Sista etappen beskrivs av alla som enkel. Enligt vårt tempo hittills inklusive pauser skulle det innebära cirka 4h vandring och då vår buss till Duved inte gick förrän 18:00 hade vi ingen som helst brådska. Vi låg kvar länge i tältet och hörde folk runtomkring oss riva sina och göra sig iordning och när vi kravlade oss ut i morgonsolen var det bara vår närmsta granne kvar i det område vi låg. Ett skånskt par som kom sent dagen innan och som högbräkande refererade sitt tältresande till alla som var inom hörhåll. Vinden hade mojnat redan igår kväll ch under natten så myggen var ganska intresserade av havregrynsgröt men inom kort ökade vindstyrkan och det verkade som att vi faktiskt skulle ha tur med vädret även idag. SMHI hade förvarnat om en liten risk för 0,6 mm regn i Blåhammaren så lika bra att packa ihop och dra så vi slapp det skyfallet. Tält och linor var lika stabila idag så det var en fröjd att packa ner det för sista gången denna resa. Rutinen att packa ryggsäcken satt redan så strax före 9:30 satte vi den ena foten före den andra och påbörjade nedstigningen från fjällstationen. Det var verkligen lättvandrat. En kort knöl att ta sig över på de första hundratals meterna men sedan bredde kalfjäll och dalgången söder om Getryggen ut sig med milsvid sikt tack vare vädret. Men kunde se vandrare framför sig på leden som ett pärlband men också lika många som som slagit paus och bara satt och njöt av det fantastiska framför ögonen. Det var enstaka vad, det var spänger över våtmarker och det var torrstigar över hedar med lappjung vars klockor lyste ljusrosa utmed sidorna.

Jag var med om något mycket märkligt inatt. Jag vaknade till ett par, tre gånger, ingen koll på vad klockan var, fullt medveten om att det inte blåste längre. Jag kunde se att tältduken fladdrade lite men jag hörde ingen vind. Forsen i jokken nedanför fjällstationen hörde jag dock tydligt. När natten led mot sitt slut och vi började vakna till vid 6:30 var det fullt blås igen och Lottis kommentar var "Fan vad det har blåst i natt!" Kan jag ha inbillat mig alltihop? Kan hjärnan liksom ha filtrerat bort ljudet av blåsten för att ge mig ro att sova? Jo visst, jag hade öronproppar, men jag hörde ju som sagt forsen, och den låg längre bort än byarna som högg i vår tältduk. När vi gick upp kunde jag konstatera att alla linor och pinnar satt på sin plats. Vårt fina Hilleberg Nammatj EX hade gjort sitt jobb med den äran. Efter en stund kröp solen upp över fruntimmersklumpen och på Lottis sida blev det snabbt varmt i tältet. Lika bra att gå ut och medan Lotti tömde liggunderlag och packade sovsäckar började jag koka havregrynsgröt med blåbärssoppepulver. Vi var inte först ur tälten men långt ifrån sist. Folk kravlade ur sina kokonger och man hörde gasolkök brusa lite här och var. Himlen var blå och nästan molnfri och från söder blåste en kraftig vind. När klockan var vart i nio var vi redo att ge oss av och påbörjade den tre km långa nedstigningen till bron igen för att där vika av norrut över fjället. På vägen ner gick vi över ett antal små bäckar och i nästan var och en av dem stod en öring. Det fick mig att minnas när en ganska stor sådan hoppade över min fot vid ett vad på Kungsleden. Det är så häftigt att de lever i dessa miljöer. Blåhammarens Fjällstation ligger på 1086 möh och är med det Sveriges högst belägna dito. I stort sett alla beskrivningar av JT talar om den långa sega uppförslutan från Sylarnahållet de sista sex km av leden. Jag är inte vän av motlut så jag såg inte fram emot den, speciellt som det avslutade den längsta etappen på resan, 19 km. Det är givetvis individuella upplevelser allt detta men jag tycker ju att man hellre ska "varna" för stigningen till Sylarna, eller än mer den första biten efter bron, då man ska upp över krönet på det första fjället så att man ser Blåhammaren som en silhuettkuliss på toppen av fjället, vansinnigt långt bort och till synes onåbart. Den var brantare, klippigare och på det hela taget mer intensiv. Visst, de sista sex km var långa och bitvis sega, men i några långa stycken gick det plant på skrå så det fanns gott om tid för återhämtning. Mitt tips: var inte orolig för uppförsbacken till Blåhammaren! På vägen ner från Sylarna möttes vi av en herre på MTB som hälsade glatt, precis som alla andra . När vi sedan var på väg uppför efter bron kom han ikapp och körde om oss istället. Vi var vid det här laget ganska nära krönet och väl dör stannade han för en liten paus och fotografering av sin cykel i det fina landskapet. Vi kom då ikapp honom istället och språkade lite snabbt innan an rullade vidare. Han hade startat med tåg & buss från Åre i morse och skulle cykla JT under dagen. Han påpekade att detta var en enkel led att cykla sett till underlag och liknande och jag försökte käcka till mig genom att påstå att det som väl mest var i vägen här var turister och vandrare. Han menade på att det finns gott om plats för alla och att det trots allt är bra att det kommer folk då den här bygden behöver varje skattekrona utifrån som den kan få. Han själv hade visserligen en ganska tydligt sydsvensk dialekt men kallade sig själv "deltidsbrandkåren" i trakterna så man får väl ge honom lite cred för att tänka på omgivningen och inte bara vara sommargäst.

Jämtlandstriangeln (JT) är populär. Dels eftersom den är lättvandrad, du behöver egentligen bara god grundkondition så klarar du den. Dels eftersom den år mellan tre fjällstationen, inte stugor, och det innebär att du kan boka boende och middag såväl som lunchpaket att ha med dig ut på fjället. Det enda du behöver är alltså en liten dagsäck och en kåsa, möjligen ombyte. De tre stationerna fullbokad snabbt och STF marknadsför vandringen hårt. Av denna anledning var jag lite förvånad över bristen på kängor och ryggsäckar på nattåget till Duved när vi klev på i Skövde. Det fanns några få men jämfört med när vi åkte till Kiruna Fjällräven Classic 2015 var de ingenting. Till och med när jag året efter åkte till Abisko för att gå till Hemavan var det fler vandrare på väg. Kungsleden verkar fortsatt dra fler folk helt enkelt.

9:05 - 12:10