Natten var mycket vacker. Den lockade till kortare promenader i omgivningen. Jag lyckas tyvärr aldrig ta bra nattbilder med min kamera. Om det beror på kamera eller fotograf ska jag låta vara osagt.

När solen så småningom steg över bergskammen var jag helt enkelt tvungen att ytterligare några bilder på tältplatsen.

I strålande vandringsväder följde vi den lilla jokken mot norr och klev lätt över de vattendrag som kom från öster när vi nådde fram till Staddajavrres sydöstra hörn. Vyerna mot väster och sydväst var vykortsvackra med den helt molnfria himlen ovanför oss, det kristallklara sjövattnet under oss och de snöklädda Sulitelmatopparna i fonden. Bilden försämrades inte av de tre ståtliga havsörnar som i sakta mak cirklade runt Staddatjåhkkås krön.

Det var onekligen med en hel del spänning som vi närmade oss vårt tänkta vadställe vid sjöns norra spets. Vi stannade på lite avstånd för att inspektera hela vattendraget från sjön och den kilometer norrut som vi kunde se. Härifrån såg det ut att vara lättast ungefär en kilometer nedströms, där jokken delar upp sig i tre armar. Men - det vet ju alla som vandrat i fjällen några gånger - ett vadställe som ser lätt ut på lite avstånd kan visa sig helt omöjligt när man kommer närmare. Vi bestämde därför att först titta närmare på själva utflödet ur sjön.

Det var ett litet "sjöfall" i miniatyr: Mycket vatten och ganska djupt och längre ner betydligt vildare vatten. Efter lite trevande med stavarna bestämde vi oss för att försöka. Det var djupt... blev djupare... och djupare... ganska stor kraft i vattnet, men slät och fin botten... och så var vi över.

Vattnet vi vadade finns med på detta Youtube-klipp:

http://www.youtube.com/watch?v=1XATdlu5SSY

Vad jag kan erinra mig har jag bara genomfört två vad som varit djupare - Tielmavadet och Autsusjjåhkås utflöde i Pietsaure.

Vi vek nu av mot nordväst och rundade Staddatjåhkkås nordöstra utlöpare lite över tusenmetersnivån, innan vi började sänka oss ner mot Sårjåsjaurestugan.

Denna plats är en av de riktigt stora i den svenska fjällvärlden, jämförbar med Kärkevagge och Rapadeltat. Några hävdar till och med att det är Sveriges vackraste plats! Så givetvis var det spännande att sakta sänka sig ner mot sjön och så småningom få syn på konsul Perssons stuga.

Och visst var där mycket vackert - både mäktigt (sjöfallet) och pittoreskt (stugan) - men Sveriges vackraste plats? Njaaee... Måhända Sveriges vackrast belägna fjällstuga.

Det var svårt att välja bästa bild från själva sjöfallet. Det fick bli alla!

Jag skulle tro att en anfart till stugan längs leden österifrån gör platsen än vackrare och mäktigare, för då kommer man nerifrån, möter det mäktiga fallet först och sedan den lilla stugan vid den underbara stranden. det är i varje fall den väg jag skulle rekommendera en vandrare att ta. Nästa gång jag vandrar genom Miehttjevagge för att ta mig till Sårjåsjaurestugan, så kommer jag att följa Staddajåhkå ända ner till leden för att sedan följa den västerut till stugan.

Vi njöt av stranden och fallet och samtalade med tre kvinnor som vandrade läng leden. Vår tanke var sedan att följa leden västerut några kilometer längs sjön, för att sedan söka närkontakt med Sulitelmamassivets norra delar. I själva verket lämnade vi leden efter bara drygt en kilometer. Leden var nämligen ganska klafsig och faktum är att den kändes... begränsande. Det är HÄR du ska gå!

När vi kommit en lite bit upp i slänten såg vi ett ungt par (det syntes på klippet i stegen) komma vandrande nere på leden. Dem skulle vi komma att stöta på senare...

En bit upp i slänten börjar vi skymta Sulitelmas toppar igen.

Vi misstänkte starkt att utsikten mot Sulitelmamassivet skulle vara magnifikt både från Staddatjåhkkå och höjden 1172. Vi valde därför att leta tältplats mellan dessa båda höjder, och vid den större sjön - precis norr om 1172 - hittade vi en riktigt finbjudande plats.

Positioneringen gäller som vanligt tältplatsen.