Skrivandes detta är det mindre än två månader kvar till avfärd och det börjar bli dags att ta tag i detaljer, samla ihop allt som ska packas, proviantera det sista och förbereda depåer. Planerandet och förberedandet är tveklöst väldigt roligt men jag får ju inte missa det detta i grund och botten handlar om så första helgen i juni var det läge för ännu en träning med ryggsäcken på. Nu skulle även tält och liggunderlag provas på i fält och inte bara i trädgården och på vardagsrumsgolvet. Det blev Bohusleden som föll mig på läppen denna gång och etapperna 8, 9 och nästan hela 10. Enligt deras egna kartor 7,5 + 11,5 + 13,5 km, enligt mina egna mätningar i Movescount 8,1 + 12 + 14,4. Planen var att övernatta i slutet av etapp 9 och att avvika från etapp 10 närmare hemmet. Det hade varit rejält varmt de senaste dagarna men lugnat sig lite inför helgen, tveklöst dock skulle det bli svettigt. Lotti skulle på spahelg i Varberg så det passade bra att hon släppte av mig och min ryggsäck utanför Diseröd innan hon försvann i ett dammoln och jag tog de första kliven in i Svartedalens Naturreservat.

Jag hade packat min nya 40-liters Lundhags Dovre med det jag tyckte jag behövde. En kort tur så jag kunde lyxa till det lite med lite extra mat, tyngre snacks och "för säkerhets skull"-prylar. Tält och sovsäck tog givetvis mest plats men man blir lätt bortskämd med en större säck, inte bara sett till utrymme. Även smådetaljer som remmar, extrautrymmen och finjusteringsmöjligheter är mer begränsade på en liten säck. Nå, cirka 14 kg blev det varav dryga kilo två var vatten i Osprey vätskesystem och flaska vid sidan om.

Etappen som sådan är väldigt fin men också ganska rejält kuperad. Det blev jag varse direkt då det blev en brant stigning upp mot ett hygge bara ett tiotal meter efter start. Gott att få igång flåset ordentligt och det hade blivit en sen (och inte torrlagd) kväll dagen innan så lite fysisk aktivitet var vad kroppen behövde. Att traska genom fin mossig gammelskog med solen strilande ner mellan granstammarna så att allt blir sådär solvarmt grönt är inte det sämsta. Då och då dök en liten sjö eller tjärn upp vid sidan av leden och efter någon timma tog jag min första paus vid Stora Sörsjön. Lite snacks och test av mitt nya Joby-stativ till kameran innan det blev dags att kliva vidare bland klippblock, gamla backstugor och granbarr.

Kartan jag hade med var den som tillhandahålls gratis på Bohusledens hemsida, en grovhuggen pdf. Det finns bättre och mer såväl detaljerade som informativa kartor att köpa, men då det handlade om två dagar och en tydligt uppmärkt led såg jag inte direkt behovet för det just denna gång. Det gjorde att man inte alltid hade uppskattat hur långt ifrån ett etappmål man var och när då och då en tydlig milstolpe dök upp kunde man bli överraskad åt båda håll. Jag trodde till exempel att jag skulle vara närmre Bottenstugan än jag var när magen började kurra efter lite lunch. Kanske berodde det på riktigt branta partier där man på vissa ställen till och med byggt trappor för att över huvud taget möjliggöra passage men jag fortsatte ändå tills jag kom fram. Det kan ju vara något att dra lärdom av i fjällen, att stanna när hungern sätter in, inte vid specifika mål. Det blir nog lättare, då tidsspannet är större, men att lära sig att lyssna på kroppen blir viktigt.

Vid Bottenstugan (där etapp 8 tar slut) var det tydligen familjedag med någon scoutkår så det vimlade av ungar och deras föräldrar medan jag tog av mig kängorna och vispade ihop en liten fruktsoppa och en kopp kaffe på mitt Primuskök. Jag satt väl någon timma innan jag fyllde på mina vattenflaskor i gårdsbrunnen och gav mig av igen. Det hade gått åt mer vatten än jag trodde och jag började fundera på fortsättningen. Jag har inte en speciellt känslig mage, men jag ville ju inte ta vatten ur vilken tjärn som helst heller. Det är ju inte glaciärvatten direkt och på en del sjöar kunde man tydligt se att vattenståndet var lägre än normalt. Min hjärna kalkylerade dock att jag skulle klara mig till kvällen då jag kunde koka vatten för nästa dags strapats.

Efter en dryg timma denna gång var det dags för nästa rast, även detta vid en sjö, Härsvatten. På andra sidan sjön badade och tjoade ett gäng ystra ungdomar som studentikost betedde sig såsom ungdomar gör i början av såväl sommaren som livet. Norrut, i mitten av sjön på dess östra sida och på en lite avsides udde dök ett par upp, gissningsvis för att på så sätt få lite avskildhet på sin badtur. Jag kunde inte ha mer rätt... När jag gick vidare längs med västsidan kunde jag genom lövverket se att det inte bara var bada de ville göra avskilt. Man kan väl säga som så att de såg till att få en helt egen naturupplevelse där på klipporna, bara de två. Trodde de...

Längst i norr tornade sig en klippvägg upp och i skogen gick leden rakt upp på den. Såpass brant så att man till och med satt ut rep för att hjälpa vandrare åt båda hållen. Det var flåsigt så det räckte, men andnöd och svettig panna var ett enkelt pris att betala för den belöning som gavs väl uppe på sagda topp.

Etapp 9 är minst lika vacker och varierande som 8:an, men den är jobbigare. Här är inga omvägar runt branter, det går upp och ner hela tiden och underlaget är sten, rötter och utlagda stockar/stammar. På hela sträckan finns lite spänger här och var men också många ställen där andra vandrare helt enkelt lagt ut grova grenar och liknande över sumpiga kärriga passager. Med tanke på värmen som hade varit finns det anledning att tro att det väldigt sällan torkar upp här någonsin så bra på fötterna är väldigt viktigt. Mot slutet av etappen kom leden ut på en väg. Inte en riktig väg men inte heller en skogsväg. Det var lös sand och grus, nästan som att gå på en sandstrand och det dammade rejält. Vägen såg "ny" ut och bristen på tydlig markering av leden är väl också ett exempel på det. Nu är det ju inte svårt att följa en väg, men det hade varit sträckor på väg tidigare med plötsliga pilar in i skogen igen så när man inte sett en orange prick på ett tag började man ju fundera på om man missat något sådant.

När jag kom fram till min tänkta rastplats vid Stora Hästevatten hade jag nästan avverkat 20 km och klockan var strax efter 19:00. Här fanns en "fast" lägereldsplats och till och med ett par soptunnor. Jag satte mig vid sjön, fräste upp lite korv, blandade i ravioli och parmesan och njöt av ensamheten i naturen. Började fundera på om det fanns en risk att sommarystra ungdomar skulle komma till platsen för att partaja men insåg att det var inget jag kunde göra något åt. Jag tvättade fötterna i sjön, satte upp tältet och packade ihop inför natten. Liggunderlaget från Exped blåstes upp med hjälp av påsen men av någon anledning fick jag för mig att lägga det med huvudändan åt vänster sett från öppningen. Det har ju ingen principiell betydelse som sådant, men då det är den högra delen som öppnas blir helt enkelt i- och urklivande lite mer bökigt så som jag gjorde det. Man lär sig hela tiden.

Det hade svalnat något, men var fortfarande varmt. Jag la mig ovanpå sovsäcken fullt påklädd men tog snart av mig det ena efter det andra. Svetten dröp och att krypa in i säcken var inte att tänka på. Fåglarna tjattrade, asplöven rasslade, änderna flaxade. Jag började väl tänka att jag nog inte kommer att somna strax innan jag gjorde det. Ljuset dröjde sig kvar till cirka 23, djurlivet tystnade och rätt som det var insåg jag att det var lite svalt och jag kröp ner i säcken. Ingen ska påstå att jag hade en ostörd sömn den natten men när det som störde mest var storlommen som tjöt över sjön eller nattskärran som knarrande ekade i natten kan jag inte klaga. Inte heller det tassande och nosande djur under småtimmarna (räv?) som passerade utanför tältduken hamnar på minussidan måste jag säga, även om jag erkänner att jag började fundera på om jag verkligen packat ner maten ordentligt...

Det blir ju sällan sovmorgon i tält. Jag avsåg att få i mig frukost och traska på men då solen inte riktigt kom åt där jag hade mitt läger var knotten de enda som fick i sig något på morgonen. Jag bestämde mig för att packa ihop och äta morgonmålet efter en stunds vandring istället. Jag blev snabbt varm och i kombination med mina redan svettiga kläder hjälpte inget myggmedel i världen. Jag var ett veritabelt smörgåsbord så till slut stod jag där i min regnjacka (en av de onödiga sakerna jag packat ner) med huvan tätt åtsnörad och fällde tält och packade ryggsäck. Jag blev inte mindre svettig av det... Runt 07:00 var jag på väg igen.

Jag hade trott att gårdagens kuperade terräng skulle göra benen rastlösa under natten, något ni kan läsa om här i min roman om Fjällräven Classic (halvägs ner på sidan, direkt efter bildsjoket). Likaså kan man tycka att benen skulle vara lite svårstartade på morgonen dagen efter men båda dessa farhågor kom på skam. Jag kände inget under natten och visst var man lite seg på morgonen men inte alls i förhållande till föregående dags ansträngning. Jag kan bara konstatera att det idoga konsekventa tränande på gym av ben och bål har gett resultat. Visst var det jobbigt när man gick där i branterna, men benen tog aldrig slut, ett riktigt gott kvitto.

Efter cirka fem kilometer blev det frukost vid Västersjön. Sjön är en dricksvattentäkt, men intill den vassiga stranden står ändå vattnet lite still så det blev allt att fylla på flaskan och stoppa i en reningstablett, något jag även gjort igår kväll och i morse eftersom törsten var stor. Primus fram och gröt på kok. Denna gång tände inte köket på första klicket, men det var väl inte något konstigt, eller? Testade ett tips jag hört om i podcasten Färd om att ha blåbärssoppepulver i gröten för att få en krämigare konsistens och därmed slippa jobba med mjölkpulver. Jag gjorde nog inte rätt eftersom det blev stabbigt och inte vidare krämigt. Mer vatten, gärna sötat pulver nästa gång och att inte glömma att salta gröten är nog bra tips, jag får prova mig fram. Så var det dags för morgonkaffe och nu tände inte brännaren alls. Jag höll på länge, men icke. Köket är använt max fem gånger, det här var inte bra reklam för Primus. Som tur var hade jag mitt tändstål med mig, så jag fick mitt kaffe, men det där var inte bra. Inte alls.

Etapp 10 har väldigt lite av det de båda tidigare etapperna kan skryta med. Här är det mycket mera vandring på väg, det är kalhyggen och sumpmarker och ansträngande även mentalt, just eftersom det inte finns speciellt mycket visuellt att hämta krafter från. Det finns, men den övergripande känslan är att det är tråkigare helt enkelt. Nu hade jag ju redan gått en halvmil före första paus så jag siktade på nästa efter någon timma till eller så. Det skulle finnas ett vindskydd som jag tänkte kunde bli bra men som jag påpekade tidigare var kartan inte tillräckligt detaljerad för att ge en bra bild av hur långt det var dit. Detta resulterade i att stinten efter frukost blev lite för lång. Kombinerat med topografin var det inte helt klokt. Jag hittade till slut vindskyddet, för tillfället ockuperat av fyra tyskar som tydligen hade övernattat där och nu höll på att packa ihop för att ge sig av. Klockan var nu 11:30 och då jag varit igång sedan tidigt kändes det lite märkligt att vänta tills det är som varmast innan man ger sig iväg. Jag satt kvar en stund efter att de gått, speciellt som de gick norrut även de, ville inte riskera att komma ikapp dem.

Min tidplan var nu lite på sniskan och jag bestämde mig för att efter pausen ta mig hem och helt enkelt ta lunchen hemma. Planen var att vika av från Bohusleden efter att ha passerat St Gunnarsvattnet och ta mig medelst grusvägar hem till Lilla Edet. Det visade sig inte bli så lätt. Där jag skulle ta av var mitt i ett kalhygge vilket gjorde den mindre skogsstigen jag letade efter svår att hitta. Innan jag visste ordet av hade jag kommit lite för långt norröver och var ute på grusväg och för långt gången för att vända om. Detta resulterade i sin tur att jag fick gå de sista sex km på asfalterad landsväg under gassande sol. Asfalten blödde och jag kände hur staven klibbade fast på sina ställen. Fötterna brände, jag tog en paus i skuggan men när jag kom hem var sulorna inte glada på mig. Det var som eldar i mina kängor och att sänka ner fötterna i ett kallt fotbad kan ha varit den bästa känslan på denna sida julafton.

På det hela taget är jag dock väldigt nöjd med dessa två dagar. Utrustningen fungerade som tänkt, (bortsett från köket då som sedermera lämnats in på Naturkompaniet som skickat iväg det och reparerat det, återstår att se om det håller fortsatt) kroppen höll med bravur och känslan av att vara ute ensam och trava infann sig snabbt och gav ett kontemplativt lugn som är svårslaget. Riktigt skönt och sommarens vandring har aldrig känts mer rätt.

Om du är intresserad av detaljer och siffror kan du här se info om första respektive andra dagen.

Jag filmade 85 minuter men har här komprimerat det till cirka 13: