Den resterande vandringen längs Lajrrojåhkå - ner till bron - gick mycket långsamt. Vattendraget var fantastiskt levande och spännande, och gång på gång lockades vi att ta av oss våra ryggsäckar för att leta oss ner i bäckravinen. Märkliga stenformationer och vackra fall och forsar gjorde att kameraminnet fylldes i ett rasande tempo. Det skulle väl räcka?

Sensuella former längs Lajrrojåhkå

Medan vi gick där så sakteliga, så upptäckte vi en man ganska långt bakom oss. Han kom dock snabbt närmare och vi stannade till ett slag och samtalade med honom. Det visade sig att han var ute på en riktigt lång vandring. Vi slog följe ner till bron och småpratde en del under promenaden. Efter en stund sa han till mig:

- Jag tycker att jag känner igen dig...

Jag var helt säker på att vi aldrig setts tidigare, men tänk om han ändå faktiskt kände igen mig? Då borde det förstås vara från...

- Jag vet inte om du brukar vara ute på Utsidan och läsa? Jag är en ganska flitig skribent där...

- Njaee... någon gång kanske... Jag brukar mest läsa en kille där... Majjen kallar han sig...

-Jaha? Det är ju...

- Han skrev nyss en jäkligt bra text om sin första Sarektur tillsammans med sin flickvän. de klarade av en del strapatser...

- Ja, vad kul. det är ju...

Jag gillar hans texter, för han skryter inte om sina strapatser. Han berättar bara hur det var.

Livskamraten som varit en aning på efterkälken kom fram och hörde andra halvan av samtalet. Hon log med hela ansiktet när hon förstod vad samtalet handlade om, och det var onekligen med en mycket ovanlig och speciell känsla som jag kunde presentera min dåvarande flickvän och nuvarande hustru för mitt livs första livs levande "fan". Så stor har nog inte tuppkammen varit sedan "skolans snyggaste tjej" frågade om jag ville dansa på skoldansen i 7:an...

Majjen och hans tillfälliga vandringskamrat.

Sedan vi tagit farväl av vår tillfälliga vandringslamrat vid bron, styrde vi kosan rakt norrut. I början av dagen hade det varit ganska dimmigt, men nu vände vinden och det klarnade allt mer. Dock var dimmorna ihärdiga i Lajrrovagge - om den nu heter så? - och på Labbas västra sida. Ibland sköljde dimmorna över toppen, ibland höll de sig strax nedanför.

Eftersom gårdagen varit dimmig och stoppade oss från en utsiktstur upp på Lajrro, hoppades vi mycket på Labba. Det blev en ganska kämpig uppförsbacke.

Kämpigt uppför Labbas sydbrant.

Upp mot 1100-metersnivån låg dessutom ett par rejält stora snöfält som var betydligt brantare än väntat. Här kom stegjärnen till användning.

Utsikten var verkligen magnifik - 360 grader. Det var här uppe som vi blev på det klara med att det inte skulle bli fråga om någon kamvandring tvärs över Sulitelma. När Livskamraten såg hur kammen såg ut så bleknade hon.

- Är det där kammen? Det är väl för tusan ingen kam. Det är en presumtiv lavin!

Vädret där uppe var mycket omväxlande. Åt norr, öster och söder var det klart och vackert hela tiden, men från väster böljade dimmorna fram och tillbaka, vilket stegrade skönhetsupplevelsen.

Längst nere till höger syns den sjö vi tältade vid.

Min ursprungliga tanke hade varit att ta oss ytterligare cirka 3 km mot norr, till sjön 1067, för att därifrån attackera kammen via Miehtjerbaktte. Nu var det ju uppenbart att så inte skulle ske. Därför nöjde vi oss med att vandra ungefär halva vägen, till en liten sjö utan namn och höjdangivelse, men den ligger på cirka 950 meter. Där hittade vi en alldeles underbar tältplats. På norra sidan av sjön låg snön djup, men på den södra sidan erbjöds vu ett flertal fina tältplatser precis vid stranden.

Sedan vi slagit upp tältet gjorde vi en utflykt. Vi diskuterade en stund om vi behövde någon utrustning med på utflykten. Karta och kompass kanske? Fast varför? Vi skulle ju bara gå över den lilla bergskammen och sedan följa jokken nedströms! Mest av gammal vana följde kompassen med. Den låg ju ändå redan i fickan. Men kartan fick ligga kvar i tältet.

Främsta målet för vår eftermiddagstur var att besöka Lajrrojåhkås utflöde ur Salajiegna, men också för att se vad som hände med jokken som rinner från sjön 1067 precis söder om Stuorrajiegna. Den rinner mot väster i riktning Lajrrojåhkå, men strax innan den når fram så försvinner den! Eftersom marken är ganska kalkrik tänkte jag mig att den kastade sig ner i något underjordiskt grottsystem.

Jokken var trevlig att följa. Denna film på Youtube visar en del av den:

http://www.youtube.com/watch?v=3l4-R5B5LDw

Denna bild är tagen på samma ställe.

I själva verket försvinner den här jokken inte alls! Det är helt enkelt kartan som är ofullständig. Detta gjorde att vi inte lyckades ta oss fram till Salajiegna eftersom jokken i fråga var alldeles för strid.

På vägen tillbaka mot tältet drog plötsligt dimmorna in igen med full kraft. Trots att vi bara skulle följa jokken blev vi osäkra. Svängde inte jokken för tidigt? Upp med kompassen. Vi ska ju i princip bara gå österut och sedan över två små bergskammar, varav den sista skulle vara snöklädd. Vi gick nog ganska rätt hela tiden, men KÄNSLAN var att vi irrade.

Dimman lättar

Plötsligt lättade dimman ett kort ögonblick. Var det inte därifrån vi kom? Jo, vi kände oss ganska säkra tots att det började skymma. Medan dimman åter sänkte sig kom vi fram till bergskam nummer två. Vi hasade ner för snöslänten och snart kom sjön inom synhåll. Det dröjde dock en bra stund innan vi kunde urskilja tältet.

Kylan var påtaglig den kvällen...

Positioneringen gäller tältplatsen.