Idag är det 78 dagar sedan vi avslutade årets mest spännande vandring. Trots det har jag än så länge inte fått ner en enda bokstav på pränt och inte lagt in en enda bild - förrän nu.

I skrivande stund vet jag inte heller hur det kommer att bli. Tanken var nog att det skulle utmynna i en artikel hyär på Utsidan - och det kanske det blir till slut. Men inte än.

Samtidigt känns det att om jag inte börjar nu så blir det kanske ingenting. Det kan bli så för mig. Jag tillhör det fåtal (?) som fortfarande vill ha mina bästa bilder och mina främsta minnen på papperskopior. Jag sätter in dessa i fotoalbum som kanske mer är att likna vid scrap-books. Det är inte enbart foton som hamnar där. Det är kartor, biljetter, dagboksanteckningar mm. Det ovanligaste jag klistrat in i mitt fotoalbum är nog de 16 myggor jag slog ihjäl i ett slag under en stekhet Sarekvandring 1999.

När Livskamraten och jag gjorde vår tur i Sulitelma förra året - http://www.utsidan.se/cldoc/sinnliga-sulitelma-ett-underbart-misslyckande.htm - tyckte vi båda att den var en av de absolut häftigaste upplevelser vi haft tillsammans. Därför tyckte vi att det skulle vara kul att spara den i en fotobok istället - med både text och bilder.

Det är fortfarande ogjort. Inga papperskopior har vi heller. Undrar när det bli gjort...?

Nu vill jag verkligen inte att årets häftiga tur ska röna samma öde, så därför börjar jag nu.

Grund-idén var denna:

När vi förra året stod på Sulitelmas sydöstra utlöpare (1420) och njöt av den fantastiska utsikten norrut, ner i Miehttjevagge, så såg vi också österut ett fjällmassiv som vi aldrig hade hört talas om - Kaisekietj-tjåkkåh. Det såg mörkt och ganska ogästvänligt ut, men hade en hel del spännande dalgångar och gamla glaciärnischer som såg ganska dramatiska ut. Strax där bortom skymtade också Jiegnaffo - den kända men knappast välkända bergsryggen.

När vi stod där uppe på 1420 lovade jag mig själv att komma tillbaka i akt och mening att besöka detta område. Att möjligheten skulle dyka upp redan året därpå kunde jag inte ana.

Livskamraten hade andra planer för friluftande denna sommar, så jag erbjöd mina båda söner att följa med som sällskap och packåsnor. En av dem - fågelskådaren - hade möjlighet. Jag har enbart positiva minnen av att vandra med honom även under ganska krävande omständigheter - http://www.utsidan.se/cldoc/i-snosparvens-rike_13141.htm - så därför började jag fundera över hur en sådan vandring skulle kunna se ut. Vi räknade med att ha 8-10 vandringsdagar till vårt förfogande.

Del 1: Ta helikopter till Staloluokta. Därifrån skulle vi följa leden söderut men sedan välja den östligare stigen som leder till rengärdet vid Jållejaure. Därifrån skulle vi sikta nästan rakt söderut - väster om 1314 och 1362 för att runda Jeknaffojekna på den södra sidan. Vi hoppades kunna hitta en tältplats i närheten av glaciärens sydvästligaste del. OM der var så tänkte vi utnyttja den för att därifrån ta oss upp till toppen. Om krafterna var med oss skulle vi sedan följa bergsryggen mot nordväst.

Hur det gick?

Kanske kan följande bild ge en ledtråd. Den är tagen strax intill Jeknaffojekna den kvällen vi anlände dit. Förstora den gärna... Mordor?