Längs vägen mellan Askersund och Tived finns en rastplats som kallas Röa Broa. Från denna punkt utgår två vandringsleder. En slinga går söderut - Luffaboleden - och en åt norr - Långsjöleden. Det är Norra Aspamarkens bygdelag som röjt och iordningställt de båda lederna. Invigningen ägde rum 1997. Luffaboleden är uppdelad i två delar. Man kan välja mellan att gå 10,3 eller 4,5 kilometer. Långsjöleden är 11,7 kilometer. Ett av syftena med lederna är att bevara de gamla vägarna och stigarna i trakten.

På senare år har arbetet med att hålla de båda lederna i skick blivit allt mer betungande och till denna vandringssäsong har man beslutat att inte längre röja den längre slingan på Luffaboleden. När jag fick reda på detta beslutade jag att vandra de båda lederna och skriva om dem för att om möjligt öka intresset för dem. Den 8 april var det dags för Luffaboleden.

Namnet kommer av en person som kallades Luffen. Han och hans familj kom till dessa trakter där de byggde sig en stuga och livnärde sig bland annat av fiske. Av stugan finns inget kvar, men trakten runt om kallas sedan dess för Luffabomarken. På en höjd i trakten fanns tidigare ett utsiktstorn. Det var byggt på ett antal stora stenar. Dessa lär finnas kvar och på en berghäll ska också en triangelpunkt vara inristad. Denna höjd kallas Luffabohöjden.

Start och mål för denna dagsvandring är alltså rastplatsen Röa broa mellan Askersund och Tived. Här finns en rejäl P-plats. Från Röa Broa följer man landsvägen kanske hundra meter söderut. Där hittar man en pil som bland annat pekar söderut - mot Luffaboleden. Längs en mycket fin gammal skogsväg klättrar man så sakteliga upp mot den lilla byn Skalltorp. Här har man röjt fram de gamla vackra stenmurarna.

Jag har läst någonstans (hemsidan?) att bygdelaget tänker röja hela området ner till Huvudsjön.

Vid Skalltorp lämnar leden den gamla skogsvägen och tar sig över en del öppna marker och på en magiskt vacker stig sänker man sig sedan ner mot Huvudsjön.

Stigen man går på är en gammal körväg som är rejält uppbyggd där den leder på skrå ner i branten. Sedan man kommit ner ändrar leden karaktär. Nu vandrar man på en inbjudande skogsstig som leder fram till sjön. Här kan man säkert hitta en (liten) tältplats om man är intresserad.

Allra längst ner vid Huvudsjöns utlopp hittar man en dammvall. Vallen är cirka 25 meter lång, 3 meter bred och 1 meter hög. I den norra delen finns en öppning i vallen. Dammen ingår i ett dammsystem med koppling till Håkantorp och Dohnafors.

På andra sidan dammvallen börjar stigen klättra och efter ett par hundra meter passerar leden en skogsväg. Om man tänker sig att bara gå den korta leden (4,5 km) så ska man följa vägen åt höger. Två tredjedelar av vandringen kommer då att ske på grusväg. Jag väljer förstår den längre sträckan och fortsätter min vandring på andra sidan grusvägen. Sedan man kommit upp på högsta punkten så har man en fin utsikt ner mot Mettärnen. 

Dryga kilometern senare kommer leden fram till en skogsväg. Här finns ingen vägvisning, men kart-appen Min karta visar att man här ska svänga österut för att några hundra meter senare svänga söderut på ännu en skogsväg.

Precis till höger om vägen rinner en livlig bäck och på andra sidan bäcken börjar ett stort kalhygge. På ett ställe har man byggt en mycket rejäl kavelbro för att skogsmaskiner ska kunna ta sig över bäcken utan att förstöra. Efter en kilometers vandring längs bäcken kommer man fram till en plats man möjligen skulle kunna kalla rastplats. Här svänger leden upp västerut, över kalhygget.

När man närmar sig skogsridån intill Lilla Björstorp hälsas man välkommen av ett kranium.

Från och med nu och ett bra tag framåt är inte leden lika lätt att följa som tidigare. Här saknas pilar på flera ställen och på några ställen verkar pilar ha flyttats. Hittills har färgmarkeringen varit orange, men nu dyker plötsligt blå markeringar upp.

En dryg kilometer efter Lilla Björstorp leds man först över en spångbro och strax efteråt mellan två gamla grindstolpar.

Dessa verkar vara en gammal gränsmarkering mellan Lilla Björstorp och de båda byarna Östra och Västra Nordhult. Dessa båda byar är synnerligen pittoreska.

Leden går nu på grusvägar förbi bland annat Skirbråtens smedja och sedan Skirbråtens skola.

500 meter senare passerar leden under(!) en jättelik gran. Den har knappast svenskt ursprung. Nästa gång jag passerar här ska jag ha med måttband för att mäta omkretsen. En närbild på barren ska jag också ta.

Sedan man passerat byn Österbytorp kommer man snart fram till den punkt där ledens korta slinga åter löper ihop med den längre. Leden viker här av norrut och efter en kilometer löper leden ut på den gamla landsvägen som jag sedan följer fram till Röe Broa.