Hela kvällen och natten hörde vi hur vinden brakade ner genom dalgången, men - egendomligt nog - kände vi knappast av den. Vi måste ha träffat exakt rätt med vår tältplats. Det kändes overkligt att höra hur vinden tog i uppifrån passet och hur den rasade förbi vårt tält utan att ruska om det mer än obetydligt, och sedan fortsätta neråt dalen.

Vi började färden ner mot Vistasstugan med vinden i ryggen och ganska högt i tak. Snön var trögåkt och vi hade inga vilostunder vilket vi hoppats på.

I Vistas träffade vi två trevliga lulebor samt stugvärden Emma. Emma och jag har haft en del kontakt på Utsidan (hon är i besittning av ett Frippes fall-diplom med det låga numret A3!) och vi har träffats en kort stund vid Gorsavaggestugan för några år sedan.

En av de första frågor hon ställde var hur vi hade klarat kvällens och nattens blåst. Vid stugan hade det blåst mycket hårt och hon hade nästan ramlat omkull i vindstötarna.

Vi frågade förstås om hon kände till någon prognos. Det gjorde hon. Hård västlig vind på kalfjället var vad som väntade. Efter ett par timmars samvaro fortsatte vi vår färd: Det handlade om nio kilometer i uppförsbacke - västerut, rakt mot vinden - till Nallo.

Det är lika bra att erkänna det på en gång: Utan Anders hade det inte gått. Han drog pulkan nästan hela vägen till Nallo. I början var det så brant och så tungt före att han valde att ta av sig skidorna. Ovanför varje nytt krön tog vinden i mer. Det kändes som att gå i en vindtunnel i allt hårdare vind ju högre upp vi kom.

Molnen sänkte sig sakta, men turligt nog lät de solen skapa underbara ljustunnlar och reflexer i både liggande och yrande snö. Det var en oerhört vacker och oerhört jobbig eftermiddag. De nio kilometrarna upp till Nallo tog fyra och en halv timme.

Jag hade mycket svårt att välja vilka bilder som skulle få illustrera vår färd mot Nallo, så jag tog med lite väl många...

Nallonålen är magisk...

Mot slutet bytte jag av Anders med dragandet. Den korta bit jag drog var för mig den jobbigaste på hela färden. Vår hastighet minskade markant den sista biten.

I närheten av Nallostugan fanns förberedda tältgropar med uppbyggda snömurar. Vi förbättrade en av dem och slog upp vårt tält. Givetvis mojnade vinden nästan helt den natten...

Det enda bestämda målet vi haft under denna skidfärd var bastun i Sälka. Mycket kunde jag tänka mig att missa, men inte den. Från Nallo till Sälka är det inte mer än nio kilometer, så vi planerade in att göra en avstickare upp till raststugan i Unna Reaiddavaggi.

Morgonen visade sig emellertid vara mycket mjölkig, och värre skulle det bli framåt dagen. Bilden ovan är det enda fotot denna dag som visar några som helst naturformationer. I övrigt gick dagen i ett vit-grå töcken.

Av den lättåkta färden ner till bastun i Sälka blev intet. Motvind och trögföre sinkade oss rejält.

Tjaa... Var är vi?

Redan efter ett par kilometer blev sikten så dålig att vi blev tvungna att gå efter kompass. Det ska sägas att det är svårare att gå efter kompass när man inte har några referenspunkter. Ganska snart viker man av åt endera hållet. Detta gör att man måste kolla riktningen ofta - mycket ofta. Och det sänker förstås farten. 

Till vår heder ska sägas att vi prickade Sälka exakt. Men... dessa nio kilometrar tog lika lång tid - fyra och en halv timme - som gårdagens.

Det blåste rejält nere i Sälka. Vi skyndade oss att slå upp tältet i lä bakom en av stugvärdarnas stuga och sedan var det dags för den ljuvliga bastun med tillhörande snörullning. Belöning!

Vi hade det riktigt gemytligt. Bland annat träffade vi några trevliga alingsåsare som vi pratat med redan på tåget upp.

När vi kom tillbaka från bastun fick emellertid en smärre chock. Vinden hade tilltagit och dessutom vridit. Den tog nu vårt tält rakt från sidan. Vi gjorde ett par försök att flytta tältet i lä, men ganska snart gav vi upp. Det skulle behövas MYCKET grävande och det hade vi helt enkelt ingen lust med. Denna natt sov vi inomhus.