På morgonen strilade duggregnet, men vinden hade mojnat. Trots vädret bröt vi lägret ganska tidigt. Vi klättrade runt den stora grus- och stenvallen och fick då syn på issjön... och långt där borta i fonden... Glaciären!

Vi vandrade rakt ner till issjön. PÅ udden som sticker ut i den västliga delen lämnade vi våra stora ryggsäckar och tog bara lite nödvändig proviant i en liten dagturssäck. Visst såg glaciären mäktig ut också på det här avståndet, men vi ville ha närkontakt. Vi började därför följa sjöns norra strand. Det blev en hel del klättrande upp och ner, och från Sulitjelmaisen kom två jokkar med ganska mycket kraft. Över båda dessa fanns dock jättelika snöbryggor.

På kartan ser det ut som om Sulitjelmaisen går ända ner till sjön. Det gör den inte... längre. Man skymtar den bara ganska högt upp i backen.

Underlaget vi vandrade på var mestadels sten och grus, men bitvis var det rena leran och några sköna delar på fast snö. På återvägen upptäckte vi att det faktiskt var enklast att vandra på själva stranden.

 Vi närmar oss isväggen.

Ju närmare vi kom desto mäktigare framträdde glaciären. Den sista biten bestod av ett mycket brant snö/is-fält. Då kom vi på att vi glömt en viktig utrustningsdetalj i storsäckarna... stegjärnen! Nu vet jag inte om vi kommit ända fram med stegjärnen heller, för det rasade en del is inte långt ifrån oss. Det kändes inte helt säkert.

 Mäktigt och vilt.

Vi stannade ganska länge och vi hade inte bråttom tillbaka. Hela tiden lockades vi att plocka fram våra kameror. Nya motiv visade sig oavbrutet. Det var ett märkligt och spännande område.

När vi återkom till säckarna var det hög tid för lunch innan vi så småningom fortsatte vår färd, nu mot söder. Vi hade dock inte hunnit vandra många hundra meter innan vi fångades in av en jokk - som rann åt fel håll! Då var det sant! Samma skribent som skrivit om "hyllan" mellan Otervatnet och issjön hade också berättat att issjön numera har två utlopp! Detta västliga utlopp finns inte med på kartan.

Det var sannerligen inte någon liten jokk. Vi fick följa den flera hundra meter nedströms - huvudsakligen mot sydväst. Den ringlade fram och tillbaka och såg verkligen svårforcerad ut. Vi började tro att vi skulle bli tvungna att följa den ända ner till Låmivatnet, men till sist hittade vi et ställe där vattnet saktade farten och bredde ut sig en aning.

Hela detta landskap bestod till största delen av ler- och sanddyner. Det rann vatten "överallt" och det skapades märkliga mönster i det lösa underlaget.

Så snart vi tagit oss över denna nybildade jokk, svängde vi tillbaka mot issjön för att följa dess södra strand och studera glaciärfallet från detta håll. Här kändes det som om vi var de enda levande varelserna på planeten. Världen kändes karg och öde, mäktig och lite skrämmande.

Då kvittrade något till i närheten. Vad tusan? En lite vadare! Mosnäppa? Nej... SÅ liten är den väl inte...? Den där känner vi inte igen... den har så korta ben... Fågelboken åker fram... (bläddrar)... Åh! En skärsnäppa! Strax därefter två alfåglar i den grumliga och ganska vågiga issjön. kan de hitta något ätbart där? Så kände vi oss i varje fall inte så ensamma längre...

I vår iver över det ovanliga landskapet framför våra ögon så glömmer vi att studera kartan. Vi bara går på längs stranden, häpnar över utsikten över sjön och i lika höggrad av hur märklig beggrunden vi går på ser ut.

Plötsligt är vi framme vid sjöns "riktiga" (kända) utlopp. Oj då! Jokken gör en rejäl sväng västerut, vilket gör att vi måste backa en hel del. Återtåget kändes betydligt längre än det ser ut på kartan. Det ska verkligen bli spännande att se hur nästa version av denna fjällkarta ser ut.

 Lajrrojåhkå

Vår ursprungliga tanke var att nu lämna vattendraget och gå rakt över Lajrro för att därifrån kunna njuta av utsikten både norrut mot Sulitelma och söderut över Pieskehaure. Molnen låg emellertid så lågt att det kändes onödigt.

 Hemma

I stället för att promenera över Lajrro fortsatte vi längs Lajrrojåhkå 5-6 km innan vi slog upp tältet.

Under vandringen längs Lajrrojåhkå denna dag tog jag två videosnuttar. De finns här:

http://www.youtube.com/watch?v=0_v6mbLPsDU

och här:

http://www.youtube.com/watch?v=oVOeiLhjePs

På väg genom dalgången passerade vi två tält. Vi började så smått känna oss trångbodda...

Jag vet att denna text har blivit misslyckad. Ser jag tillbaka på alla de vandringsdagar jag minns, från samtliga mina vandringar, så hamnar denna dag bland topp 5. Varför? Tjaa... Känslan av "stort äventyr", bara jag och Livskamraten, känslan av att övervinna svårigheter, den nya och spännande omgivningen... Jag hoppas ni har fantasi nog att fylla i resten själva, för DETTA HAR VARIT EN FANTASTISK DAG.

Positioneringen gäller tältplatsen.