Låt mig börja med en varning. Inlägget är långt. Läs det i omgångar eller bered dig på att folk knackar på dörren innan du är färdig. Och du - klicka gärna upp bilderna, de gör sig i större format! (Detta är en ren kopia av ett inlägg på min "vanliga" blogg, så bilderna blir lite ihoptryckta nedan men ser bra ut vid uppklick!)
Det är i skrivande stund i stort sett två och en halv månad sedan vi genomförde årets fjällvandring, Fjällräven Classic. Jag och Lotti vandrade ungefär elva mil från Nikkaluokta till Abisko i ett vandringsevent som lockar över 2 000 deltagare från hela världen. Det var dels ett sätt att köra lite budgetsemester efter vår ofrivilliga ombyggnad av huset i vintras, dels helt i linje med vårt nyvunna intresse för vandring och friluftsliv. Men det var också lite av en prövning för att se om mitt projekt för 2016, att vandra Kungsledens alla 43 mil var en bra idé eller om jag skulle få lägga det på hyllan. Som ni förstår av rubriken på detta inlägg kommer det att bli av.
Jag brukar ju reseblogga löpande per dag, men det var inte aktuellt denna gång. Det var ingen idé att räkna med täckning, det fanns ingen möjlighet att ladda prylarna och rent ärligt var man lite för trött på kvällarna för att göra något seriöst försök. Jag körde dock med en gammal hederlig dagbok som jag skrev i för hand, med penna på papper, varje kväll. Orken fick ge hur mycket jag skrev men huvudsaken var att få ner något eftersom jag ju samlade på mig erfarenheter här. Saker jag kunde ha nytta av på #kungsleden16 och lära mig av. Så det här blir mer en övergripande berättelse av vad vi gjorde, hur vi upplevde det och lite bilder av hur det såg ut. OK?
Vi tog tåget upp. Det kan tyckas som ett rookie-misstag men vi ville göra resan till en del av äventyret och inte behöva böka med ryggsäckar på flyget. Vi skulle dessutom ha med en extra väska, en med grejer som skulle fraktas från starten i Kiruna till målet i Abisko, att vänta på oss där. Fler väskor på plan kostar en slant så vi bokade istället tåg i god tid och tyckte vi kom undan med en bra deal. Om man bortser från att vi blev cirka tio timmar försenade på grund av både växelfel i Lerum och urspårning norr om Gävle. Det var inte vi som spårade ur, men på grund av det fick vårt tåg köra inlandsbanan istället med allt vad det innebar. Väl i Boden hade vi tur och kom med ett tåg som gick efter någon halvtimma. De som skulle till Nikkaluokta (antagligen för att tälta där inför starten gissar jag) fick sätta sig på en buss i Boden. Det är ungefär 40 mil... Nå, vi hade som sådant ingen brådska, vi skulle starta dagen efter, men vad som var lite tråkigt var att vi inte fick lämnat in vårt extrabagage denna dag utan fick ta en extra tidig morgon för att hinna med det innan bussen gick till starten i ovan nämnda Nikkaluokta. Allt flöt dock på utan bekymmer, min ryggsäck vägde in på knappa 20 kilo (kommenterat av två asiatiska tjejer vid vågen som "You strong!") och Lottis dryga 15. Jag bar tältet och hon bar maten, för övrigt bar vi vårt eget.
Klockan 9 gick den gemensamma starten till tonerna av "Highway to Hell" och som ett mänskligt lämmeltåg gav vi oss iväg västerut. Före starten kom en känsla över mig som var lite oväntad. Där stod jag, vid porten till fjällvärlden, med naturen framför mig, med äventyret oskrivet, som inför en sorts födelse, en sorts sammansmältning. Ödmjukheten inför storheten i detta var överväldigande, en klump bildades i halsen, min sikt blev något suddig och rösten brast nästan när jag tackade Lotti för att hon ville göra detta med mig, att vi gjorde detta tillsammans. Det här skulle bli bra.
Upplägget på FC är ganska enkelt. Du ska ta dig de elva milen för egen maskin, du bär med dig allt du behöver, du får inte bo i stugor på vägen och du ska ta hand om dina sopor och ditt avfall. Mat, bränsle, bröd och karta ingår i startavgiften och på vägen passerar du sex checkpoints där du ska anmäla dig och stämpla ditt FC-pass. Det finns ingen tidsgräns för hur lång tid du får ta på dig men efter ett visst datum bemannas inte checkpoints längre. Allt sker under eget ansvar och skulle det hända dig något får du själv se till att ta dig till en station för att få hjälp. Så samtidigt som det var väl organiserat var det också så nära en "riktig" fjällvandring man kunde komma med tanke på omständigheterna. Vi hade bestämt oss för att ta fem dagar på oss, fyra nätter i tält. Hotell var bokat på Abisko turiststation 12/8, vår 26:e bröllopsdag, men att snitta ungefär 2 mil om dagen ska ju inte vara några problem.
Första dagen tog vi oss till Kebnekaise Fjällstation och bortom, totalt lite drygt 20 kilometer. Till en början gick man väldigt mycket tillsammans med andra vandrare (alla FC-deltagare lätt igenkännliga på det orange skynket alla bar på ryggsäcken) så det blev lite köbildning över broar och i trånga passager, men efter någon dryg timma kom ett naturligt stopp vid sjön Ladtjojaure där Lap Dånalds sålde renburgare och kaffe. Efter det blev det mer utspritt och även om man aldrig blev helt ensam på fjället under vandringen framöver så blev det heller aldrig lika trångt som de där första kilometerna. Vi blev snabbt varse att underlaget skulle bli en utmaning. Just den här sträckan som FC går är väldigt populär, lite av svenska fjällens autobahn. Det innebär att leden blir sliten och upptrampad och det som är kvar är stenarna, i storlekar varierande från apelsin till medicinboll och oftast såpass nära varandra så att du inte kan sätta ner foten mellan dem utan du får hela tiden titta ner i backen och avgöra om du ska balansera på stenarna eller vrida/vinkla fötterna mellan dem. Detta för med sig två saker: 1) Det går långsammare att ta sig framåt än du hade trott. 2) Du tittar i högre grad på din skosnörning än på det fantastiska landskap du har framför dig. På tåget från Boden stötte vi på ett gäng herrar från Småland någonstans som var uppe för femte gången eller nåt och de rådde oss att stanna när vi ville njuta av utsikten och omgivningarna, att försöka gå på detta underlag utan koll nedåt kunde kosta mer än det smakade. De tipsade också att inte glömma att vända sig om och se på det vi lämnade bakom oss, ofta en väl så spektakulär vy. Detta tog vi till oss och hade stor glädje av.
Det finns som sagt inga tidskrav på FC, men det är tydligt att för många är det viktigt att göra vandringen på en viss tid, gärna kortare än förra året. Smålänningarna vi träffade på tåget startade fyra timmar efter oss men när vi pausade vid fjällstationen efter 19 km kom de glatt intravande och hejade. Var och en gör givetvis som de vill men för oss är vandringen en upplevelse för stunden, en möjlighet att stanna upp och ta in det som är omkring. Fast det är klart, är det femte gången man går den här sträckan har man ju redan sett den... Vi gick vidare någon timma efter stationen och fann ett bra ställe för tältet vid foten av Keb-massivet. Vi gjorde vår mat och satt i lä bakom en sten och lät blicken vila österut på dalgången och därifrån vi kommit. Tältet var uppslaget, sovsäckarna utlagda och första dagen över. allt kändes bra.
Dag två hade 25 km på schemat. Planen var att tälta vid Sälkastugorna som vi läst oss till hade gott om tältplatser och bra tillgång till vatten, något vi snabbt lärde oss var viktigt vid val av läger- eller rastplats. Vatten överlag fanns det ju gott om som sådant. Små jokkar här och var, större glaciärflöden vid foten av Kebnekaise, större och mindre dammar. Och gott var det! Vi fick en varning när vi startade dock eftersom sommaren var senare än brukligt i år. Vattnet var fortfarande givetvis drickbart, men vi skulle ta ur flöden där det var lite "fart" på vattnet, inte där det stod still eller bara sipprade fram, eftersom det kunde finnas lite väl mycket humus där. Som svensk är man ju van vid att vattnet som regel är drickbart, men det var tydligt att många av de utländska vandrarna såg detta som extra häftigt och exotiskt. Samtidigt såg man gott om folk som gick med både en- och treliters vattensäckar på ryggsäcken. Bra att dricka, visserligen, men att bära det när du kan fylla på din halvliterflaska i princip när du vill? Mot slutet av vandringen, vid foten av Kieron, pratade jag med en kille som hade en treliters kamelpåse och han sa att han slutat att fylla den efter ett tag och nu bara körde med mindre mängd i stor påse. Visst, det finns en bakterierisk då, men på en sådan här kort vandring är det ett mindre problem. Han påpekade också att det fanns en praktisk poäng med den större påsen, man kunde fylla på den på kvällen och därmed ha vatten direkt på morgonen och slippa gå iväg att hämta det första man gör. Man kunde till och med välja tältplats utan att behöva tänka lika mycket på tillgången till vatten.
Där vi var första natten hade vi en fors av glaciärvatten bakom oss och i detta isande kalla vatten gjorde jag min morgontoalett. Inte i den stora forsen, men i en mindre kusin till den. Tro mig, det var kallt så det räckte och det var inga problem att vakna... Känsliga tittare varnas för bilder nedan. Att vakna upp till sol och bergen runt omkring oss och fjällabbens skri var magiskt. Vi packade ihop och gav oss iväg på en dag som skulle visa sig bli lite av en kamp för mig. Till en början var underlaget tämligen plant och fint, men ju längre västerut vi kom desto stenigare blev det. Jag hade inte fått ryggsäcken att sitta ordentligt och efter ett tag blev det trögt, ont och jobbigt. I motluten drog Lotti ifrån eftersom det för henne gick kanonbra. Jag kämpade på, humöret började påverkas och jag gjorde vad jag kunde för att inte låta det gå ut över min omgivning. Med varierande framgång, ska medges. Planen var lunch vid Singi, den checkpoint där man ansluter till Kungsleden och svänger norrut men tiden mellan pauserna blev olidligt långa för mig. Vi hade sagt att vi skulle stanna till var femte kilometer och aldrig har väl den sträckan varit så lång.
Nu låter det som om jag bara led denna dag men det är inte sant. Jag kunde fortfarande njuta av allt runtomkring mig, ta in landskapet och vara i mig själv i nuet, men jag sticker inte under stol med att ryggsäcken och den smärta den medförde la lite sardin på upplevelsen. Så varför justerade jag den inte? Det kan väl inte ha varit så svårt? Självklart inte, men jag hade inte haft några problem dagen innan och jag tyckte inte att jag hade ändrat på den sedan dess. Jag tänkte väl att det bara var ovanan, precis som att träningsvärk är lite värre dag två, liksom. Ont ska med ont fördrivas och all den jazzen. Skit samma, när vi började ta oss nedåt i dalgången mot Singi var det med en lättnad, så kan vi säga. Jag lyftes upp lite extra av det faktum att jag nu kunde se var jag kommer att vandra nästa år, vart jag kommer ta vägen när jag kommit hit. Det kändes märkligt nog lite "hemma" och Lotti fick givetvis fotografera mig där jag likt Gustav Adolf står och markerar positionen. Vi hade läst att denna etappen skulle vara jobbig och arrangörerna hade inte fel. De visste också vad de gjorde när de bjöd på kaffe och souvas med mos och lingon i bröd efter stämplingen.
Klockan var över 20:00 när vi äntligen kom över det lilla krön som gjorde Sälkastugorna synliga för oss. När vi slagit upp tält, ätit druckit en halv trefemma NG (vem fan vågar dricka mer öl strax innan läggdags i tält?) och kommit i säcken var hon 22:30. Vi tog oss en rejäl funderare utifrån dagens strapats (för mig). Den ursprungliga planen var att gå ännu längre i morgon och då över Tjäktja-passet, ledens högsta punkt. Lät tufft. (se höjdkurva överst i inlägget) Vi hade tre dagar kvar, kanske skulle vi dela upp kvarvarande sträcka mer jämnt (vi hade planerat för bara 15 km sista dagen)? Vi beslöt oss för två saker, det första att vi inte skulle känna oss tvungna att gå hela vägen till Alesjaure i morgon utan stanna tidigare om det kändes att det behövdes. För det andra skulle vi inte räkna vandringspass i kilometer utan i tidsenheter. En 10-15 minuters paus varje timma, vare sig vi kände att det behövdes eller ej. Vi köpte även lite choklad och snacks i Sälka att ha vid pauserna, något vi slarvat med hittills. Jag släppte upp alla remmar på ryggsäcken, hängde på mig den och drog åt. Jag kände direkt att den satt annorlunda nu och det visade sig också vara fallet när dagen var slut och vi slagit upp tältet i Alesjaure.
Klockan var över 20:00 när vi äntligen kom över det lilla krön som gjorde Sälkastugorna synliga för oss. När vi slagit upp tält, ätit druckit en halv trefemma NG (vem fan vågar dricka mer öl strax innan läggdags i tält?) och kommit i säcken var hon 22:30. Vi tog oss en rejäl funderare utifrån dagens strapats (för mig). Den ursprungliga planen var att gå ännu längre i morgon och då över Tjäktja-passet, ledens högsta punkt. Lät tufft. (se höjdkurva överst i inlägget) Vi hade tre dagar kvar, kanske skulle vi dela upp kvarvarande sträcka mer jämnt (vi hade planerat för bara 15 km sista dagen)? Vi beslöt oss för två saker, det första att vi inte skulle känna oss tvungna att gå hela vägen till Alesjaure i morgon utan stanna tidigare om det kändes att det behövdes. För det andra skulle vi inte räkna vandringspass i kilometer utan i tidsenheter. En 10-15 minuters paus varje timma, vare sig vi kände att det behövdes eller ej. Vi köpte även lite choklad och snacks i Sälka att ha vid pauserna, något vi slarvat med hittills. Jag släppte upp alla remmar på ryggsäcken, hängde på mig den och drog åt. Jag kände direkt att den satt annorlunda nu och det visade sig också vara fallet när dagen var slut och vi slagit upp tältet i Alesjaure.Tjäktja? Jovars, det var ett brant pass, men i min mening hade man överdrivit jobbigheten i förväg. Sett till hela sträckan finns det pass som är jobbigare i längden. En "explosiv" insats är inte alls lika kämpig som timmar i svagt motlut och ojämnt underlag, som är fallet den sista halvmilen före Kieron till exempel. Pauserna var perfekt planerade. De gjorde väldigt gott och kom lagom ofta. Se där något att lära sig.
Mygg, undrar du? Idag var dagen då vi på allvar började känna av dem. Hittills har det varit lite lagom blåsigt hela tiden och då håller de sig borta. Jag undrar om de sitter och kurar någonstans eller om de helt enkelt blåser bort... Nu är det så med mig och mygg att vi kommer ganska bra överens. De låter mig vara mer eller mindre och om de dristar sig att ta en munsbit så lämnar de väldigt sällan något efter sig i form av bett eller kli. Annat är det med Lotti. Hon förefaller falla alla bitande kryp i smaken som ett veritabelt schmorgosboard och det spelar egentligen ingen roll vad hon gör. Dessutom kliar det. Mycket. Vi var förberedda så tillvida att vi hade köpt myggmedel, US622, som vi i olika tester hade sett fått bra resultat. Såväl spray som stift fanns och när vi travade på i dalgången ner mot Alesjaurestugorna fick såväl kläder som exponerad hud behandling i flera omgångar. Nu är det väl så med myggmedel att dess effektivitet avgörs lite i kombination med den som har det på sig, men jag tyckte det funkade bra. Visst, det surrade rejält runt hatt och huvud och flera var de gånger då något flög lite för nära i samband med inandning vilket ledde till lite hostande och spottande, men jag blev i stort sett inte biten alls. Jag såg till och med några som dristade sig till att landa på handen för att försöka men som snabbt ångrade sig när de kände hur det luktade. Själva stugorna ligger på en liten höjd och ganska öppet så där hjälpte vinden till att göra kvällen med solens nedgång i svenska fjällvärlden framför fötterna sådär magisk och fin som man tänker sig den.
 |
Nej, jag har inte kissat ner mig, det är byxornas färg.        |
När jag lägger mig på kvällen börjar mina muskler jobba med återhämtning. Det liksom kryper i framför allt benen, det är svårt att ligga still, än svårare att somna. Det Lotti får lida när det gäller småkryp tar hon igen med en gudabenådad sömn så det blir inte mycket småprat efter sänggående innan hon snusar sött bredvid mig. Så där låg jag i fjällnatten och vände och vred på mig. Jag kan inte minnas att detta var ett problem när vi vandrade i Spanien, men det var ju å andra sidan ett tag sedan. Det här är givetvis jobbigt, man vill ju sova, man vet hur viktig sömnen är för återhämtningen och för orken nästa dag, men om ni är som jag vet ni att kan man inte så kan man inte. Det är bara att vänta ut. Så här i efterhand tror jag att detta var den värsta natten vad detta anbelangar så kanske är det på det viset att det handlar om tillvänjning, att det är en form av aktiv träningsvärk eller vad man ska kalla det. Bit ihop och kom igen, Jochen.
Fjärde dagen var planen 18 km med option på 2,5 till, beroende på hur vi kände det vid checkpoint Kieron. Första delen av dagen gick väster om sjön (Alesjaure) ni ser på bilden ovan. Det var mycket blötare och sörjigare idag än vad det varit tidigare, även det ett resultat av den sena sommaren, men överlag var det ett lättvandrat underlag och vi trampade på bra. Vattnet i sjöar och vattendrag har en märkligt isblågrön färg som fascinerar. Den är hart när omöjlig att fånga på bild även om jag kan se på bilderna efteråt att jag försökte många, många gånger... Man kan även gå på östra sidan av sjön och därmed passera en liten sameby men då behöver man vada längre norrut och med de blöta markerna rekommenderade man inte detta. Synd att fastna och behöva gå tillbaka 9-10 km, liksom. Kanske tar jag den sidan nästa år, för variationens skull.
Efter sjön öppnar landskapet upp sig lite och där började det också blåsa en del. De mygg som försökt hänga med oss var bokstavligt talat som bortblåsta och ju längre norrut vi kom desto mer tog vinden i österifrån. Efter ett tag fick jag ta av mig hatten och välja Windstoppermössan istället. Innan vi kom fram till Kieronmassivet hade vi fått veta att det gällde att fylla på vatten före ett renstängsel eftersom det inte fanns möjlighet sedan förrän strax innan checkpoint. Vi gjorde det och passade på att göra mat i lä av ett klippblock före bestigningen av berget. Vad som sedan låg framför oss är ett exempel på vad jag menar är jobbigare än Tjäktja-passet. 6-7 kilometer på stenigt underlag, uppför och på skrå på en bergssida. Därtill ganska kraftig blåst. Vi pratade inte speciellt mycket med varandra denna period, man borrade liksom ner huvudet och kämpade på, samtidigt som man hade full koll på var man satte fötterna. Men här är en av tjusningarna med vandringen, man behöver inte prata. Alla har fullt upp ändå, såväl med den fysiska aktiviteten som med processandet av alla intryck runt omkring. Många kallar det ett meditativt tillstånd, men jag skulle hellre vilja beskriva det som ett tillstånd där så mycket händer att man behöver vända inåt och koncentrera sig på koordinationen av kropp och sinne, alltså mer att koppla ihop allt som är du än att koppla ifrån.
När vi rundat berget bar det av brant nedför (= uppför nästa år) och inom kort satt vi vid foten av Kieron och käkade pannkakor i solen. Vi var nu bara några hundra meter söder om gränsen till Abisko Nationalpark och det är viktigt eftersom där får man inte tälta hur som helst. Vi hade alltså att välja mellan att finna tältplats här och gå de sista 17 km i morgon till mål eller att gå dryga 2 km till och hoppas på plats vid Abiskojaurestugorna och därmed ha de planerade 15 km kvar till sista dagen. Vi valde att chansa och även om det inte var skitlätt att hitta en plats att slå upp tältet på så gick det med lite god vilja. Som vanligt flockades folk kring bastun och trefemmorna, men vi käkade och gjorde oss redo för säcken istället. En ensamvandrande tjej som blev granne till oss sa att hon hört att det skulle bli regn och mycket riktigt, inte långt efter att vi krupit ner i värmen började det regna och det tog i ganska ordentligt. Det kom ytterligare någon skur lite senare under natten, men vårt Hilleberg-tält stod pall för detta och vi vaknade torra och fina morgonen efter. Vädret var bra hela vandringen. Jag höll ju koll innan vi åkte iväg och vi var ganska säkra på att vi skulle få regn varje dag i större eller mindre utsträckning. Nu visade det sig att detta var det enda regn som kom, resten av tiden var det 12-15 grader, en lätt bris och blandat med sol och växlande molnighet. Lite tur ska man ju ha också, eller hur?
En sak som jag tror kommer bli annorlunda när jag går själv är djurlivet. Nu såg vi några renhjordar på avstånd, fjällabbarna var ganska frekventa och lämmel sprang lite här och var men bortsett från det och någon enstaka ripa var det inte mycket vi såg. Tror nån det, djuren höll väl sig undan när området var fullt av vandrande människor med orange flaggor. Går man ensam föreställer jag mig att det blir lite annorlunda, framför allt söder som Singi. Men en sak slår det mesta. En av dagarna hörde vi ett ljud eka i dalgången. Som en hes hund, ett gällt skall. Vi stannade till och efter ett tag såg vi att det rörde sig i vegetationen på andra sidan av vattendraget i dalen. Rätt som det var hoppade något ur buskarna, ner i vattnet och började simma mot andra sidan, vår sida. Medan den simmade fiskade jag fram kikaren och när den kom upp ur vattnet igen hann jag se tydligt innan den försvann in i buskagen igen - en räv. Kunde det ha varit en fjällräv? Häftigt var det hur som helst och när vi var i Absiko gick vi till Naturum där och pratade med föreståndarinnan. Jag beskrev det hela, hon tog fram en bok och visade lite bilder och det stod klart att det var en fjällräv vi sett! Hon gratulerade oss och berättade att stammen sakta växer sig starkare och att de vet att det finns räv just i det området. Hon sa att jag absolut skulle skryta med att jag sett den, men att jag inte behövde tala om exakt var någonstans. Så det är nu min och rävens lilla hemlighet...
Sista dagen blev lite overklig. Det skulle ta slut. Vi drog ut på det så mycket vi kunde, tog en extra lång lunchpaus (då jag åt chili con carnen jag sparat med hänsyn till mitt tältsällskap) och njöt av soligt väder i fjällbjörkskog och mer och mer lummig terräng allt eftersom vi närmade oss Abisko. Par och grupper som vi lärt känna på vägen gick förbi oss bara för att senare bli omkörda av oss då de verkade sitta och njuta på samma sätt som vi, för att liksom få ut det gottaste ur det goda. Det blir ju så, efter ett tag märker man att man håller ungefär samma tempo som några andra, man slänger lite käft, tar kort på varandra åt varandra, konstaterar att de hade hittat ett lite bättre rastställe än vi och att flera var ute för andra, tredje eller femte gången i ordningen. Det är lite blandat det där, för samtidigt som det kan vara väl så trevligt att träffa andra och få deras input och berättelser så är det också väldigt skönt att vara för sig själv. Det är inte alltid jag är intresserad av att småprata bara för att jag sitter och luftar fötterna bakom en sten och av den anledningen är jag lite försiktig med att störa när det är jag som passerar. Jag hoppas jag finner en bra balans på det nästa år.
Och på tal om fötter: Vi klarade oss bra från skavsår båda två. Jag fick inga, men det är lite som med myggorna, jag verkar inte vara byggd för det. Visst, fötterna kändes och vissa av dagarna hade jag den där lite "brännande" känslan på trampdynorna, men jag var duktig med att tvätta fötterna varje morgon och på denna korta vandring kunde jag unna mig att ta på rena/nya sockar varje dag. Nästa år får jag tvätta strumpor för att kunna göra det, men principen tror jag är viktig. Lotti hade slagit in sina tår i Compede-paket och klarade sig nästan. Det blen en liten blåsa mot slutet, men på det stora hela ska vi nog inte klaga. Vi såg folk som såg ut att må bra mycket sämre och vi såg de som valt skodon som om de trodde att de skulle ut i Slottskogen och promenera. Alla sätt är som bekant bra.
Strax efter 14:00 den 12/8 gick vi igenom porten till Kungsleden och kort därefter in i målet vid Abisko turiststation. Jag kom 8 sekunder före Lotti, men det är ju inte speciellt viktigt. (eller hur...) Väl på rummet unnade vi oss rejält långa varma duschar (det var innan vi såg anslagen i korridoren att de bad gästerna spara på vattnet med tanke på alla gäster som var där) och kopplade av ordentligt innan vi gled ner till restaurangen och firade vår bröllopsdag med tjälknöl på älg, torskrygg och chokladmousse. Och vargtass.
Trodde ni det var slut? Sorry, jag har lite till bara, sen ska ni få ledigt, jag lovar.
Vandring är min grej, det är inget snack om saken. Jag trivs som fisken i vattnet och ingenting av det som hände under FC avskräckte mig från att genomföra mitt äventyr nästa år. Jag har redan börjat planera lite och det går inte en vecka utan att jag tänker på det. Släkt och vänner som var här och firade min 50-årsdag bidrog oerhört generöst med presentkort på Naturkompaniet till utrustning och jag har redan börjat nyttja dem i form av av Claes Grundstens bok samt Calazo-kartor över området. Jag funderar på vad jag ska ha för tält, hur jag ska lösa maten med mera. Det är jätteroligt!
Det hände givetvis mycket mer under vandringen och jag hade kunnat berätta väldigt mer detaljerat dag för dag, men detta inlägg blev ändå lite för långt och jag vill inte att ni ska få sittsår. Jag kommer fortsätta att uppdatera här allt eftersom inköpen blir gjorda och planeringen går framåt, men tills dess vill jag bara lämna er med en liten grej:
Jag har startat en insamling till Cancerfonden som är kopplad till min vandring. Vi kan tända hur många ljus i fönster som helst, sända styrkekramar över insta och be i valfritt religiöst samfund, men det enda som hjälper i kampen mot cancer är forskning. Pengar till Cancerfonden är pengar till forskning och om jag kan bidra till att det kommer in en slant vill jag göra det. Jag har satt en tusenlapp per mil jag ska vandra som mål, men varje krona som kommer in är en seger. Och har du inte råd eller möjlighet att bidra, hjälp till genom att sprida informationen till dem du känner. Ju fler som har vetskap om insamlingen, desto större är chansen att vi når målet tillsammans. Du hittar insamlingen om du klickar här.
Tänka sig, du orkade hela vägen hit!
Det var verkligen lättvandrat. En kort knöl att ta sig över på de första hundratals meterna men sedan bredde kalfjäll och dalgången söder om Getryggen ut sig med milsvid sikt tack vare vädret. Men kunde se vandrare framför sig på leden som ett pärlband men också lika många som som slagit paus och bara satt och njöt av det fantastiska framför ögonen. Det var enstaka vad, det var spänger över våtmarker och det var torrstigar över hedar med lappjung vars klockor lyste ljusrosa utmed sidorna.
När vi gick upp kunde jag konstatera att alla linor och pinnar satt på sin plats. Vårt fina Hilleberg Nammatj EX hade gjort sitt jobb med den äran. Efter en stund kröp solen upp över fruntimmersklumpen och på Lottis sida blev det snabbt varmt i tältet. Lika bra att gå ut och medan Lotti tömde liggunderlag och packade sovsäckar började jag koka havregrynsgröt med blåbärssoppepulver. Vi var inte först ur tälten men långt ifrån sist. Folk kravlade ur sina kokonger och man hörde gasolkök brusa lite här och var. Himlen var blå och nästan molnfri och från söder blåste en kraftig vind. När klockan var vart i nio var vi redo att ge oss av och påbörjade den tre km långa nedstigningen till bron igen för att där vika av norrut över fjället. På vägen ner gick vi över ett antal små bäckar och i nästan var och en av dem stod en öring. Det fick mig att minnas när en ganska stor sådan hoppade över min fot vid ett vad på Kungsleden. Det är så häftigt att de lever i dessa miljöer. 
Blåhammarens Fjällstation ligger på 1086 möh och är med det Sveriges högst belägna dito. I stort sett alla beskrivningar av JT talar om den långa sega uppförslutan från Sylarnahållet de sista sex km av leden. Jag är inte vän av motlut så jag såg inte fram emot den, speciellt som det avslutade den längsta etappen på resan, 19 km. Det är givetvis individuella upplevelser allt detta men jag tycker ju att man hellre ska "varna" för stigningen till Sylarna, eller än mer den första biten efter bron, då man ska upp över krönet på det första fjället så att man ser Blåhammaren som en silhuettkuliss på toppen av fjället, vansinnigt långt bort och till synes onåbart. Den var brantare, klippigare och på det hela taget mer intensiv. Visst, de sista sex km var långa och bitvis sega, men i några långa stycken gick det plant på skrå så det fanns gott om tid för återhämtning. Mitt tips: var inte orolig för uppförsbacken till Blåhammaren! 
På vägen ner från Sylarna möttes vi av en herre på MTB som hälsade glatt, precis som alla andra . När vi sedan var på väg uppför efter bron kom han ikapp och körde om oss istället. Vi var vid det här laget ganska nära krönet och väl dör stannade han för en liten paus och fotografering av sin cykel i det fina landskapet. Vi kom då ikapp honom istället och språkade lite snabbt innan an rullade vidare. Han hade startat med tåg & buss från Åre i morse och skulle cykla JT under dagen. Han påpekade att detta var en enkel led att cykla sett till underlag och liknande och jag försökte käcka till mig genom att påstå att det som väl mest var i vägen här var turister och vandrare. Han menade på att det finns gott om plats för alla och att det trots allt är bra att det kommer folk då den här bygden behöver varje skattekrona utifrån som den kan få. Han själv hade visserligen en ganska tydligt sydsvensk dialekt men kallade sig själv "deltidsbrandkåren" i trakterna så man får väl ge honom lite cred för att tänka på omgivningen och inte bara vara sommargäst.
