Redan vid de första stegen av vår vandring uppfattade vi att detta skulle bli något annorlunda. Såväl Kokedaltinder, snett framåt vänster, som Stortoppen och Vagnatjåhkkå , i färdriktningen, antydde att detta skulle kunna bli en högfjällstur av ovanliga mått.

Stortoppen och Vagnatjåhkkå

Vi följde vägen fram till - och över - den stora snödriva som blockerade vägen, och fortsatte fram till nästa skarpa kurva. Där lämande vi vägen och fortsatte uppför fjällsluttningen - mot sydost - längs jokken. Vårt första mål var de båda sjöarna Otervatnet.

Jokken mellan de båda sjöarna Otervatnet var omgiven av mycket höga och branta snödrivor, vilket gjorde det svårt att komma nära. Endast vid två platser kunde man - utan större besvär - ta sig ner till vattendraget, och vid båda dessa ställen bedömde vi det som för djupt och/eller för strömt för att det skulle kännas helt OK att ge sig ut. Bästa vadstället tycktes vara - avspanat på lite avstånd - vid utloppet i den nedre sjön.

Snödrivorna vid jokken mellan de båda sjöarna.

Innan vi ville ge oss ut i detta besvärliga vatten, bestämde vi oss för att prova norr om sjöarna istället.

Naturen här var magnifik. Solen strålade. Is och vatten gnistrade på sjöarna och ute på isen hade ett ganska stort antal renar samlats. Mäktiga fjällmassiv reste sig på tre sidor, och högst upp välvde sig glaciären - den västligaste delen av Sulitjelmaisen.

Renar på isen till Otervatnet. Högst upp välver sig Sulitjelmaisen.

Att gå norr om sjöarna visade sig utan tvekan vara rätt val. Här tog vi oss över den första jokken på en snöbrygga, medan vi tog oss över den andra via ett brett och kallt men ganska enkelt vad.

Vad norr om Otervatnet

Mycket konstigt har jag läst på utsidan om dessa vadarskor. Mitt betyg: 5 vadställen av 5 möjliga! Absolut bäst fäste.

De vanligaste färdvägarna från Ny-Sulitjelma mot Pieskehaure går på norra och södra stranden av Låmivatnet. Med hjälp av kartstudier tyckte jag mig ha hittat en alternativ väg, och när sedan en skribent på Utsidan (har tyvärr glömt hans namn) berättade om precis den vägen, ja, då var valet lätt.

Sedan vi vadat fortsatte vi i stort sett rakt söderut ungefär en kilometer, samtidigt som vi höjde oss ytterligare nästan hundra meter. Här börjar en ganska lättvandrad "hylla" som i stort sett följer 1000-metersnivån. Mestadels är det fråga om lättvandrade gräsängar som någon gång övergår i kortare avsnitt med blockterräng. Utsikten mot söder är givetvis hänförande och Vagnatjåhkkås nästan lodräta sydsida till vänster om oss gjorde att promenaden bokstavligen ägde rum i ett gränsland mellan böljande och lättillgängliga fjäll i söder och mörka - hotfulla? - massiv i norr.

Pieskehaure i bakgrunden

Låmivatnet med Vassjavarre i bakgrunden.

Här uppe stör vi först en stenfalk och kort därefter skrämmer vi upp en ringtrast.

Här fanns gott om vatten.

Mot slutet av dagen började en del dimmoln driva in.

Vår första tältplats hamnade 5-600 meter väster om issjön 878, precis bakom en jättelik ändmorän som såg ut att ha hyvlats dit dagen innan. Här kände vi oss ensamma och i intensiv närkontakt med naturkrafterna.

Och vinden tog i...

Positioneringen gäller tältplatsen.