Vi "panikvaknade" denna morgon av gassande solvärme. Det var bara att kränga sig ur sovsäck och tält och traska rakt ner i sjön. Ljuvlig, uppfriskande svalka! Trots den intensiva värmen visade det sig att himlen hade betydligt fler moln idag än igår, och fler och tätare molnmassor var på väg. Men sådant är det ju, fjällvädret, nyckfullt och underbart.

Efter bad och frukost axlade vi ryggsäckarna, men vandrade bara en knapp kilometer till sjöns sydostspets, där vi lade av oss säckarna och istället packade vi vår lilla dagturssäck med vatten, kikare och kamera.

Lägre moln var i antågande och innan dess ville vi väldigt gärna få en överblick över Sulielmamassivet från norr.

Här lämnade vi ryggsäckarna.

Vi vadade - torrskodda - jokken från sjön och angrep topp 1172 från norr. Den visade sig vara en alldeles utmärkt utsiktspunkt - utan toppröse! Jag vet att några här på Utsidan tycker att rösen är en styggelse, men jag måste erkänna - vi byggde ett - litet.

Livskamraten vid röset.

Utsikt mot Sulitelma.

...och igen...

När vi satt däruppe och njöt så kände vi båda att vandringen faktiskt började närma sig sitt slut. Så därför satt vi kvar... länge... Vi upptäckte då ett litet rött tält vid Stadaks norra strand. Kikaren åkte fram: Hilleberg, Nammatj GT, 2 eller 3 var svårt att avgöra. De båda tältarna tog sig ett förmiddagsdopp...

Så småningom var det ändå dags att ta sig ner igen. Ryggsäckarna låg där vi lagt dem, men nu kändes de tyngre än någonsin. Vi fortsatte ner mot Stadak och följde sedan i stort sett stranden mot sydväst. Under vandringen förundrades vi över det enormt stora antal gräshoppor som fanns där. De fanns överallt. Tusentals!

Anders_sthlm Look-alike!

Strax innan sjöns västände kommer en mycket liten jokk rinnande från norr. Där stannade vi för att äta lunch. Medan vi sitter där kommer ett ungt par vandrande. Vi samtalar en lite stund. Det visar sig vara de två som vi såg vandra nere på leden längs Sårjåsjavrre igår, och det var förstås de som vi hade sett nakenbada vid det röda tältet, en detalj vi var finkänsliga nog att inte berätta för dem...

Varför nu denna omotiverade fokusering på nakenhet? Jo... här kommer en nöt ni kan försöka knäcka. Vi har - varken förr eller senare - träffat detta par. Trots det skickade de nakenbilder på sig själva till mig, bara någon vecka senare. Det finns en helt logisk (hmm, nåja...) förklaring till detta. Tre frystorkade poäng till den som först kommer på förklaringen.

Innan de gav sig iväg hade vi tipsat dem om vår underbara tältplats norr om Labba, ett tips de utnyttjade, visade det sig.

Lunchplats med Hammaren i bakgrunden.

Vi åt vår lunch och funderade: Vad ska vi göra nu? Förvånande - och glädjande - nog var Livskamraten inne på att klätrra lite mer. En liten bit upp i sluttningen mot Suliskongen eller Stortoppen lockade. Vi svängde därför mot sydost mellan Stadak och sjön 976.

Sjö 976 från öster. Sorjostjåhkkå till höger.

Målet var den lilla sjön 1132 och den platå den ligger på. På avstånd såg det ut att vara en ganska lättvandrad snöbrant upp till sjön, men ju närmare vi kom desto brantare blev den. Det som på kartan ser ut som en gansk lätt klättring, visade sig var oss övermäktig. Snön hade drivit upp och var - nästan - ett överhäng. Bara 20 meter under kanten var vi tvungna att vända. Vi vandrade ner hela vägen och fortsatte sedan rakt västerut.

Ungefär när vi passerat riksgränsen får Livskamraten fnatt. Hon vill upp - igen! En sista gång.

Så, vi klättrar ett hundratal höjdmeter rakt söderut, precis väster om gränsen. Och visst får vi lön för mödan!

Här sluttar snö- och isfält kraftigt. En jättelik renhjord rör sig fram och tillbaka på sluttningarna, och moln och dimmor böljar nu fram och tillbaka.

Vi letar upp en torr plats, tar av oss packningen och låter oss sjunka ner. Sen sitter vi bara stilla... och väntar... länge... Ingen av oss vill bryta förtrollningen. Det känns - bokstavligen - som om vi suger ut det allra sista som Sulitelma tänker bjuda på... denna gång. Här är stenigt och kargt, fuktigt och rått... Det känns verkligen som om vi befinner oss på Sulitelmas mörka sida... och här är SÅ vackert och stämningsfullt.

Detta Youtube-klipp är taget från denna plats:

http://www.youtube.com/watch?v=SX34HdqBSTs

Jag vet inte hur uppbrottet gick till, men så småningom fortsätter vi mot nordväst. Det allra sista som Sulitelma bjöd på, ägde rum vid den västra änden av sjön 976. Vi vandrade över ganska torr myrmark med en hel del små gölar och bäckar. Plötsligt hör vi ett fågelläte som vi inte känner igen, men fågeln hade den goda smaken att landa strax intill. Det är en av de trevligaste fåglar jag vet - den smalnäbbade simsnäppan. Den underhåller oss en god stund med sitt virvlande i vattnet.

Smalnäbbad simsnäppa

Bara några meter senare skrämmer vi upp 7-8 ripungar som under tumultartat flaxande försöker hitta ett nytt gömställe.

Vi fortsatte först mot nordväst, vadade några jokkar från Sorjostjåhkkå och följde sedan vattendraget på västra sidan vidare norrut i riktning Sårjåsjavrre.

Vi slog upp tältet vid en liten jokk - så klart - en dryg kilometer söder om leden.

Positioneringen gäller denna gång inte tältplatsen, utan vår sista utsiktsplats en liten bit upp mot Suliskongen.