Vi hade ursprunglingen tänkt färdas genom Sarek denna vår. Det var vi glada att vi hade ändrat på. I Sarek finns inga möjligheter till att fylla på sina förråd, men det gör det ju här. Anders är - för det mesta - en mycket lugn och sansad man. Problem som han inte själv förorsakar tar han med jämnmod. 

Strax efter upptäckten av min stora fadäs så upptäckte jag ytterligare en fadäs av något mindre rang: Jag hade fått med mig fel liggunderlag. Jag trodde att jag tagit med mig ett uppblåsbart med lite värmefyllning i, men det visade sig att mitt liggunderlag helt saknade fyllning. Trots att natten inte varit speciellt kall - några få minusgrader - så hade jag frusit en del. I fortsättningen klarade jag nätterna genom att sova ovanpå en del kläder.

Dagen artade sig till något utöver det vanliga. Himlen klarnade snabbt upp och vinden var svag. Vi följde vinterleden söderöver och när vi kom fram till sjön färdades vi lätt och snabbt med en lätt medvind. Målet var givetvis stugan vid Abiskojaure. Stugvärden var bussig och öppnade sin bod trots att den egentligen skulle vara stängd, och vi fyllde på våra förråd. Visserligen hade han inte mina hemtorkade rotfrukter och min hemrorkade köttfärs, men vi hittade ersättningsvaror.

Under hela färden såg vi inte många småfåglar - mest talgoxar - men vid Abiskojaurestugan hoppade en snösparv runt.

Fram tills nu hade jag dragit pulkan, men inför den kämpiga Kieronbacken bytte vi dragare.

Jag var inte helt opåverkad av de minnen som dök upp när vi klättrade upp ovanför trädgränsen. För två år sedan råkade en av mina söner ut för en allvarlig olycka här. Se denna artikel - mot slutet.

Anders vilar ut vid en meditationsplats ovanför branten.

Zig-zag-mönster upp mot Tjåmuhas.

Dansande fjällbjörk.

Fjällväder modell A

Jag tror inte att jag någonsin hört så många ripor som under denna färd. I Kieronbacken var det mycket tydligt att vi tog höjd. Från början hördes enbart dalripor. Efter hand dök fjällriporna upp och ovanför backen var det enbart dem vi hörde.

Snön var helt fantastisk - fast och fin i spåren och lätt och fluffig vid sidan om. Järvspåren ovan var absolut pinfärska. Vinden hade inte hunnit sudda ut den minsta detalj. Vi stod länge och studerade fjällsidorna efter en rörlig fläck, men allt var stilla. Den befann sig i troligen i björkskogen. En stund senare passerade vi ytterligare ett spår.

Vårt mål med dagen var att komma ovanför Kieronbacken och vi tältade ganska nära leden där dalgångarna möts, strax innan sjöarna. Vädret var fortfarande fantastiskt - klart och ganska kallt samt i det närmaste vindstilla. Vi misstänkte att natten skulle kunna bli kall.

Trots att vinden var mycket svag skottade vi upp lite snö över tältduken i vindriktningen. Därefter grävde ur absiden så att vi kunde sitta bekvämt när vi lagade mat.

Natten var förtrollande. Dessa bilder är tagna mellan nio och tio. Vid tvåtiden vaknade jag av ljuset. Jag var tvungen att gå ut och titta. Aldrig tidigare har jag sett månen lysa på detta vis. Den var som en halogenstrålkastare som gjorde att varje föremål kastade tydliga skuggor i olika blå nyanser. Nej... tyvärr inga foton. Eller... kanske det är bra. Upplevelsen skulle ändå inte göra sig på bild. Det var ett ögonblick med fler sinnen inblandade än synen.

Natten var kall. Hur kall vet vi inte, men denna plastflaska hade vi fyllt med ljummet vatten på kvällen.

Vi fortsatte vår färd längs Kungsleden, men ju närmare vi kom Alesjaure desto längre österut drog vi oss. Dagens mål var att ta oss in i övre delen av Vistasvagge.

Även idag fick vi se järvspår, fast av annat slag.

När vi fick Alisjavri sameviste inom synhåll siktade vi rakt på det. Där bakom ligger uppfarten till Vistasvaggi. Det var nu dags för en första lunch, så vi tänkte oss en plats i lä av någon vägg. Vi stötte på tre män som höll på att bygga ut en stuga. Vi hejade glatt och småpratade med en av dem innan vi fortsatte fram till en liten stuga i närheten. Den var obebodd. Det syntes på snön framför dörren. Vi slog oss ner på var sitt trappsteg och plockade fram termosen med blåbärssoppa. Då hörde vi en mycket ilsken mansröst skälla på oss efter noter. Det var en av männen som vi sett alldeles nyss som högröd av ilska undrade vad vi gjorde på hans privata område. Han skulle minsann aldrig sätta sig på en främmandes trappa... Inte sedan jag var grabb har jag blivit utskälld på detta vis av en vuxen person.

Jag hade ett par lämpliga svar på tungan, men valde att svälja ner dem. Vi packade lugnt ihop, bad om ursäkt och flyttade oss ett par tiotal meter upp till en sten med plats för två.

Vi hade varit nöjda om vi tog oss fram till passhöjden i Vistasvagge så att vi kunde börja nästa dag med en lång utförsbacke. Men vi orkade längre än så och bestämde oss för att fortsätta. Detta skulle visa sig vara ett av de klokare besluten vi tog under denna tur.

Ett par kilometer efter passhöjden kommer man fram till en rejäl brant. Jag var tvungen att ta av mig skidorna och gå ner med pulkan framför mig. Vädret hade nu ändrat sig radikalt. Det hade börjat blåsa - medvind - och ibland skymde snöbyar sikten, men inte störande mycket. Vi kände tydligt av dalgångens mäktighet.

Vi siktade ner mot björkskogen och bestämde oss för att det var dags att leta upp en tältplats. Skogen tätnade efter hand och vi hittade en liten sänka som såg ut att ligga väl skyddad.