Inspirerad av min mycket kuperade tur i bland annat Kebnekaise och Mårma - http://www.utsidan.se/cldoc/13141.htm - var jag sugen på mer klättring. Livskamraten har blivit betydligt mindre höjdrädd. Min dröm var i år: Kamvandring med packning över Sulitelmamassivet.
Först som sist: Det blev inget av med det på grund av två orsaker:
1) Livskamraten: -Är det på den kammen du vill släpa upp mig? Glöm det!
En minst lika stor orsak:
2) Jag hade aldrig orkat. Magnus – packåsnan – hade varit tvungen att följa med.
Trots att vi båda vandrat mycket i fjällen, så är det inte ofta vi två har varit tillsammans utan sällskap av några andra. Första Sarekturen ( http://www.utsidan.se/cldoc/14783.htm ), min 50-års-tur ( http://www.utsidan.se/cldoc/13326.htm ) , Abiskovandringen ( http://www.utsidan.se/cldoc/972.htm ) samt Pårte ( http://www.utsidan.se/cldoc/1141.htm ) är de enda. En av anledningarna till detta är att vi båda älskar att ”visa upp” fjällen för andra som kanske inte skulle ta sig dit annars.
Men nu längtade vi efter en tur bara vi två. Dessutom ville vi se ett nytt område. Valet blev nästan självklart: Det halvt mytomspunna Sulitelma.
Det är svårt att jämföra och gradera olika vandringar. Förutsättningarna är så olika. Men detta blev en av de mest fantastiska turer vi gjort. Den blev fysisk och med en del strapatser, men framför allt blev den… sinnlig…?
Vi valde bil som färdsätt. Det var länge sedan vi åkte bil till fjällen. Tåg är bekvämt och praktiskt på många sätt. Det har dock en nackdel: Man måste hålla tiden.
Det fanns alldeles för många frågetecken kring vår vandring - möjliga orsaker till förseningar - så vi ville vara obundna. Därför bil.
Efter att ha övernattat hos min mor i Falun, begav vi oss iväg tidigt. Bilresan gick förvånansvärt lätt och vi hann betydligt längre än vi trott och övernattade i en stuga i Silverhyttan, strax innan polcirkeln.
Det kändes egendomligt att åka denna väg igen. Det var ju inte mer än 3 dagar sedan jag lämnat detta område ( http://www.utsidan.se/blogs/majjens/index.htm?tag=147 )
Till samhället Sulitjelma i Norge var det sedan inga problem att ta sig, men serpentinvägen på rullgrus upp till Ny-Sulitjelma var inte någon höjdare enligt Livskamraten. Det krävdes stor envishet av mig för att slippa ställa bilen i Sulitjelma och promenera upp hela vägen.
Vägen fortsätter förbi hyttan i Ny-Sulitjelma ända upp till Storelvvatnan. Där hoppades jag hitta en parkeringsplats. Men… precis innan sista riktigt skarpa kurvan – där det var riktigt brant – var vägen plötsligt blockerad av en jättelik snödriva – 4-5 m tjock. Det var bara att sakta och försiktigt backa tillbaka. Det stod några bilar parkerade längs vägen i den branta backen, med stenar bakom varje hjul. Jag tyckte att det såg lite läskigt ut och valde att ta mig ner till nästa skarpa kurva. Där planade vägen ut och jag hittade en lite plätt vid sidan av vägen som passade bra.
Positioneringen gäller P-platsen.
