Jag är nyss hemkommen från utlandet. Jag och tre kamrater har genomfört en kort tur i djungeln.
Det kändes lite pirrigt eftersom jag inte är så van att tolka de signaler man får från sin omgivning i denna främmande miljö. En stor skillnad jämfört med den svenska fjällvärlden är den enorma artrikedomen och den mer eller mindre öronbedövande ljudmatta som oavbrutet bombarderar främlingens trumhinnor. Jag försökte ibland urskilja de olika lätena, men för det mesta var det bara dova, gutturala strupljud som urskiljde sig från det övriga ljudet.
Turligt nog befann vi oss i ett område där det var gott om vattenhål. Vid desa tycktes ett lugn infinna sig. Där var det tystare och lugnare än någon annan stans i djungeln. Därför vandrade vi också från vattenhål till vattenhål och sköljde våra torra strupar. Det fanns gott om varelser vid alla vattenhålen. De tycktes ofta stanna lite längre än nödvändigt för att bara släcka sin törst. Jag fick en känsla av att närheten till vattenhålet skänkte en sorts trygghet och därför stannade däggdjuren gärna en stund innan de lämnade säkerheten och gav sig ut i den myllrande omgivningen med dess faror och lockelser.
Vi bodde i en spartanskt inredd hydda bara 500 meter från det allra största viltstråket. Vi sov oroligt på nätterna på grund av de aldrig tystnande lätena. Men det gjorde inte så mycket. Vi sov hela resan hem...
... från Köpenhamn.
Hur kommer det sig att jag hör Arne Weises röst läsa din text...?
Det kan vara intressant att fara på storstadsdjungelsafari,men jag själv blir lite överstimulerad och längtar då numera väldigt fort hem till skogen.
Välj era ord, vetja!