt inspirerande och inbjudande. Vi skulle ner i det vackraste av vackra...

Nedfarten var lite lurig. Jag är inte överdrivet förtjust i konvexa och därtill branta snöfält. De är som skapta för laviner. Det blev därför en del letande och funderande på nervägen.

Nedstigningen tog lång tid, men det berodde inte främst på problem med vägval, utan på att vi ville suga på denna goda karamell extra länge. Rasterna blev täta och långa stunder stod vi bara och hängde på stavarna medan vi insöp omgivningen.

Även sedan vi kommit ner till den första sjön imponerades vi av omgivningen, nu ur grodperspektiv. Här nerifrån kunde vi se att det var med rätta vi varit försiktiga. Stora överhäng prydde Sulitelmas östra branter, och på ett ställe hade en lavin gått. Den såg mycket färsk ut.

Kort video från denna plats:

http://www.youtube.com/watch?v=uUcae7xS3G0

Vi följde dalgången mot norr - öster om den första sjön, väster om den andra och öster om den tredje. Här - vid den tredje och största sjön - formligen vimlade det av större strandpipare. Vi satte oss ner för att njuta av deras kvicka rörelser och deras ganska orädda attityd, och medan vi satt där upptäckte vi en stor vit molnbank vid horisonten i väster. Ajdå, väderförsämring i antågande. Först senare på dagen förstod vi vad vi egentligen hade sett. Det var de övre delarna av den jättelika Blåmannsisen vi såg!

Ett av våra delmål under turen var givetvis Sårjåsjaurestugan - den så omtalade konsul Perssons stuga - ett ställe som av många anses vara Sveriges vackraste plats. Från vår position fanns i huvudsak två alternativ. Antingen vandrade vi väster om topp 1208 och över vadet mellan Stadak och Staddajavrre. Jag har emellertid läst att detta vad ganska ofta är ganska svårbemästrat, så mitt förstaval blev att istället vandra öster om topp 1208 och öster om Staddajavrre för att sedan försöka vada jokken som rinner ut i sjöns norra ände. Därför svängde vi mot nordost sedan vi passerat den sista sjön i Miehttjevagge.

Precis öster om topp 1208 hittade vi den allra underbaraste tältplats man kan tänka sig. Vi slog upp tältet på torr och fin gräsmark ute på en liten ö med stillsamt porlande vatten runt om. Strax intill fanns dessutom ett lagom stort "badkar" för tvätt av såväl kropp som kläder.

Utsikten hade nu förändrats totalt. Utanför vår tältöppning bredde nu det böljande Padjelanta ut sig mot den norra horisonten.

Positioneringen gäller tältplatsen.