Idag på morgonen drabbade en stor lavin berget Mount Maudit, som är andra berget påväg mot Mount Blanc via Tre topps leden (Mount Blanc du Tacul - Mount Maudit - Mount Blanc). 6 uppges döda, 8 skadade och 3 saknas fortfarande. Mount Blanc behåller där med sitt rykte om det dödligaste berget i världen.

Våran tur gick via den traditionella Gouter leden. Vid Tete Rousse hyttan på 3167 meter tvingades Omar återvända ner till Chamonix p.g.a. misstänkt höjdsjuka. Han återhämtade sig inte väl trotts två nätter på höjden. Jag och Julius fortsatte sedan upp längs väggen till Gouter hyttan (3817 meter). Leden innehåller lite scrambel terräng, som på sina håll är väldigt exponerad. Inga svårigheter och på dom svåraste platserna fanns det Via Ferrata.

Grand Coular, som är beryktad som en bowlingbana för siina stenras var inga problem varken upp eller ner. Det jobbigaste med leden var att ha den tunga ryggsäcken, som medförde vissa koordinationsproblem på vägen ner.

I tisdags natt påbörjade vi våran topptur mot Mount Blanc (4810 meter). Vi satte av vid 03:30 och vi hade förvarnats om kraftiga vindar. Dom första stegen kändes helt galna. Det yrde is och snö upp i ansiktet, som var likt en piska. Här hade googels behövts, men dom ligger hemma i lådan! Att ta på sig solglasögonen mitt i natten kändes väldigt långt borta.

Sen gälde det att bara komma in i rytmen, att hela tiden sätta det ena steget framför det andra. Någon gång måste man ju komma fram då. Väl uppe på Dome du Gouter tilltog vindarna ännu hårdare. Det var riktigt svårt att bara hålla sig på bena, samtidigt som en enorm vy beskådades, med soluppgång över Mount Blanc och molnen under, som små bomullstussar.

Vid Vallothyttan (4370 meter) valde vi att avbryta våran topptur. Man kommer i ett läge där man bara stångas mot vinden, tittar ner i backen och bara försöker överleva varje steg framåt. Då är det inte längre en upplevelse utan en pina som bara ska leda till att man bockar av en topp. Det var det inte värt, när jag också hade med mig min 17 åriga vän på sin första höghöjds tur. Jag hade bestigit toppen två år tidigare så den var aldrig viktigast denna gången.

Vi fick i alla fall en vacker tur så länge den varade och Julius fick en trevlig introdution till alpina turer. Vi återvände med glatt och sjungande humör och fortsatte i raskt tempo ner till Chamonix. Idag fortsätter vi till Zermatt för fortsatta äventyr och med förhoppningar om en topptur.

Ha det gött!