Del 2 i PLANEN var den allra viktigaste: Att leta upp Kaisekietj-tjåkkåhs alla hemligheter.
Om del 1 av planen fungerat som vi hoppats skulle det innebära att vi nu tog riktning mot sydväst med Staddajaure som mål. Från Staddajaures sydöstra del tänkte vi oss dra oss mot sydost för att kika ner i Kailavagge även från detta håll. Tanken var sedan att följa bergsryggen västerut - över 1525 och 1544. Utsikten ner i Miettjevagge hade varit helt underbar förra året när vi kom söderifrån. Förhoppningsvis skulle det vara lika vackert från detta håll.
Därefter tänkte vi gå tillbaka österut, fast söder om bergskammen, för att kolla utsikten från 1453, sedan ner i dalgången, gå söder om 1299 och runda Kasak på norra och västra sidan. Därmed skulle Kaisekietj-tjåkkåh vara utforskat för denna gång.
Om del 1 av planen påverkades av lynnigt väder så påverkades del 2 av helt andra saker.
Två smakprov.
Det är inte enbart dåligt väder som gör att planer ändras. Även oväntade möten och oväntat vackra utsikter kan göra att man ändrar sina planer.
Positioneringen gäller det översta fotot.
Du vet att hålla oss på sträckbänken.
Vad kul dessutom att någon nu skriver om dessa vackra kullar. Ett litet sagorike som bjuder dig på järv.
En fin bild!
Jag har till och med skrivit till dig och tipsat dig om ställen där. Sedan har jag berört området i olika inlägg. Tyvärr sitter jag inte och kartlägger eller områdesklassifierar mina fjällvandringar så till den milda grad, att jag på rak arm nu såhär’ kan säga rakt av, om du vandrat just exakt på samma ställen som jag gjort, i det nu just du nu här skriver om, Så kan ju det aldrig bli.
Jag är ganska bohemisk utav mig i mitt förhållande till mina vandringar.
Men att området faktiskt är nästan okänt är ingen underdrift.
Sten Selander berättar (Tre veckor ovan trädgränsen/Lappland 1948) exempelvis att han redan på tidigt fyrtiotal trodde att området var täck av is bort mot Kaiseketstjåkko och Staddatjåkko eftersom det ritats så på den kartan han utgick ifrån då han var där med Skottsberg och samlade växter.
I det är i princip hans förtjänst att området uppmärksammats. Utan Selanders botaniska upptäckter inget Padjelanta förstår du.
Padjelanta är alltså inget som dimpt ner ifrån himmelen rakt upp och ner, utan det ligger vetenskap bakom att vi har det.
Att vi har Padjelanta kan vi tacka folk som Selander, Hammarskjöld och Sundius för.
Fel antagande alltså. Får se då vad du kommer att tycka om min text om området när den så småningom dyker upp.