12 km vandring, 9:25-13:35
Sista etappen beskrivs av alla som enkel. Enligt vårt tempo hittills inklusive pauser skulle det innebära cirka 4h vandring och då vår buss till Duved inte gick förrän 18:00 hade vi ingen som helst brådska. Vi låg kvar länge i tältet och hörde folk runtomkring oss riva sina och göra sig iordning och när vi kravlade oss ut i morgonsolen var det bara vår närmsta granne kvar i det område vi låg. Ett skånskt par som kom sent dagen innan och som högbräkande refererade sitt tältresande till alla som var inom hörhåll. Vinden hade mojnat redan igår kväll ch under natten så myggen var ganska intresserade av havregrynsgröt men inom kort ökade vindstyrkan och det verkade som att vi faktiskt skulle ha tur med vädret även idag. SMHI hade förvarnat om en liten risk för 0,6 mm regn i Blåhammaren så lika bra att packa ihop och dra så vi slapp det skyfallet. Tält och linor var lika stabila idag så det var en fröjd att packa ner det för sista gången denna resa. Rutinen att packa ryggsäcken satt redan så strax före 9:30 satte vi den ena foten före den andra och påbörjade nedstigningen från fjällstationen. 
Det var verkligen lättvandrat. En kort knöl att ta sig över på de första hundratals meterna men sedan bredde kalfjäll och dalgången söder om Getryggen ut sig med milsvid sikt tack vare vädret. Men kunde se vandrare framför sig på leden som ett pärlband men också lika många som som slagit paus och bara satt och njöt av det fantastiska framför ögonen. Det var enstaka vad, det var spänger över våtmarker och det var torrstigar över hedar med lappjung vars klockor lyste ljusrosa utmed sidorna.
Det har inte varit ett överdådigt naturlig dessa dagar. På djurfronten hänger det säkert ihop med mängden människor som rör sig här hela tiden men vi har förutom renarna sett lite fågel i form av rödbena och fjällpiplärka. Ljungpiparen (som ju har en särskild plats i mitt fältishjärta) har ljudit sin vemodiga låt på hedarna och igår tyckte vi att vi hörde strandskata, me det kan väl ändå inte stämma, eller vad säger du, Åke? Vi har sett isranunkel och fjällsippa samt ett par orkidéer som får artbestämmas efter hemkomst eftersom jag korkat nog lämnat fjällfloran hemma. Så visst, lite grand, men inget överflöd av rariteter direkt.
När nedstigningen från fjället började på allvar passerade vi några smärre snölegor som smälte ner i en jokk. Denna höll oss sällskap hela vägen ner som granne till stigen och efter ett tag var det vår tur att stiga åt sidan och bara sätta oss, njuta av forsen och det kalla, goda vattnet och landskapet som badade i solsken. Vi kunde se Sylarnamassivet i fjärran igen och en del moln som samlade sig över det men vi var inte oroliga. 
Även på denna etapp fanns en raststuga med nödtelefon och dass halvvägs men då denna del var såpass kort var det för tidigt för lunch. Vi gick vidare och vadade oss över jokken innan leden tog av österut de sista sex kilometrarna. Nu var fjället verkligen slut och vi kom in i björkskog. Vinden avtog tydligt därinne och som ett brev på posten fick vi flygande sällskap istället. Som sagt tidigare, ingen fara då vi har bra myggmedel. (jag kan inte nog rekommendera US622, jag ser stadigt mygg mm som går in för landning men ångrar sig när de känner vad jag har på mig) Vi plockade upp kartan för att se var vi kunde förvänta oss lite vatten till lunch. Vi hade visserligen lite i flaska och lunga men utan vind blev man snabbt varm och det hade varit gott att ha det till den sista biten. Vi såg att det borde finnas ett ställe cirka tio minuter längre fram och mycket riktigt, när vi kom dit porlade det fint.
För att nu knyta ihop detta med det jag skrev om första dagen vill jag berätta om första dagen vill jag berätta att innan vi kom in i skogen mötte vi två tjejer i kanske 20-25-årsåldern. De hälsade på oss och frågade om vi visste hur långt det var till närmsta möjlighet för vatten där vi kom ifrån. Hade de haft en karta hade de vetat det eller kunnat kolla upp det. Hade de kanske hört att "i fjällen behöver man inte ha med sig vatten, man dricker ur bäckar överallt"? Det är ju i viss mån sant men det är inte heller ovanligt med sträckor utan tillgång på vatten. Nu var de inte i nöd, de ville bara hitta ett bra ställe för lunch så jag sa att vi vadat över en bred och fin jokk knappa två km bort. Jag fick känslan av att de tyckte det var långt. I denna terräng är det dock bara 20-30 minuter, max. Jag inbillade mig säkert men de kändes inte helt vana. Kanske hade de planerat sin vandring efter Google maps och bilder på Instagram, kanske är det bara jag som är en beskäftig gubbstrutt.
Vid vår bäck sökte vi så hög punkt som möjligt för att fånga upp lite vind. Vi festade med Skinnarmos Carbonara och njöt i skogen. Vi hade nu bara knappa tre kilometer kvar och försökte suga i oss så mycket av atmosfären vi kunde. Den sista delen genom skogen kallas av många för "Parken" och det är väl på grund av lummig eaten i kontrast till det karga man upplevt dittills. Det ska sägas att det finns gott om vandrare som går varvet åt andra hållet och alltså börjar med Parken. Det de vinner på det är givetvis att de får en lång nedförslöpa från Blåhammaren istället men jag skulle inte vilja gå uppför i det som vi idag gick nerför. Långt ifrån säker på att man tagit sig tid till att njuta lika mycket då. 
Inom kort såg vi så Storulvåns Fjällstation lite längre bort, innan vi visste ordet av var vi vid samma vägskäl som för två dagar sedan och lite backar och spänger senare svängde vi in framför byggnaden, ganska exakt fyra timmar efter start. Vi gratulerade oss själva till väl utförd vandring, tog ett snabbt avblaskande och därefter en fika och en pilsner i solen på den bakre verandan. 
Så vad säger vi om JT? För oss passade det perfekt i år. Vår semester är av olika anledningar uppstyckadså det fanns inte plats för några större äventyr, vare sig fysiskt eller planeringsmässigt. Vi hade dessutom redan flugit en del under året och ville undvika mer. Här kunde vi dock kombinera det "fria" med tältning och gasolkök med lite bekvämligheter i form av tex toalett och på en av kvällarna, restaurangmat. Inga överdådiga strapatser gör som sagt att i stort sett vem som helst med frisk fysik kan göra detta (vi har sett allt ifrån moderiktiga sneakers med ankellänk, via barfota eller enbent med protes, till gummistövlar eller Lundhagskängor). Kanske inte en "riktig" fjällvandring om man ska vara petig men en bra kombination av det bästa från flera världar. 
När vi gick upp kunde jag konstatera att alla linor och pinnar satt på sin plats. Vårt fina Hilleberg Nammatj EX hade gjort sitt jobb med den äran. Efter en stund kröp solen upp över fruntimmersklumpen och på Lottis sida blev det snabbt varmt i tältet. Lika bra att gå ut och medan Lotti tömde liggunderlag och packade sovsäckar började jag koka havregrynsgröt med blåbärssoppepulver. Vi var inte först ur tälten men långt ifrån sist. Folk kravlade ur sina kokonger och man hörde gasolkök brusa lite här och var. Himlen var blå och nästan molnfri och från söder blåste en kraftig vind. När klockan var vart i nio var vi redo att ge oss av och påbörjade den tre km långa nedstigningen till bron igen för att där vika av norrut över fjället. På vägen ner gick vi över ett antal små bäckar och i nästan var och en av dem stod en öring. Det fick mig att minnas när en ganska stor sådan hoppade över min fot vid ett vad på Kungsleden. Det är så häftigt att de lever i dessa miljöer. 
Blåhammarens Fjällstation ligger på 1086 möh och är med det Sveriges högst belägna dito. I stort sett alla beskrivningar av JT talar om den långa sega uppförslutan från Sylarnahållet de sista sex km av leden. Jag är inte vän av motlut så jag såg inte fram emot den, speciellt som det avslutade den längsta etappen på resan, 19 km. Det är givetvis individuella upplevelser allt detta men jag tycker ju att man hellre ska "varna" för stigningen till Sylarna, eller än mer den första biten efter bron, då man ska upp över krönet på det första fjället så att man ser Blåhammaren som en silhuettkuliss på toppen av fjället, vansinnigt långt bort och till synes onåbart. Den var brantare, klippigare och på det hela taget mer intensiv. Visst, de sista sex km var långa och bitvis sega, men i några långa stycken gick det plant på skrå så det fanns gott om tid för återhämtning. Mitt tips: var inte orolig för uppförsbacken till Blåhammaren! 
På vägen ner från Sylarna möttes vi av en herre på MTB som hälsade glatt, precis som alla andra . När vi sedan var på väg uppför efter bron kom han ikapp och körde om oss istället. Vi var vid det här laget ganska nära krönet och väl dör stannade han för en liten paus och fotografering av sin cykel i det fina landskapet. Vi kom då ikapp honom istället och språkade lite snabbt innan an rullade vidare. Han hade startat med tåg & buss från Åre i morse och skulle cykla JT under dagen. Han påpekade att detta var en enkel led att cykla sett till underlag och liknande och jag försökte käcka till mig genom att påstå att det som väl mest var i vägen här var turister och vandrare. Han menade på att det finns gott om plats för alla och att det trots allt är bra att det kommer folk då den här bygden behöver varje skattekrona utifrån som den kan få. Han själv hade visserligen en ganska tydligt sydsvensk dialekt men kallade sig själv "deltidsbrandkåren" i trakterna så man får väl ge honom lite cred för att tänka på omgivningen och inte bara vara sommargäst.
