Vi hade en ovanligt tät dimma med duggregn när vi vaknade på morgonen. Nätt och jämt kunde vi skymta Låktatjåkka fjällstation 20-30 meter bort. Valet att ligga och dra sig en stund var lätt.

Så småningom åt vi frukost, men återvände till våra pocketböcker. När klockan passerat 10 och ingen som helst förändring kunde skönjas gick jag in till Mari och Per på stationen för att kolla vad yr.no utlovade.

Något förvånad blev jag när Per visade mig bilder från Björklidens webb-kameror: Strålande sol!

Nu blev valet lättare. Vi packade ihop tältet och började färdas söderut genom Guoblavagge. Det var faktiskt så dimmigt att vi stundtals inte kunde se från ett röse till nästa.

Vi gick över stora snöfält när vi närmade oss de första sjöarna. Plötsligt stod vi mitt på ett stort fält och såg absolut ingenting. Allt var som ett grått töcken. Vi gick lite på måfå söderut och såg så småningom en klippa sticka upp ur snön. Vi gick dit... och som genom ett trollslag (jag vet, det låter banalt, men det var så det kändes) skingrades dimman framför oss och solen strålade. När vi vände oss om var dimman exakt lika kompakt som tidigare. De få minuter vi stod där böljade dimman fram och tillbaka ett par gånger. Det var så uppenbart att vi hade kommit till periferin av det ökända Låkta-locket.

Två vägvisare

Dessa två videosnuttar är tagna med några få minuters mellanrum.

Halvvägs upp i Harpasset

Vi fortsatte nu uppför Harpasset och tittade på den fantastiska tältplatsen som gömmer sig där. (Jag undrar när jag första gången ska få anledning att utnyttja den?)

Att vandra söderut genom Latnjavagge i solsken med gott om vatten i alla jokkar är en intagande syn. Den östra fjällväggen påminner dessutom om japanska trädgårdar med sina grönskande klipphyllor och små vattenfall.

Det var nästan folktomt vid forskningsstationen. En ensam ung kvinna jagade insekter med håv. Veckan därpå skulle det komma fler.

Forskningstationen i Latnjavagge

När vi vek av österut längs stupet mot Gorsavagge gassade solen rejält, men det är alltid en njutning att gå på den sviktande marken och njuta av den storslagna utsikten. Dessutom kunde vi njuta av en mycket vacker fjällvråk med utbredda vingar som bestämde sig för att spana in oss en lång stund.

Ovanför Gorsavagge

Att målet för dagen var Frippes fall var förstås självklart och vi kunde inte ha valt en bättre dag för vårt besök. Solen gassade, vi svettades och temperaturen på fallet var garanterat behaglig. Sjön som fallet kommer ifrån är ju knappast mer än meterdjup, så det behövs inte stark sol under så lång tid innan det har en ytterst angenäm temperatur.

Anders i och vid Frippes fall