Jag har rott 300 meter. Det var som fan.

Under de 430 kilometer som är Kungsleden stöter man oundvikligen på sju - åtta passager av olika längd som behöver göras över vatten. Det är klart, i teorin kan man gå runt den vattensamling man ska passera men då är min gissning att vandringen blir kanske 30 % längre, för att inte tala om att det blir oledat och osäkert. Somliga söker den utmaningen, andra inte. På de allra flesta av dessa finns dock som tur är möjligheter till båtfärd över sjöar och deltan. I ställen som Kvikkjokk och Adolfström sköts det av sympatiska och genomtrevliga personer som för en avgift kör över dig samtidigt som de berättar historier om området du befinner dig i och pekar ut sevärda miljöer. Björn Sarstad med Kvikkjokks båttrafik (se bild nedan) är ett strålande exempel på människor du möter och aldrig glömmer. För att komma till Saltoluokta får du åka med fjällstationens båt från Kebnats, en transport som är tidsmatchad med bussen från Vakkotavare, en sorts förlängning av lokaltrafiken helt enkelt, och så har du ställen som Vounatjviken, där den lokala samefamiljen driver stugby för rika italienska ripjägare och med en sorts monopol på båtöverfarterna kan bete sig lite som de vill och också gör det. Ingen där är något socialt geni och det kvittade i princip vem man pratade med under vandringen, alla som passerade Vounatjviken hade någon historia att berätta om otrevligheter, spydiga kommentarer och förminskande maktspel. Märkligt, men som sagt, har man ingen konkurrens behöver man ju inte bry sig.