Det närmar sig slutet på min och Britts vandring. Vi har lämnat Sarek och traskar nu norrut längs Kungsleden på väg mot Saltoluokta. Våra kroppar är lite slitna så vi tar tacksamt emot möjligheten att sitta lite bekvämt och i lä när vi kommer till raststugan.
Vi samtalar inte så värst mycket. Båda sitter försjunkna i egna tankar. Jag minns inte vad jag tänkte på – antagligen på morgondagen i Saltoluokta – men jag minns att stämningen var lite… sorgsen? Vi har haft fantastiska upplevelser gemensamt men nu har vi bara transportsträckan kvar. Det skulle behöva hända något oväntat för att väcka oss ur vår känsla.
Då hör vi steg som närmar sig och dörren till raststugan öppnas…
Det skarpa solljuset utanför gör att personen som stiger in bara utgör en kolsvart siluett. När dörren stängs igen blir det alldeles kolsvart för våra ögon. Det enda som hörs är ett
– Hej.
Sakta, sakta vänjer sig mina ögon vid det lilla ljus som den smutsiga fönsteröppningen släpper in och fram träder bilden av en ung kvinna - en osedvanligt vacker ung kvinna. Hon är vacker på det där svala, tidlösa sättet som endast ett fåtal kvinnor har. Hur ung? Tjaa… kanske något år över 20? Hon har ganska långt, rakt, mörkt hår och bruna ögon. Fast… det där med ögonfärgen är nog en efterkonstruktion. Det skulle passa med bruna ögon…
Trots att jag fängslas av hennes skönhet är det snart andra saker som fångar min uppmärksamhet. Samtidigt som hon sjunker ner på bänken mitt emot kränger hon av sig ryggsäcken… och jag har aldrig sett något liknande. Den är… fyrkantig som en låda och måste ha stuckit ut långt från hennes rygg. Den såg fruktansvärt baktung ut. Och själva bärsystemet? Jaa… det påminde om de smala läderremmarna som fanns på de gamla trekantiga mesryggsäckarna.
Och hennes klädsel var lika udda. Jag minns ett par gympaskor vars ena sula hade lossnat till 50 % och var nödtorftigt lagat med brun pakettejp – en lagning som var i stark upplösning. Hennes byxor… jag kan för mitt liv inte komma på vad hon hade på sig, men inte var det Fjällräven…
Upptill hade hon en tjock, mycket vacker, färgrik och murrig stickad ylletröja och över det en jacka som såg ut att vara tillverkad av grå vadmal. Den hade flera bruna läderdetaljer och påminde en aning om en kort duffel, men jag har för mig att den var sydd som en anorak. Den såg mycket vacker, varm och tung ut.
Det märktes att även Britts nyfikenhet hade blivit väckt och det samtal som följde på hennes entré följde inte de vanliga ”reglerna” för mötande fjällvandrare. Därtill var vi alltför nyfikna. Tilläggas ska kanske att det var vi som stod för nyfikenheten. Kvinnan svarade artigt – och ganska utförligt – på våra frågor, men jag kan inte minnas att hon frågade oss något.
Jo… en gång… mot slutet…
Samtal angående utrustningen.
- Jag hittade den i min mammas sambos garderob. (jackan)
- Den har jag köpt på Myrorna. (tröjan)
- Det var några stycken som sa att jag borde ha något kraftigt, men jag tänkte: Hur märkvärdigt kan det vara att gå Kungsleden? (skorna)
- Den rymmer allt och jag är stark. (ryggsäcken)
Samtal angående vandringen.
- Jag fick idén till min vandring av min mentor på folkhögskolan.
- Jag har ett ärende i Saltoluokta, så då tänkte jag att jag kunde passa på att gå en bit på Kungsleden. Jag har vandrat en del i andra länder.
Jag hade inte mage att fråga henne om hennes ärende i Salto, men jag var fruktansvärt nyfiken.
Trots att vi också samtalade om hennes kosthållning så kan jag – hur jag än försöker – inte minnas vad hon åt i stugan. Det var något vegetariskt – kanske bönor av något slag.
Jag tror som sagt inte att hon frågade oss om någonting, men jag berättade vilka vi var och vart vi vandrat. Jag berättade också om Livskamraten som gjorde en egen tur längs Kungsleden.
När den ovanliga kvinnan packat ihop sina saker och var beredd att ge sig i väg, hejdade hon sig plötsligt och frågade:
- Vad heter din Livskamrat?
- Barbro.
- Jag har en sak till henne…
- ???
- Jag förstår nu att det var henne jag träffade i Sitojaure. Jag berättade för henne om sprängtickan och vilka läkande egenskaper den har och hon blev mycket intresserad. Jag hade tänkt ge henne en bit men glömde bort det. Kan jag ge dig en bit som du ger henne?
- Jovisst.
Hon rotade i väskan och fiskade upp en lite plastpåse med något mörkt och torrt.
- Ge henne den här. Förresten ni kanske också vill ha något. Smaka och gissa vad det här är.
Hon lade några små mörka tingestar på bordet. Jag plockade upp en och synade den. Mörk. Torr. Lätt. Ingen speciell doft. Sen stoppade jag in den i munnen. En odefinierbar smak spred sig i munnen. En vag igenkänning… men… nej, jag kunde inte gissa.
- Det är kakaobönor.
- Var köper man sådana?
- I Sydamerika. Hej då. Vi kanske ses i Saltoluokta.
Sa kvinnan och gick.
Jag minns att vi samtalade om fler saker, men jag kan inte riktigt komma ihåg hur orden föll Vi talade bland annat om rosenrot. Jag hade hört att den ska vara nyttig på något sätt. Kvinnan visste att den var bra för kvinnor – som ett afrodisiakum. Hon visste däremot inte hur växten såg ut, så jag plockade fram floran och visade. Det kändes rätt bra att kunna bidra med något mer än en gapande mun…
När jag så småningom strålade samman med Livskamraten i Saltoluokta blev hon både glad och förvånad över gåvan. Hon hade också fastnat för denna ovanliga kvinna.
Nu – ett halvår senare – när jag bestämt mig för att skriva ett blogginlägg om kvinnan, så bad jag Livskamraten att försöka minnas så mycket som möjligt om henne. Det visade sig att Livskamraten skrivit dagbok under sin tur. Hon kunde därför berätta att kvinnan var på väg till Saltoluokta för att fungera som volontär hos Laila Spik som håller kurser och föreläsningar om det miljövänliga samiska köket. I Sitojaure hade hon ägnat stor del av tiden till att skriva av recept från boken ”Lappmarkens skafferi”. Dessa skrev hon i en tjock skrivbok i A5-format.
Jag såg kvinnan en gång till. Det var i Salto. Då var hon klädd i en storblommig långklänning i något mjukt tyg. Det fanns utrymme i den där säcken…
Tips: Googla på Laila Spik och på sprängticka.
Intressant möte och läsning!
/H