I snösparvens rike: Kebnekaise-Abisko på omvägar
56-årig fjällräv för första gången i Kebnekaiseområdet. Jag ville se "allt" och planerade därför en omöjlig(?) vandring. 25-årig son följde med som sällskap och packåsna på en vandring som skulle kunna innebära stigningar på över 5000 höjdmeter. Gillar du snö och sten så häng med.
Av: Håkan Friberg
Detta skulle bli en annan sorts vandring.
Jag har fjällvandrat i hela mitt vuxna liv - och det börjar bli några år nu - men trots det aldrig varit i Kebnekaisetrakten sommartid. Anledning? Allt för många har sagt samma sak: Det är bara ett sten- och snöhelvete. Sammanfattningsvis kan redan nu sägas: Den väg vi vandrade (jag och min 25-årige son Magnus) kan inte beskrivas med några bättre passande ord än just "sten- och snöhelvete" - ett helt fantastiskt, makalöst och underbart sten- och snöhelvete! Jag kommer aldrig någonsin att vandra samma väg igen, men jag rekommenderar alla och en var som har ork och intresse att besöka dessa underbara och fruktansvärda platser.
Nåja, nåja. Ta det lugnt nu. Så fruktansvärt kan det väl inte ha varit? Nej, det är klart. Så här i efterhand bäddas en del händelser in i barmhärtighetens dimmiga glömska. I denna text ska jag försöka att inte blanda in för mycket känslor. Det ska bli mest en ganska torr och saklig färdbeskrivning, men tro mig: Det kommer att bli svårt. Jag planerade nämligen en vandring som jag var helt säker på att jag inte skulle orka genomföra. Varför? Tja... Vill ni veta mer om det och dessutom få er till livs lite mer känslopjunk så rekommenderar jag er att hålla ögonen på min blogg här på Utsidan. Tids nog kommer det att dyka upp den typen av texter där.
Ni hittar den här: http://www.utsidan.se/blogs/majjens/index.htm
Ursprungligen var det Trepassleden jag ville försöka mig på. Allt jag läst om dessa pass lockade mig. Sedan handlade det mest om att planera hur vi skulle ta oss dit och därifrån. Att starten hamnade i Nikkaluokta och målet i Abisko - och inte tvärtom - berodde på att jag skulle möta upp nya vandringskamrater i Abisko för fortsatt vandring i Abiskoalperna.
Eftersom jag hade Magnus med som sällskap och packåsna hoppades jag att vi skulle kunna prova på ytterligare några höjder på vägen norrut. Jag har under en längre tid lockats av Mårmamassivet, så att det skulle passeras var givet. Från början tänkte jag mig att gå den vanliga vägen längs leden, men efter noggranna kartstudier funderade jag på om det skulle kunna gå att ta sig över hela bergskammen uppe på bergstopparna. Tips här på Utsidan gjorde att jag bestämde mig för ett försök från väster, via Måskomårma.
Ett fotografi här på Utsidan gjorde att jag väldigt gärna också ville passera Unna Vistasvaggi för att beskåda sjön Unna Vistasjavri. Frågan var bara: Vilken väg dit? Ännu en tipsare på Utsidan gav svaret - via Västra Bossosglaciären.
Avslutningsvis gällde det bara att bestämma vilken väg vi skulle ta från Mårma till Abisko. Efter lite funderande och rådgörande med kunniga utsidingar blev svaret - via Ballinvaggi. Denna, den kanske lättaste delen av vandringen, blev den enda vi inte lyckades fullfölja enligt planen, men mer om det senare.
Nå - så här blev det.
För första gången anlände jag till Nikkaluokta från öster. De flesta som kom med samma buss skulle säkerligen vandra fram till Kebnekaise fjällstation. Hade Magnus fått bestämma så hade vi också gjort det för att börja vandringen med en bestigning av Kebnekaise. Tanken hade föresvävat mig, men som tur var insåg jag att det troligen skulle medföra att andra, viktigare delar av färden skulle försvåras. Istället svängde vi norrut direkt efter första bron och påbörjade vår första stigning längs stigen öster om Gármasbákti. Först regnet och senare myggen tvingade oss att vara ganska välklädda, vilket gjorde att redan denna första stigning blev ganska jobbig.
Vi hade två tänkbara tältplatser att välja mellan. Antingen skulle vi slå upp tältet vid någon av de första sjöarna man passerar på väg upp på Cievrraèohkka. Om orken var på topp och vi kände oss pigga fanns möjligheten att fortsätta ända fram till renvaktarstugan norr om fjället. Den orken fanns inte. Vi nöjde oss med att leta upp en acceptabel tältplats ganska snart efter det att stigen förirrat sig i intet. Magnus tyckte att tältplatsen var i knöligaste laget. Jag kontrade med att han skulle passa på att sova gott. Så här fina tältplatser skulle vi inte ha många nätter.
Första tältplatsen
Mycket regn under natten, men - jag höll på att säga "som vanligt" - upphörde strilandet tidigt på morgonen och vi vaknade till perfekt vandringsväder - höga moln med enstaka blåa luckor. Det visade sig nästa dag att det fanns flera skapliga tältplatser i närheten. Hade vi orkat fortsätta ända fram till renvaktarstugan så hade vi även där hittat riktigt bra tältplatser, men mycket snart efter stugan var det slut på möjligheterna.
Sedan starten hade vi passerat först blåhakens nivå, sedan ljungpiparens, därefter fjällpiparens, och nu hade vi kommit upp till snösparvens rike. Den trivs bland stenblock och snölegor, gärna en bra bit över 1200 metersnivån. Med korta avbrott var det där vi skulle befinna oss de närmaste dygnen.
Vi svängde så småningom västerut för att ta oss ner till Tarfala mellan Darfalæorru och Darfalèohkka. Med tanke på att detta bara var en tämligen blygsam stigning i jämförelse med vad som komma skulle blev jag aningen orolig över hur tungt det kändes. En av förklaringarna var kanske att det mesta av stigningen ägde rum på skrå över ganska mjuk snö.
På väg till passet mot Tarfala
Man får sannerligen en rik belöning för slitet i uppförsbackarna när man kommer upp på höjden. Jag har svårt att tro att det finns så många vackrare utsiktspunkter i vårt land. Hela Kebnekaisemassivet rakt fram, den mörka och trolska sjön i dalens botten och det magnifikt taggiga Kaskasatopparna till höger. Molnen hade precis skingrats och alla glaciärer och snölegor glittrade sagolikt. Det var verkligen mycket frestande att avsätta ett extra dygn för att göra ett försök att nå toppen av Gaskkasbakti. Men det står kvar. Det kommer fler somrar. Vi tog oss istället ner för branten och tältade på en liten gräsplätt strax norr om forskningsstationen.
Den innersta delen av Tarfalas dalgång. Här ska vi upp imorgon.
Vi skyndade på med matlagningen, för det fanns en sak till vi ville göra idag. Ett vackert foto här på Utsidan lockade mig. Det föreställer en fantastisk isgrotta från insidan och ut mot öppningen. Efter kontakt med fotografen fick jag vägbeskrivning dit. Man skulle följa jokken nedströms drygt 2 km och sedan klättra ett par hundra höjdmetrar till en öppning i en liten glaciär. Det visade sig vara en onödig ansträngning. Väl framme vid glaciären visade det sig att öppningen var helt snö- och istäckt. Det fanns inte en möjlighet att ta sig in. På trötta ben stapplade vi tillbaka till tältet. Eftersom vi båda är "av den positiva sorten" var vi nöjda med att vi avslutat denna dag med detta misslyckande, istället för att - som vi egentligen tänkt - ha börjat nästa dag på detta sätt. Denna kväll behövdes ingen nattfösare. Vi sov gott ändå.
Tältplatsen i Tarfala.
Nästa morgon strilade regnet mot tältduken, och när jag kikade ut var all vacker utsikt försvunnen. En liten stund senare lystes plötsligt tältduken upp av en ljusglimt och vi skyndade oss då att ordna frukost och packa ihop vår utrustning.
Ju närmare Tarfalasjön vi kom desto stenigare blev det. Dock fanns det faktiskt ganska gott om tältplatser bland stenarna. Ihärdiga fjällvandrare har röjt tältplatser och byggt upp skyddsmurar. Några av dem var upptagna, men där fanns flera lediga.
Vi hade inte hunnit långt innan det sämre vädret återkom med förnyad kraft. Det blåste ganska hårt och regnet piskade rejält när vi påbörjade klättringen upp mot det första passet i Trepassleden - den så omtalade. Vandringen blev både tung och slipprig och tog betydligt mycket längre tid än vi planerat. På passets högsta topp vände vinden och bättre väder lät oss ta del av utsikten åt båda håll.
När jag stod där uppe var jag så trött att jag visste - helt säkert - att jag inte skulle orka genomföra hela den planerade vandringen. Frågan var om jag ens skulle orka ta mig över ytterligare ett pass idag?
Nedfärden i Kuopervagge gick galant med hjälp av en del snöfält. Jag är glad över att vi inte tältade här. Det kändes som en ganska ogästvänlig plats och det hade nog gått åt en hel del tid att hitta en acceptabel tältplats.
Drakryggen
Efter lunch på norra sidan av Kuoperjavrrit bar det av mot nästa pass. Jag blev mycket förvånad över att denna stigning gick så pass lätt. Möjligen berodde det på att vi redan i denna stigning kom på bästa sättet att ta oss uppför branterna. Istället för att välja lätta men lite längre vägar började vi gå kortast möjliga väg, även om den var brant. Vi upptäckte att trots att vi var tvungna att rasta oftare, så blev den totala klättertiden kortare. Även orken höll i längre med denna metod.
I den allra besvärligaste terrängen (brant uppför i lös snö) gick vi bara 20 dubbelsteg innan vi gjorde en kort paus. Var fjärde sådan paus gjorde vi lite längre. Det blev en rytm i vandringen/klättringen som passade min ork perfekt.
Även nedfarten i Kaskasvagge gick smidigt på snöfälten. Det var bara Magnus som stod på öronen och lyckades trassla in sig i ryggsäcken riktigt ordentligt.
Nere i dalen hittade vi dessutom en mycket fin tältplats. Inifrån tältet kunde vi sedan ligga och njuta av utsikten neråt dalgången där ovädren kom och gick. Mycket mäktigt.
Tältplatsen i Kaskasvagge
På morgonen slog det stora tvivlet till. Det hade nog legat och gnagt hela tiden, men det var ju nu svårigheterna skulle börja. Innan vandringen hade jag tagit kontakt med flera som vandrat leden. Jag hade också läst alla texter på Utsidan samt en del tryckt litteratur som handlade om denna del av fjällvärlden. Vad jag kan dra mig till minnes är det ingen som skrivit om Trepassleden från söder till norr. Alla (som skrivit) tycks ha vandrat den från norr till söder.
Det man tycktes vara överens om är att det norra passet är det besvärligaste. Många har beskrivit det som mycket brant på den norra sidan. Min erfarenhet sade mig att det är betydligt svårare att vandra nerför en brant sluttning än uppför. När man går uppför ser man hela tiden vilken väg som är bäst. Nerför, däremot, kan det vara hopplöst att se. Man ser bara fram till nästa krön och det kan vara omöjligt att avgöra om det är ett stup strax nedanför. Kartstudier säger också att det är fråga om en mycket besvärlig passage.
Alltså - på morgon visste jag att vi inte skulle lyckas ta oss över. Visst skulle vi gå upp på pasströskeln, men sedan var risken stor att vi skulle behöva vända.
Morgonen var emellertid inbjudande. Medan vi låg i sovsäckarna och gnuggade sömnen ur ögonen förändrades vädret från regn till perfekt vandringsväder med höga moln med enstaka blåa gluggar. Magnus har i sin blogg skrivit så här om det tredje passet: "Det tredje passet, det mellan Pyramiden och Knivkammen, vållade inga som helst problem."
Jag skulle väl inte riktigt vilja formulera det med de orden, men jag måste tillstå att det var första dagen som jag faktiskt kände mig stark. Det var förbaskat jobbigt att ta sig upp till pasströskeln, men på något sätt kändes det som om jag kunde hantera min trötthet på ett bättre sätt. Jag tänkte aldrig tanken att det här inte skulle gå. Lite tur hade vi när vi kom upp, för därifrån kunde vi följa fotspår från tidigare vandrare. Vi tog det lugnt där uppe. Utsikten ner i vaggen är... hänförande. Den är mycket speciell med sin tydliga tröskel.
Visst var vägen väldigt brant, men vi kunde gå på snötäcke nästan hela vägen. Snön var lagom fast och lättgången. Blicken var dock riktad stadigt framåt. Neråt höger var det ibland ruskigt brant. Här kan det vara klokt att använda stegjärn. Det hade inte varit roligt att halka...
Nere vid Unna Räita-stugan tog vi lunch samtidigt som vi lät en regnskur passera. Jag kände mig extremt nöjd. Nu hade jag gjort det jag kom hit för att göra. Allt vi eventuellt skulle klara i fortsättningen var bara ren bonus.
För första gången hade vi nu en riktigt lätt och behaglig vandring i svagt nerförslut den största delen, i och med att vi siktade mot Nallostugan. Men istället för att svänga ner till stugan vadade vi jokken och påbörjade ännu en stigning - upp mot Nallujávrit. Anledningen att vi ville upp till sjön, var att vi dagen därpå tänkte oss ett försök att vandra över Västra Bossusglaciären.
Nallostugorna
Klättringen upp till sjön gick lättare än väntat, men vi fick en smärre chock när vi såg hur marken såg ut: Stenblock på stenblock på stenblock på stenblock... Hur skulle vi kunna hitta någon tältplats här? Efter en lång stunds letande hittade vi en kvadratmeter som såg skaplig ut. Vi tänkte att det kanske skulle fungera om vi låg med böjda ben. Som tur var fortsatte vi letandet ytterligare en halvtimme, och fann då den bästa platsen. Området var kanske 130x190 cm med tämligen slät men stenig mark. Runt om fanns rejäla stenar och block. Det krävdes en hel del arbete för att få fast tältet någorlunda säkert. Fotona från platsen ser helt overkliga ut.
Kvällsvädret var fantastiskt, men oron för morgondagen var ganska stor. Vi hade fått tips om att Västra Bossusglaciären kunde vara en intressant väg vidare om den var barsmält, så att man kunde se sprickorna. Vi hade ju vandrat ganska mycket nu på hög höjd, och var det något vi var säkra på, så var det att glaciären inte skulle vara barsmält. Eftersom vi båda var överens om detta funderade vi på om vi skulle strunta i att klättra upp. Vi skulle ju bara få gå ner igen samma väg - och den är mycket brant. Magnus avgjorde det hela genom att säga: Det är din vandring. Du får bestämma. Och då var utgången given. Vi sov ovaggade.
Hälften av oss tog ett uppfriskande isbad i sjön.
Ovaggade? Nja... jag vaknade mitt i natten och behövde gå ut, men valde att stanna i tältet. Det ösregnade. Givetvis vaknade jag sedan flera gånger med samma behov, men valde varje gång att ligga kvar. Men så... tystnad. Vi kände oss ganska samkörda nu, så det tog inte lång stund innan vi var mätta, tältet nerpackat och ryggsäckarna hängde där de skulle. Trots att vädret var allt annat än klättervänligt - låga moln och för det mesta väldigt dålig sikt - började vi vår promenad fram emot branten upp till glaciären.
Det var omväxlande dimma och låga moln denna morgon.
Bara en liten bit upp i branten kom regnet tillbaka med lika stor kraft som under natten. Till det kom en allt tätare dimma.
Stigningen var mycket brant och mycket jobbig. Snön var mjuk och gav efter, vilket gjorde att antalet steg per höjdmeter var betydligt fler än jag hoppats. Och när vi äntligen kommit ända upp var dimman så tjock att vi knappast såg mer än en eller ett par meter framför oss. Det var omöjligt att avgöra hur glaciären såg ut och efter att ha stoppat lite extra energi i munnen förberedde vi oss för att återvända samma väg vi kommit.
Då - för en kort stund - lyfte plötsligt molntaket ett par meter och vi kunde se glaciären och området där omkring. Precis nedanför oss låg en häpnadsväckande vacker, turkos issjö.
Jämför dessa två bilder. De är tagna från samma plats, i samma riktning (söderut) med bara en minuts mellanrum.
Den fantsastiska issjön.
Glaciären intill såg faktiskt barsmält ut! Till höger om glaciären löpte en grus- och stenås och vi beslutade direkt att följa den en bit neråt för att få en bättre överblick över isen. Det var fruktansvärt slipprigt. Stora delar av färden gick mer eller mindre på alla fyra. Ju längre ner vi kom, desto mer molokna kände vi oss. Det blev allt tydligare att glaciären inte var barsmält. Det var bara den allra närmaste delen av isen som var synlig. Nu hade vi emellertid sänkt oss ganska mycket och det kändes sannerligen inte lockande att vända tillbaka igen. Att vandra över glaciären var emellertid uteslutet. Vi ville verkligen inte riskera våra liv, men kanske skulle det gå att följa den mycket branta, snöklädda bergssluttningen (1792) längs glaciärens östra kant.
Denna del av vandringen kan sammanfattas med orden: Vi tog oss ner. Det var varken vackert, intressant eller spännande. Det var bara besvärligt. Att ha vandrat över en barsmält glaciär hade givetvis varit intressant, men för oss blev det endast en ganska besvärlig transportsträcka. Även den del av Bossusvaggi som vi kom ner i var ganska intetsägande i jämförelse med de fantastiska vyer vi haft tidigare under vandringen. Underlaget var bitvis mycket lerig och besvärlig. I jämförelse med vår version av BD 6:an hade glaciären dragit sig tillbaka ca 500 meter.
Nedanför glaciären.
Det dröjde dock inte länge innan vi fick fastare mark under fötterna, och snart öppnade sig en leende dalgång framför oss med enorma ytor av välkomnande tältplatser med många små trevliga och porlande bäckar. Samtidigt lättade molnen allt mer så att till och med solen tittade fram. På bara ett par timmar hade vi förflyttats från besvärlig terräng och dystert väder till mjuka, lättvandrade fjällängar i svagt medlut och somriga moln ovanför våra huvuden. Det var första gången på mycket länge som vi inte hade vare sig snö eller sten under våra fötter.
Inbjudande tältplatser i det jag döpt till Bossosvaggi.
Vi vandrade ner mot Alisvaggi, men eftersom vi tänkte oss in mot Unna Vistasvaggi sänkte vi oss inte neråt så mycket. Enda anledningen till att jag ville ta mig igenom Unna Vistasvaggi var ett smått fantastiskt foto på Utsidan mot Unna Visttasjávris norra strand där stenskravlet speglade sig mäktigt i den absolut spegelblanka vattenytan.
Vi hade den enorma turen att ha helt makalöst väder när vi vandrade genom denna dalgång. Dessutom var det nästan helt vindstilla, så sjön låg där precis så betagande som jag sett på Utsidanfotot. Man blev nästan yr i huvudet när man tittade mot sjön. Man såg inte vad som var vatten och vad som var land. Allt gav en märklig tredimensionell djupeffekt.
Unna Vistasjavri. Nedan det kända odjuret i sjön.
Tänker man sig att tälta i denna dalgång måste det ske i den västra delen av dalen och på den södra sidan av sjön. På norra sidan finns enbart stenskravel. Även södra sidan - där vi vandrade - blev allt stenrikare ju längre österut vi kom. Vår plan var att passera sjön och sedan slå läger, för där minskade stenigheten radikalt och ett ganska stort antal tältplatser lockade.
När vi slog läger under Påssustjåkkas stup kändes det nästan overkligt att veta att vi klarat av två av tre mål med den här vandringen. Magnus är en person som alltid tror att "det går". Han kände sig nu helt säker: Det är klart att vi klarar Mårma också. Vi har ju inte använt någon av våra tre reservdagar ännu.
Ta inte ut något i förskott, muttrade pessimisten/realisten.
Underbar tältplats i Unna Vistasvaggis östra delar.
Inget regn hördes mot tältduken denna morgon. Vi visste att dagens vandring skulle bli den minst besvärliga sedan dag ett, och därför passade vi på att somna om ett par gånger.
Utsikten ner i övre delen av Vistasvaggi var precis så vacker som man kunde ana när man studerade kartan. Meandrarna glänste i solskenet när vi på tämligen friska ben sänkte oss ner i grönskan.
Vistasvaggi
Björkskog och vide tog vid, men tack och lov fanns där nästan inga mygg. En och annan viltstig kunde vi följa på den västra sidan innan vi så småningom vadade jokken och letade oss fram till den lättgångna leden norrut mot Måskamorma, där vi skulle svänga av mot sydost.
Början av denna dalgång är mycket vild och mäktig med strida forsar och rejäla fall.
I jämförelse med tidigare dagars stigningar var klättringen upp i Måskamårma inte av det värre slaget, men eftersom första delen av dagens vandring varit så lätt, kändes det ändå väldigt tungt. Vi hade vant oss vid lättgånget. Pauserna i backen blev täta. Vi gick drygt två kilometer in i dalgången innan vi slog läger. I den nedre delen av Måskamårma fanns gott om tältplatser, men ju längre in man kom, desto färre ställen erbjöds givetvis. Om man inte är allt för kräsen kanske man kunnat gå lite längre in än vi gjorde, men när vi nästa dag tog oss vidare in, så kände vi oss nöjda med den plats vi valt.
Tältplatsen i Måskamårma
Det märktes tydligt att vi båda var ganska spända denna kväll. Vi diskuterade formuleringar, och kom överens om att det som kortast och mest korrekt beskrev våra känslor var - "nervös förväntan". När det gäller förväntan så tror jag att den såg likadan ut för oss båda - fy tusan vad häftigt om vi faktiskt klarar det. Ingen av oss hade trott det från början. När det gäller nervositeten tror jag dock att den såg lite olika ut för oss. Magnus nervositet handlade nog mest om oron över att känna besvikelse om vi inte skulle klara det, när vi nu var så nära. För min del handlade nervositeten om det rent fysiska: Bara inte orken tar helt slut när jag är högst där uppe. Nästa dag skulle komma att bli den överlägset mest fysiska. Jag vet ju hur trött jag varit tidigare...
I slutet av denna dag - Mårmadagen - sammanfattade Magnus dagen med orden - "den underbaraste och jävligaste dagen i mitt liv". Det kändes onekligen helt OK att få ha varit med om den tillsammans med honom.
Dagen kunde inte ha börjat bättre. Höga, tunna moln gav perfekt sikt utan att vi tröttades av solen. Vi kunde se uppåt att det skulle bli en hel del snövandring, så molnighet var definitivt att föredra. Jag förstod också, att med min ork skulle den här dagen bli lång - vi hade sparat det besvärligaste till sist - så vi startade tidigare än vanligt.
Ganska snart försvann jokken in under snömassorna. I och med det blev våra ryggsäckar några kilo tyngre, eftersom vi nu bar med oss en del vatten.
Många hängstunder blev det. Både snö och sten.
När jokken delade sig följde vi den sydliga armen och sedan vidare uppåt till passet precis norr om topp 1938. Utsikten var mycket mäktig med stupen ner från 1938 till höger och Höktopparna till vänster. Ursprungligen var min fundering att "besegra" Mårma från leden öster om massivet, via Vassacohkka till 1938 och sedan vidare norrut, men jag blev avrådd till detta på grund av branten ner från 1938 norrut. Nu stod vi nedanför branten och kunde konstatera att det inte hade varit något större problem, även om man fått använda händerna vid vissa passager. Trots det är jag glad att vi inte valde den vägen eftersom den vandringen tidsmässigt hade tagit lite längre tid.
Ovan topp 1938. Nedan Höktopparna.
Vi fortsatte mot topp 1888 där Höktopparna kastar sig ut i det fria. Känslan var euforisk. Nu hade vi tagit oss upp. Vi hade klarat allt vi föresatt oss. Visserligen visste jag att det skulle bli en hel del klättrande till innan jag var nere, men... ner kommer man alltid...
Höktopparna från topp 1888 samt två glada på samma ställe.
Ambitionen när jag började skriva denna text var: "Inga känslor. Spar dem till bloggen." Men... här uppe kom tårarna bestående av små delar trötthet, ilska och smärta, och väldigt, väldigt stora delar lycka, stolthet och glädje.
Det hade varit mäktigt om vi haft förmågan att ta oss ut på Höktopparna och ner den vägen, men det kräver antingen alpinistkunskaper eller dumdristighet som slår vår nivå.
Utsikt tillbaka mot 1938.
Dagens vandring hade hittills gått oväntat bra. Vi hade visserligen redan klättrat nästan 800 höjdmeter och det kändes givetvis i benmusklerna - men återhämtningen skedde ganska snabbt. Det som så småningom kom att trötta ut mig mer var underlaget. Jag hade räknat med fast snö så högt upp, men det visade sig att den var helt murken. Tidvis sjönk vi igenom ungefär var femte steg - ibland försvann hela benet. Någon gång kunde vi ta oss ut på barmark bestående av stora och extremt hala stenblock. Efter några blåmärken där letade vi oss ut på snön igen, tills vi tröttnade där... Så där fortsatte det. Dessutom fanns det på vissa ställen en mycket skarp skare 2-3 dm under ytan. Kylan i snön gjorde att man inte kände smärtan... förrän det var för sent.
Cirka tre timmar hade det tagit oss att ta oss hit upp. Nu skulle vi ta oss ner. Vi fortsatte först till topp 1821. När vi stod där uppe kände jag att min ork började tryta allt mer. Fanns det inte en kortare väg ner än den jag planerat? Vår förhoppning blev att vi skulle kunna runda topp 1686 för att sedan ta oss ner mot Mårmastugan.
Nedstigningen norrut från 1821 var bitvis brantare än den ser ut på kartan och vållade vissa problem. Inga stora, men hastigheten sänktes för att vi inte skulle riskera något.
På väg neråt.
Sedan vi rundat 1686 stod det helt klart att vi inte skulle kunna ta oss ner den tänkta vägen mot stugan. Istället blev vi tvungna att åter klättra rejält - ända upp till topp 1892. Vägen dit gick via en förtopp.
Förtoppen och 1892.
Mellan förtoppen och 1892 var snön för en gångs skull ganska fast allra högst upp på kammen, men å andra sidan tycktes snön ha aningen av överhäng, så därför vågade vi inte gå där det var som mest lättvandrat utan tvingades lite längre ner till murken snö och stenskravel, vilket givetvis dels sinkade oss och dels sög mer energi.
På vägen såg vi att nu var det sämre väder i antågande. Tillfälligt trodde vi, för vi kunde se ljusare himmel bortom de låga moln som ganska hastigt närmade sig. Väl uppe på toppen skyndade vi vidare, för nu var molnen nära. Den tänkta vägen ner skulle gå via bergskammen rakt österut och sedan skulle vi vika av aningen norrut för att skråa ner till sjön 1304 på Skadnjalákku. Vi skulle absolut inte vika söderut, för där väntade otäcka branter. I stort sett hela promenaden ner till sjön skulle äga rum på snö, det hade vi sett tidigare.
Topp 1892 med dimman på väg in.
Vi hade inte mer än lämnat toppen och påbörjat sänkningen förrän ovädret slog till. En mycket kraftig vind i kombination med en absolut tät dimma tvingade oss att hålla tätt ihop. Efter bara någon enstaka minut kände vi oss helt vimmelkantiga. Det kändes helt overkligt. Åt vilket håll vi än tittade - höger, vänster, uppåt, neråt - så såg vi bara samma gråa, diffusa färg. Det såg bokstavligen ut som om vi svävade i ett grått töcken med avkapade fötter. Vi beslutade att stanna där vi var och vänta. Vi hade ju sett klarare väder längre bort.
Det fanns inte en möjlighet att avgöra var solen fanns. Någon gång trodde vi att vi såg ett litet ljus som kunde vara solen, men det visade sig att det ljuset dök upp på olika ställen. Efter kanske 20-30 minuter i stark vind och med vid det här laget dyngsura fötter bestämde vi oss för att börja gå med stor försiktighet. Jag var helt säker på åt vilket håll vi skulle gå, men för säkerhets skull frågade jag Magnus. Han pekade åt exakt samma håll. Efter bara några steg kändes det fruktansvärt otäckt. Vi såg ju inte ett endaste dugg. Bara våra egna fotsteg några få meter bakåt. Vi stannade igen och jag letade fram kompassen som legat ordentligt undanstoppad. Vi tog en ungefärlig kompassriktning och blev smått chockade när kompassriktningen visade nästan 90 grader från den kurs vi båda var säkra på var den rätta. Detta fick oss givetvis att åter stanna upp. Det tog ett tag för det faktum att sjunka in i medvetandet att det med största möjliga sannolikhet var kompassen som hade rätt och vi som hade fel. Jag kan bara skylla på vår trötthet (jodå, Magnus var också trött) att vi faktiskt övervägde att följa vårt eget huvud istället för kompassen.
Eftersom inga som helst förändringar i vädret tycktes vara i sikte bestämde vi oss för att följa kompassen, trots att vi "visste" att det skulle leda oss fram till omöjliga branter någonstans där framme i töcknet. Vi gick dock mycket sakta, speciellt när det blev allt brantare. Vi var beredda att vända tillbaka upp.
Så plötsligt! Dimman lyfte ett par meter och vi kunde se vår sjö långt där nere. Det varade bara i kanske tio sekunder innan dimman var lika tät igen, men nu gick det undan! Efter ytterligare kanske tio minuter i hög fart och med mängder av fall och kullerbyttor, kom vi så småningom under dimman och kunde sakta farten. De två sista kilometrarna denna dag blandades av lyckorus, rejäl trötthet och en oerhörd lättnad över att vi kommit helskinnade (nåja) ner.
Sjön 1304 på Skadnjalákku.
Vi slog läger vid västra spetsen av sjön på en skaplig tältplats. Det finns definitivt inte gott om dem i denna trakt - för blött eller för stenigt.
Som synes blåste det en del...
Det otroliga hade hänt! Vi hade klarat allt vi över huvud taget hade funderat på att göra - förutom isgrottan i närheten av Tarfala. Nu väntade bara lätt vandring till Abisko... ... ... trodde vi. Helt skadefria var vi dock inte...
Hela natten har det smattrat mot tältduken och det slutar inte fast klockan börjar bli avfärdsdags. Vi beslutar att strunta i klockan och bara ligga och ta igen oss tills det går över. Men... till slut blir man rastlös. Och vädret snarare förvärras. Strax efter klockan ett får vi nog. Vi river tältet och packar ihop trots kraftiga vindar och ihållande regn. Skorna är dyngsura sedan gårdagen. Plastpåsar runt fötterna hjälper - ett tag. Sedan är fötter och resten av kroppen plaskvåta.
Det kändes ovant att packa ner tältet i regnväder.
Fötterna packas in i våtvarmt omslag.
Vi fortsatte mot nordost och passerade Alisaetnu på bron och fortsatte norrut till leden som kommer från Kaisepakte. Den följde vi sedan västerut till Alip Hongganjira. Att denna stig är markerad som led på BD 6:an känns som ett skämt. Stora delar ser man inte stigen för all vegetation som växer över. Det var stundtals en riktig snårskog att ta sig igenom. Tänk er då mycket blåsigt väder och piskande regn. De stigar som fanns blev snabbt vattenfyllda och även på många andra ställen rann det stora mängder vatten. Strax innan Alip Hongganjira var vi tvungna att vada två vattendrag som inte ens är utritade på kartan. Vid ett av dessa vad halkade Magnus till och tappade taget om ena staven. Den for iväg som ett skott nerför vattendraget och försvann.
När vi kommit upp för den första branten visste vi att det skulle finnas gott om tältplatser, men bokstavligen hela dalgången - Siellavaggi - flöt av vatten. Var helst vi satte ner foten sjönk den i decimeterdjupt vatten. Inte förrän vi var framme vid en av sjöarna vid pasströskeln lyckades vi hitta en yta som var så pass torr att det bara kippade lite när man gick över den. I normala fall är jag helt säker på att det skulle ha vimlat av inbjudande tältplatser i denna dalgång.
Det mesta av vår utrustning har blivit mer eller mindre blött, undantagandes sovsäck och sovkläder. Det skulle bli en kall natt, det förstod vi. Vätan under oss och regn - senare också tät dimma - över oss. Det är bara att inse faktum. Hade den här dagen kommit i början av vandringen så hade vi inte lyckats klara det vi klarat.
Som synes tog jag inte ens fram kameran för att dokumentera denna tältplats - tyvärr.
Tidigt på morgonen upphörde regnet. En titt ut genom tältöppningen vittnade dock om extremt tjock dimma. Vi hade hoppats på att hinna vandra de två milen till Abisko denna dag, men med denna dimma skulle det säkerligen inte gå.
Vi hade dock turen på vår sida igen. Tidig förmiddag lyfte dimman så pass att vi bestämde oss. Det var med stor olustkänsla vi satte på oss våra kalla och blöta kläder och skodon. Det dröjde dock inte länge innan kroppsvärmen även hade värmt kläderna någorlunda.
Vår tanke var att följa Siellavaggi fram till renvaktarstugan och där svänga österut in i Ballinvaggi. Där skulle vi stiga kanske etthundra meter, för att sedan ha nedförslut ända till Abisko.
Eftersom vi var rejält frusna när vi startade och vi dessutom hade medlut höll vi kanske något högre fart än vi var medvetna om. Någon renvaktarstuga såg vi inte till, men vi svängde in mot Ballinvaggi för att genomföra den här vandringens sista stigning - en lätt sådan.
Vi upptäckte dock snart att stigningen var brantare än vi trott (kartorna låg nerpackade, det var ju så lätt att hitta) och vi blev rejält mycket tröttare än vi tänkt oss, men det fanns förstås en naturlig förklaring på detta. Vi har i så många dagar slitit i uppförsbackar att nu var måttet rågat. Vi orkade knappast med dessa sista hundra höjdmetrar.
Till sist kom vi ändå upp på pasströskeln och kunde njuta av utsikten mot en stor sjö! Vad tusan? Nu var vi tvungna att plocka fram kartorna, och vi kunde då ganska snabbt konstatera att vi i vår brådska hade vandrat förbi uppfarten till Ballinvaggi och istället klättrat upp i Bahpagurra, avsevärt många mer höjdmetrar än planerat, närmare bestämt 240 extra. Sjön vi såg var 1045 i Èoamuhasriehppi.
Sjön 1045 i Èoamuhasriehppi.
Nedgången till sjön bestod till största delen av mycket slippriga och hala klipphällar och tog därför lång tid. Så småningom hamnade vi i björkskogen och lyckades efter viss möda ta oss fram till Kungsleden och vidare till Abisko.
I björkskogen i närheten av Abiskoaetnu.
Jag vet inte exakt, men vi har klättrat en bra bit mer än 5000 meter under denna vandring, och vi har sänkt oss än mer.
I Abisko slickade vi våra sår och åt god mat ett par dagar innan jag satte min vandringspartner på tåget söderut. Själv stannade jag kvar och väntade på nya färdkamrater för en tur i Abiskofjällen, men det är en annan historia...
Jaa... detta var tänkt att bli en annan sorts vandring. Och det blev det.
Ingår i tur
Läs mer
Forumdiskussioner
- Fjällvandring Klättermusen Ymer 2.0, bra eller?
- Allmänt om friluftsliv Använd reflex
- Fjällvandring Träna för att vandra
- Fjällvandring Hilleberg Niak
- Fjällvandring Gissa position
- Överlevnad Krokar Game hooks
- Vilda djur Snart finns det kanske förutsättningar att få bättre ordning på genetiken ?
- Allmänt om friluftsliv Råd till okunnig angående övernattning i vindskydd under vinter
Spännande läsning, ska läsa om hemma med kartan i handen!
Vilken toppentur.
Strapatserna till trots verkar det mycket lockande att se dessa vyer.
Välskrivet,som alltid.
Om du kallat dej fjällräv inledningsvis måste du nog tillägga Berguv nu också,(gäller er båda).
Mästerlig text och mycket fina bilder !
Mycket fint berättat! Din indelning av fjället efter fågelförekomst - blåhakens, ljungpiparens, fjällpiparens och snösparvens riken - är poetiskt (och pedagogiskt) så det förslår!
Berguv - det är ett rätt schysst uttryck för såna som jag som gillar bergen men som inte är klättrare. Flygförmåga ligger högt på önskelistan!
Angående indelningen av fjället i "fågelnivåer" så var det så otroligt tydligt denna vandring - även om vi bara såg fjällpiparen vid ett tillfälle. Redan första dagen visste jag att jag skulle kalla den här vandringsberättelsen för "I snösparvens rike".
Kanon skrivet som vanligt! Höktopparna ser riktigt mäktiga ut. Har själv läst lite om denna vandring och det verkar som om allt kan hända under denna tur. Hoppas innerligt att sonen skall vara packåsna även nästa år! Lycka till inför nästa tur!
Grundstenklass på beskrivningen!
Gjorde nästan samma tur 2004, fast hade bättre väder.
Åh! Mina favorittrakter! Jag längtar tillbaka! Tack för inspirationen! (Eller kanske skulle jag skälla istället, jag sitter på jobbet och det är meningen att jag ska göra annat än att förlora mig i drömmar)
Väldigt bra och samtidigt så naturligt och beundransvärt som du skriver!
Just sånna här 'strapatser' blandade med tvivel och känslor är ju sånt man vill läsa här.
Det personliga vägvalet, de udda tälplatserna, dimman och att läsa kartan fel. Att acceptera att man kommer dit man nu kommer..Just sedan det där med Mårma..Ha-ha..!! Ja usch..
Gick precis där förra året..och det livsfarliga och läbbiga jökelsläppet på Mårmabakteglaciären, den slapp ni i alla fall.
Men jag gillar dina berättelser mycket. Dom är inte bara tilltalande i sina strapatser utan även medryckande.
Väldigt fint skrivet och oerhört inspirerande! Jag blir svårt tagen av akut fjällabstinens efter att ha läst din berättelse. Jag vandrade själv Trepassleden i mitten på juli i år! Håller med dig om ett underbart sten- och snöhelsicke!
Jättebra berättelse och fina bilder. Man blir sugen : )
Ja, jösses, vilken vandring!!! Trepassleden kallas ju ibland jojo-leden, ni for verkligen som jojo-ar upp och ner och upp igen... Tur att det gick bra i dimman så att ni kom rätt.
Bra text, intressant och fina bilder!
Väldigt trevlig läsning, mycket intressant rutt och hoppas själv att få se Höktopparna på närmare håll någon gång :) Fina bilder!
Härligt att läsa din berättelse,fina bilder. Jag längtar till fjälls........
Till er som lockas av Mårma trots min beskrivning: Det måste vara en fantastisk dagstur att utgå från Mårmastugan och vandra runt hela kammen och tillbaka till stugan. Jag skulle i så fall gå motsols för att på lättaste sätt klara de branter som finns. Riktigt branta partier är lättare - och säkrare - uppför.
Riktigt trevlig läsning, jo-jo-leden är en av de många rutter jag vill gå. Kan ju säga att den önskan blev ju inte mindre av din historia.... Nån gång så....
Härliga kontraster - både i ord och bild!!! "Det man hör - glömmer man", "Det man ser förstår man", "Det man upplever kommer man ihåg" (Kinesiskt ordspråk)
med kartan i handen har jag många gånger planerat jo jo leden men ännu aldrig genomfört den... däremot många andra vandringar i området. Efter din mästerliga berättelse känns det som att jag måste göra slag i saken, tack!
Ser fram emot nästa!
Inspirerande! Jag har tänkt precis som du om vissa turer - aldrig mer nåt lika sitsamt - men av din berättelse blir jag sporrad och inser att jag självklart måste tillbaka och gå även på ogästvänliga ställen!
Vad roligt med en kommentar så här pass långt efteråt! Den vandringen har återkommit i mina tankar MÅNGA gånger. Den var ju helt fantastisk. Faktum är att nu i sommar har jag och Magnus gjort ytterligare en vandring tillsammans - även den ganska fysisk, även om den inte kommer upp i samma klass som den du kommenterat. Årets vandring kommer säkert in på Utsidan under hösten.
Väldigt intressant sträckning. Har själv skissat på något liknande och skulle vilja återkomma till Mårmafjällen som jag inte besökt sen värnpliktstiden för 20 år sedan. Kul även att se issjön vid V. Påssusjietna som inte alls var någon issjö utan bara blockterräng när vi passerade nu 13/9.