Förra året när det var dags att fira konsumtionsdagen den 14 februari tog jag och den bättre hälften en dags vandring i skogarna hemmavid. Det blev en heldag med såväl fika som swag i skogen:
I år, med mitt förestående äventyr i sommar, bestämde vi oss för att göra om det. En annan runda i år och nu skulle lite utrustning testas samtidigt. Inte hårdtestas, det handlade mer om funktionalitet och att lära sig hur grejerna beter sig, inte helt oviktigt. Det vi plockade med oss var:
- Klocka: Suunto Traverse
- GPS Nödsändare: SPOT GEN3
- Vandringsstavar: Black Diamond
- Gas-kök: Primus Express
- Handskar: Sealskinz
- Videokamera: Sony HDR-AS 100 & RM-LVR2
- Fäste videokamera: Sony VCT-BPM1
Det skulle visa sig att några grejer funkade precis som tänkt, annat inte riktigt så... Häng med!
Klockan är som jag beskrivit en tämligen modest vandringsklocka. Den har många funktioner jag aldrig kommer använda men de många möjligheterna till inställningar gör att jag får vad jag behöver. Nu ville jag låta den positionera mig varje minut och rita upp rundan. Allt fungerade som tänkt bortsett från en sak: autopaus. Den är inställd på att pausa registrering om hastigheten sjunker under 3 km/h och det funkade som sådant. Tanken är givetvis att du efter en runda ska kunna se hur lång tid du faktiskt var igång, snitthastighet under rörelse och liknande utan att behöva komma ihåg att pausa om du stannar och kissar, fixar käk eller bara njuter av utsikten. Problemet är att om du går i lite terräng är det lätt att komma under den hastigheten, speciellt i kraftigt motlut. När vi gått denna runda som vi visste var minst nio km visade klockan bara dryga 3,5. Så den funktionen stänger vi av i vandrings-mode, den passar bättre på löpning.
GPS-sändaren var helt otestad. Tanken är, som jag beskrivit förut, att den dels kan användas för nödanrop vid kris, dels positionerar den mig och jag kan sända förinställda meddelanden med en knapptryckning. Dessa meddelanden kan jag styra till mail, sms och/eller twitter/facebook. Man sätter dessutom upp en "share-page" som man kan dela ut på blogg, till kompisar eller som man känner. Man kan skicka två olika meddelanden, "Check In/OK" och "Custom". Enligt beskrivningen är det senare en bra grej att använda till den närmaste familjen medan det förra mer är för info/skryt. Det fungerar i sig precis som aviserat, men ett par saker lärde jag mig. För det första, det är viktigt hur man utformar meddelandet som går ut till mail och twitter. Gör man inte det är det risk att det inte framgår tydligt vad det som postas eller kommer in i inkorgen. Det andra är att båda meddelanden går till twitter, inte bara det "allmänna". Det som föreslogs skulle användas till närmast sörjande gick inte att koppla loss från twitter vilket alltså innebär att det inte är någon som helst skillnad på de två. Jag har påpekat detta för supporten, de svarade att jag uppfattat det hela korrekt och rekommenderade mig att koppla bort twitter innan jag skickar "custom". Intressant eftersom poängen med denna är att man har den för att man troligen befinner sig där man saknar mobiltäckning...
Nå, för övrigt var det som tänkt. Den positionerade mig var tionde minut och det kan man se på den delade kartan. Det verkar dock som att positioneringarna försvinner efter en vecka här, vi får väl se. Här kan man se positionerna, samt de olika meddelanden jag skickat.Jag kan också exportera informationen och skapa mig en googlekarta av detta, att ha senare, eller som arkiv eller nåt, men som ni kan se behöver den jobbas lite med...
Vandringsstavar hade jag visserligen sedan tidigare, men jag ville ha ett par som dels var lättare, dels om var enklare att transportera. Valet förr på Black Diamond Distance Carbon FLZ. Väger endast 365g och är som ni kan se via länken ovan tredelade. De är av kolfiber som givetvis låter fräckt men som killen i butiken sa: "Alla stavar som fastnar i en klippskreva knäcks om du fortsätter gå..." Det följer med utbytbara spetsar och även om jag hoppas slippa is i sommar är det ju bra att ha. I butik tyckte jag att den tredelade konstruktionen gjorde att staven kändes lite "rickig" när man satte ner den och vickade lite på den. En tvådelad eller en teleskopstav har givetvis inte samma bekymmer. Men det ska sägas att vid användning i skogen var det inget som märktes av alls. Stabila och pålitliga när man väl vant sig vid att de knappt väger något alls... Enda saken jag kunde reagera lite på var handlovsremmarna, jag hade svårt att få dem att sitta naturligt och bra. Blir till att testa och prova olika inställningar.
Köket jag valde att köpa till slut efter en del kollade och funderande var ett Primus Express Stove Set. I lådan finns själva brännaren med hållare för kastrullen, ett vindskydd, en 1-liters kastrull med plastlock (som kan användas som durkslag) samt en plastinsats att använda som uppläggning eller som i vårt fall för att dela på maten. Jag funderade på att skaffa ett MSR Reactor också, den verkade vara lite mer effektiv och utrymmeseffektiv, men då begränsas jag till kastrullen och dessutom är lågan svår att reglera, det är fullt spjäll eller inget. Primusköket väger 449g utan gasbehållare (som får plats i insatsen när den är packad) och tar inte med plats än en stor grapefrukt. Typ. Vi hade med oss en burk Felix Gulashsoppa ut, monterade ihop köket, hällde i soppan, tände på gasen och ställde dit kastrullen. Jag skojar inte, det var HETT inom tre minuter. Sjukt nöjd med effektiviteten på den! Kommer funka skitbra både att göra gröt på och att bara koka upp vatten till frystorkat. Jag filmade det hela, men tyvärr kan jag inte visa det, mer om det nedan...
Behovet av bättre handskar blev klart när jag testade regnstället i en av vinterstormarna. Våta handskar när det blåser gör ingen glad. Helst hade jag velat hitta ett par som hade såväl Windstopper som Gore-Tex i sig. Det har dock visat sig att det inte är lätt att leta på nätet efter sådant, specifikationsdetaljerna från en handske till en annan varierar så mycket så att det är omöjligt att jämföra. Och en handske vill man prova, de storlekarna är knepiga. 10? XL? I butiken blev jag rekommenderad Sealskinz All weather Cycle XP Glove. En cykelhandske, visst (den är vadderad i handflatan), men 100% vattentät. Ingen windstopper, då fick det bli skidhandske och jag var ju ute efter en smidig handske att dra på mig om vädret så kräver. Jag valde L även om kanske XL gick lättare på handen, men jag gillar en handske som sitter tight. Trots den mindre storleken är fingrarna dock lite långa... Dessutom, när jag borstade bort snö på en skylt vi skulle läsa på i skogen kunde jag ge mig fan på att jag kände vätan gå igenom fingertopparna. Jag lyckades inte replikera det, det ska testas ordentligt under vattenkran här hemma. Och attan vet om man inte ska ha en vindtät i alla fall. Jag är varm av mig och en våt handske kan vara ok ändå, om den är vindtät, känns det som.
Min videokamera har jag haft ett tag nu, jag kan den och vet att jag är nöjd med den. Nu skulle jag testa den tillsammans med ett ryggsäcksfäste jag skaffat, så man slipper plocka upp den varje gång, bara att trycka på knappen, liksom. Till kameran har jag en sorts "fjärrkontroll" som i grund och botten är en liten skärm jag kan ha på handleden och där se vad som syns i sökaren, starta/stoppa, samt göra lite basinställningar. Fästet till ryggsäcken är av kardborretyp tillsammans med ett fäste som gör att man kan vinkla kameran i fyra olika riktningar. Tillsammans med handledsfjärren är det lätt att se till så horisonten är hyfsat rak och att vinklingen upp/ner är korrekt. Det var smidigt att använda, men för att spara batteriet slår kameran av sig efter en stund och det innebar att jag före varje tillfälle måste "väcka" den med en knapptryckning, vad jag kan se går inte det att göra från handleden. Jag måste alltså ändå trycka på själva kameran... Dessutom går handledsskärmen också i viloläge efter en stund, även om jag filmar, så kör jag en längre sekvens måste jag väcka den för att kunna avsluta inspelningen. Sånt bök är jag inte ute efter, jag får lusläsa instruktionerna och se om jag kan komma runt det.
Det stora problemet med kameran kom dock på väg till vår lunchrastplats. Jag filmade under promenaden och rätt som det var hörde jag att kameran stängde ner inspelningen själv. Jag tänkte väl att jag kanske kommit åt avtryckaren på handleden och startade bara upp den igen. Jag fortsatte filma under resten av turen samt att ta kort, men när jag kom hem upptäckte jag att INGET efter den händelsen fastnat på minneskortet och den sekvens som avbröts var skadad och gick inte att visa. Jag testade igen, kameran beter sig som att den filmar, men inget fastnar. OK, så något har hänt med kortet då? Formaterar om kortet. Det går inte. Vare sig sittandes i kameran eller i en separat kortläsare. Dra. Åt. Helvete. Visst, det är tur att jag upptäcker det nu, att jag inte går fyra veckor på fjället och bara tror att jag filmar, men frågan är om det är kortet eller kameran som felet ligger på. Just nu är det ju kortet, visst, men tänk om det var kameran som gjorde det? Lyckligtvis är det mindre än två år sedan den införskaffades och det var på NetOnNet, så det får bli att åka dit och be dem titta på det. De är aldrig krångliga med klagomål eller reklamationer. Håll tummarna!
Nå, på det stora hela taget var det en mysig dag. Det är härligt att vara ute och att få fira Alla Hjärtan med mitt hjärtas dam gjorde givetvis det hela lite extra speciellt. Som ni kan se på filmen nedan fick Lotti en kompis utöver mig med sig på denna vandring, men efter att jag tröttnat på att han hängde henne i hasorna och gned sig skällde jag ut honom och han sprang då till skogs och kom aldrig mer igen... Vi forcerade en brant stigning till en utsiktsplats och även om solen väntade till de sista 20 minutrarna med att bryta igenom molntäcket är Göta Älv-dalgången en vacker syn från ovan. Dagarna efteråt gjorde sig vaderna påminda, så låt oss hoppas att vädret vänder nu så vi kan ut och nöta mer på helgerna.
Planeringen går vidare, kul att du hänger med. Koppla nu av med en liten morgenspatziergang i Utby:
Det var verkligen lättvandrat. En kort knöl att ta sig över på de första hundratals meterna men sedan bredde kalfjäll och dalgången söder om Getryggen ut sig med milsvid sikt tack vare vädret. Men kunde se vandrare framför sig på leden som ett pärlband men också lika många som som slagit paus och bara satt och njöt av det fantastiska framför ögonen. Det var enstaka vad, det var spänger över våtmarker och det var torrstigar över hedar med lappjung vars klockor lyste ljusrosa utmed sidorna.
När vi gick upp kunde jag konstatera att alla linor och pinnar satt på sin plats. Vårt fina Hilleberg Nammatj EX hade gjort sitt jobb med den äran. Efter en stund kröp solen upp över fruntimmersklumpen och på Lottis sida blev det snabbt varmt i tältet. Lika bra att gå ut och medan Lotti tömde liggunderlag och packade sovsäckar började jag koka havregrynsgröt med blåbärssoppepulver. Vi var inte först ur tälten men långt ifrån sist. Folk kravlade ur sina kokonger och man hörde gasolkök brusa lite här och var. Himlen var blå och nästan molnfri och från söder blåste en kraftig vind. När klockan var vart i nio var vi redo att ge oss av och påbörjade den tre km långa nedstigningen till bron igen för att där vika av norrut över fjället. På vägen ner gick vi över ett antal små bäckar och i nästan var och en av dem stod en öring. Det fick mig att minnas när en ganska stor sådan hoppade över min fot vid ett vad på Kungsleden. Det är så häftigt att de lever i dessa miljöer. 
Blåhammarens Fjällstation ligger på 1086 möh och är med det Sveriges högst belägna dito. I stort sett alla beskrivningar av JT talar om den långa sega uppförslutan från Sylarnahållet de sista sex km av leden. Jag är inte vän av motlut så jag såg inte fram emot den, speciellt som det avslutade den längsta etappen på resan, 19 km. Det är givetvis individuella upplevelser allt detta men jag tycker ju att man hellre ska "varna" för stigningen till Sylarna, eller än mer den första biten efter bron, då man ska upp över krönet på det första fjället så att man ser Blåhammaren som en silhuettkuliss på toppen av fjället, vansinnigt långt bort och till synes onåbart. Den var brantare, klippigare och på det hela taget mer intensiv. Visst, de sista sex km var långa och bitvis sega, men i några långa stycken gick det plant på skrå så det fanns gott om tid för återhämtning. Mitt tips: var inte orolig för uppförsbacken till Blåhammaren! 
På vägen ner från Sylarna möttes vi av en herre på MTB som hälsade glatt, precis som alla andra . När vi sedan var på väg uppför efter bron kom han ikapp och körde om oss istället. Vi var vid det här laget ganska nära krönet och väl dör stannade han för en liten paus och fotografering av sin cykel i det fina landskapet. Vi kom då ikapp honom istället och språkade lite snabbt innan an rullade vidare. Han hade startat med tåg & buss från Åre i morse och skulle cykla JT under dagen. Han påpekade att detta var en enkel led att cykla sett till underlag och liknande och jag försökte käcka till mig genom att påstå att det som väl mest var i vägen här var turister och vandrare. Han menade på att det finns gott om plats för alla och att det trots allt är bra att det kommer folk då den här bygden behöver varje skattekrona utifrån som den kan få. Han själv hade visserligen en ganska tydligt sydsvensk dialekt men kallade sig själv "deltidsbrandkåren" i trakterna så man får väl ge honom lite cred för att tänka på omgivningen och inte bara vara sommargäst.
Skulle inte rekommendera handskar som sitter tight om de samtidigt är tunna. Bättre då att ha en handske som värme bra och istället ta av sig den tillfälligt när man behöver jobba med något finlir.
Mitt första test med en lätt och billig lösning fungerade inte alls. Tunna ull liners kombinerat med latexhandskar som används inom sjukvård. Ett flexibelt och samtidigt helt tätt system som borde fungera bra tyckte jag. I praktiken blev det allt för tunnt med knappt någon luft som isoliering. Vid minsta fall i temperatur med lite vindpustar eller regn blev jag kall om händerna.
Hoppas du hittar något som fungerar bra för dig.