Precis som Luffaboleden utgår denna led från Röa broa mellan Askersund och Tived. Här finns en rejäl rastplats med gott om parkeringsmöjligheter. Norr om landsvägen hittar man den första vägvisaren – en pil med namn på leden samt orange färg. 

Stigen blir omedelbart inbjudande. Man går på en gammal färdväg som sakta stiger på skrå genom gles men mäktig tallskog. Stora klippblock och branter lockar hela tiden på den norra sidan av leden. Dessutom slingrar stigen fram tidvis mycket nära Långsjöns strand.

Jag har bara gått cirka 300 meter när en grop omedelbart norr om stigen får mig att stanna. Om man studerar väggarna på denna grop anar man att den är konstruerad av människor. Två av väggarna är definitivt kallmurade (staplade på varandra utan murbruk). Den kan ha varit en källare eller någon sorts förråd.

Efter ytterligare en lika lång sträcka lämnar stigen sjön och börjar klättra uppåt. Man går över en del hällmarker – en mycket trevlig omgivning. Mäktiga klippblock som lockar med öppningar. Inte ens en gubbe som jag kan låta bli att göra en hel del utsvävningar i den lockande omgivningen.

Efter ett tag passerar jag högsta punkten och börjar sänka mig ner mot gården Hultamon. Fortfarande är stigen helt makalöst vacker och variationsrik.

Strax intill gården Hultamon har Norra Aspamarkens bygdelag (ledens skötselförening) satt upp en informationsskylt med intressant innehåll om skogsarbetaren Göte Andersson som bodde här till någon gång på 1980-talet. Den stig jag har följt från Röe broa och hit är en sträcka som Göte höll snöfri (med skyffel) varje vinter. Sträckan är drygt 1700 meter.

Stigen är fortfarande sagolik. Den sänker sig sakta ner till Hultatärnen som visar sig vara ett litet paradis med en ensligt belägen brygga som definitivt lockat till bad om inte aprilvädret var så intensivt.

Stigen runt Hultatärnen har ändrat karaktär. Den är fortfarande tydlig, men är nu betydligt smalare än tidigare. Precis där man lämnar Hultatärnen avslutas sjön med en djup och mycket spetsig vik som lockar till fotografering.

Några hundra meter sedan man lämnat Hultatärnen passerar man en info-skylt. Den berättar om den hyggesbränning som genomfördes här 2001. 

Sedan man åter kommit ner till Långsjön passerar leden en kolbotten. Den har inte fått någon infoskylt. Däremot så är nästa kolbotten skyltad. Det är en av de mäktigaste kolbottnar jag sett. Här finns också en mycket tydlig kojruin (där skylten står). På vallen runt kolbottnen finns en rastbänk. Skylten nämner mycket intressant om kolning.

Bara 300 meter senare passerar man ytterligare en kolbotten med kojruin. Även den har en innehållsrik information. Här har någon tyvärr raserat kojans eldstad och lagt stenarna i en cirkel på den plats där kojan stått.

Leden ska snart göra en avstickare upp till Hultatorp, men innan dess passeras ytterligare en info-tavla om hyggesbränningen 2001, en kolbotten (utan kojruin) samt till sist – och äntligen – en rastbänk uppe på en bergknalle där man har en intagande utsikt över Långsjön.

Efter cirka en halv kilometers klättrande ser man tydliga spår av mänsklig, forntida aktivitet. Det är ett antal mäktiga stenrösen – odlingsrösen – och strax därefter är man framme vid de mycket stora resterna av byn Hultatorp. Här har man också satt upp en infoskylt med mycket intressant innehåll. Stanna och läs.

Strax letar sig leden ner mot Långsjön och passerar en rastbänk på vägen.

När jag vandrar brukar jag ha med mig en diktafon för att prata in en del vad jag ser. Det är nästan skrattretande hur många gånger jag hör mig själv säga ord som vacker, mäktig, spännande, lockande etcetera.  Men jag måste upprepa mig: Här är så fantastiskt vackert! Över allt ser jag lockande tältplatser ute på små uddar.

Kroktallen växer på precis rätt ställe, och även om man har ordnat ett flertal sittbänkar längs leden, så är ingen rastplats så självskriven som denna. Det är under min vila här som jag träffar två led-skötare som berättar en del om sitt arbete. De gör ju allt arbete ideellt och de önskade förstås att fler kunde hjälpa till.

Strax efter kroktallen finns ytterligare en mycket lockande rastplats och direkt där efter gäller det att ta sig ner för rep-branten. Leden rutschar ner för en lång brant och man har satt fast ett rep mellan träden som support för vandraren.

Fyrahundra meter efter branten kommer man fram till en iordninggjord eldstad med bänkar runt. Här finns också en info-skylt om den gård man ser på andra sidan vattnet – Långsjöängen. Som vanligt är texten mycket intressant och informativ. Denna lokala kunskap tillför vandringen så mycket.

Under i stort sett hela min vandring hade jag än så länge vandrat i regn. Det medförde att jag inte lockats att stanna för att äta. Här vid eldstaden tog jag mig en kort rast, men regnet ökade i intensitet och jag lämnade platsen efter bara en banan och en kopp kaffe. Ungefär 400 meter senare räddades jag av en foderhäck med plåttak. Där kröp jag in och kunde njuta av en mer ordentlig matsäck.

Strax efter min lunchpaus vindlade stigen ut på ett ganska blött och snårigt hygge. I ungefär en kilometer trampade jag omkring i detta, men jag beklagar mig inte så mycket. På vägen passerade jag två kolbottnar varav en med kojruin och snart återkom varierande och mäktiga skogar.

Leden har nu passerat sin nordligaste punkt och letar sig söderut. Den största skillnaden är att leden här inte har närkontakt med sjön, men även små vatten kan vara vackra.

Efter att ha passerat ytterligare en kolbotten med kojruin närmar vi oss gården Lövåsen. Här finns ytterligare en intressant infoskylt att läsa om gården och en del boende.

En dryg kilometer efter Lövåsen passerar leden den tolfte kolbottnen. Även denna har en tydlig kojruin. Tolfte? Nej, troligen många fler. Jag kan bara identifiera de tydliga.

Drygt en kilometer efter denna tolfte kolbotten närmar vi oss Stora Kampetorp. Här finns mycket intressant att läsa.

Mot slutet av vandringen – efter Stora Kampetorp – blir det lite hyggevandring igen. Men man står ut. Se till exempel här vid Hultafallet.

Sällan ser man en så mäktig stenmur mitt ute i skogen. Leden träffar muren mitt på och viker sedan av till höger. Nästa gång måste jag ta mig tid att vandra längs hela muren. Jag gissar att den är nära 100 meter lång! Hur många stenar? Hur många knäckta ryggar?

Några hundra meter sedan vi lämnat Hultafallet passerar leden landsvägen (Askersund-Tived) och strax därefter svänger man in på den gamla landsvägen. Då har man bara en kilometer kvar att vandra.

Till sist:  Nästa gång jag vandrar denna led tänker jag gå i motsatt riktning. Även om skogen på den sydvästra sidan av sjön till stor del är mycket inbjudande så är mäktigheten och variationsrikedomen fullständigt makalös på den nordöstra sidan. Jag har edan sagt att de som sköter leden gör en fantastisk insats. Men… tänk om man fick önska: Ett vindskydd någonstans halvvägs. Här finns så makalöst mycket som jag vill upptäcka, så många avstickare att göra så det blir svårt att hinna med allt på en dagstur. Men det är klart.. det finns ju tält.