Dag 1 (2021-08-08) – Låktatjåkka till Björkliden, med en liten omväg
16.35 är klockan när tåget stannar vid Låktatjåkka station. Plattformen är kort och konduktören har noggrant informerat oss vilken vagn och vilken dörr vi ska gå ut genom för att träffa rätt när vi stiger av. Vi lämnade Umeå strax efter 07 i morse och förutom under ett kortare byte i Boden har vi inte kunnat sträcka på benen förrän nu. Det ska bli skönt att börja gå. Planen är att vi först och främst ta oss upp till Trollsjön. När jag säger vi syftar jag på brorsan, Gafnes och mig själv. Därifrån ska vi vika av i sydöstlig riktning upp för Geargečorru, vidare sydöst för att hamna på den lämpliga färdvägen norr om Goublačorru och följa denna väg till Låktatjåkkastugan för att sedan vandra markerad led vidare ned till Björkliden. Vad i hela friden ska vi göra i Björkliden? Varför inte sova i Låktatjåkkastugan? Det är en fråga som man är berättigad att ställa och svaret är att det hela baserar sig på ett misstag. Vid bokningen av sovplatser i fjällstugor i fjällstationer inför årets vandring har jag, på något underligt sätt, lyckats boka en natt i Björkliden istället för i Låktatjåkka fjällstation. 9 kilometer extra. Det kanske inte låter så farligt, men med facit i hand var det värre än det låter.
Nåväl. Vi kliver av tåget och stannar en kort stund för att rumstera om i packningen. Sedan går vi. Det är moln på himlen, men här och var skymtar man en blå fläck. Temperaturen är kring 12 grader. Då klockan är så pass mycket går vi söderut i stort sett ensamma. Vi möter många dagstursvandrare på väg ned från Rissajaure och man försåt att det är ett populärt mål. Halvvägs får vi stanna och ta av en hel del kläder, det blir varmt i den uppförsbacke som den knappt 5 kilometer långa leden mellan Låktatjåkka järnvägsstation och Trollsjön utgör. När vi kommer upp på lite högre höjd börjar det blåsa rätt ordentligt och när Trollsjön ligger framför oss efter ackurat en timme får vi inte beskåda den blanka spegel som vi sett på bilder från andra som besökt sjön. Det går vågor och badlusten rinner snabbt i väg, speciellt som det sitter folk på klipporna runt norra sidan av sjön och jag personligen inte har mycket till övers för publikt nakenbad.
Vi går i stället vidare upp för Geargečorrus västsida. Det är inte alls så brant som många diskussionstrådar på olika delar av internet har förmedlat och marken är bevuxen av gräs och mossa. En mer eller mindre tydlig stig finns ofta och det går snabbt att ta sig upp. Efter 45 minuter har vi kommit upp en bra bit och ser samtidigt hur molnen i sydöst byggs på samtidigt som de första regndropparna träffar våra svettiga pannor. Vi stannar och regnkläder åker på. Det börjar blåsa.
Väl uppe på Geargečorrus topp på 1419 meter över havet blåser det så hårt att det är svårt att stå upprätt i byarna. Vi söker skydd och kollar in vår karta. Tar ut en kurs och finner snart några rösen som berättar för oss att vi är på den västligaste av de rekommenderade färdlederna mellan Kårsavagge och Låktatjåkka fjällstation. Någon kilometer senare går vi i en tjock vit dimma. Det blåser inte lika mycket som för en kvart sedan men sikten är maximalt 100 meter.
Vi kommer ned till de två sjöarna öster om bergstoppen 1391, går mellan dem och följer den norra sjöns östra kant. Dåligt val. På vägen ned i dalen som sjöarna ligger i har vi gått över ett eller ett par snöpartier som känts bra, men här nere i dalen täcks den tänkta färdvägen av ytterligare snöpartier. De är ruttna och trots att vi ser en del spår på dem vågar vi inte beträda dem då risken för ofrivilliga bad känns överhängande. I stället tar vi oss mödosamt upp för de klippiga partier som reser sig vid sjöns östra sida. I regnet, blåsten och dimman känns det inte helt tryggt, men vi kommer efter ett tag upp på en höjd där marken planar ut något. När dimman momentant lättar ser vi ned norr om den nordligare av de två sjöarna och konstaterar att det även här ligger ett parti med snö som ser rätt rutten ut. Vi följer istället Bajip Gohpáčochkkas västra utlöpare tills snön tar slut och viker av västerut ned på leden igen. Här är leden tydligt upptrampad och den sista biten fram till Louktatjåkka fjällstation går snabbt.
Klockan 21.15 står vi framför stationen. Det blåser hårt igen, det regnar och det är kallt. Inne i stationen lyser det varmt. Man kan inte annat än att säga att man längtar in. Men vi har 9 kilometer kvar, och om en timme går solen ned och mörkret kommer börja smyga sig på. Vi tittar på varandra och jag börjar skratta. Brorsan frågar om jag tror att vi kommer träffa någon på väg ned mot Björkliden. Jag säger att det skulle förvåna mig mycket. Vi börjar gå. Tur att leden är bred och väl markerad för sikten krymper snart ned till maximalt 50 meter. Det regnar på tvären nu och regnjackans luva smattrar så hårt i vinden att jag får värk i öronen. Jag vill komma fram till Björkliden snabbt och driver på brorsan och Gafnes så hårt jag vågar. Det är trots allt viktigare att alla kommer ned i ett stycke än att det går snabbt, så lite tvingas vi hålla tillbaka. Men när stigen blir tillräckligt bra, vilket den ganska ofta blir, springer vi faktiskt partier. Efter 3 kilometer rundar vi ett stenblock och ser plötsligt två pojkar på kanske 6 och 9 år sitta och kura ihop sig som skydd för vinden och regnet. Jag förstår ingenting förrän jag ser mamman och pappan som håller på att slå upp ett tält. Vi hejar, de ser inte allt för glada ut. Jag hinner se att deutrustat sig med ett Hillebergtält, kanske ett Keron, och tänker att de trots allt säkerligen kommer sova gott så snart tältet står upp.
Förvånade av mötet fortsätter vi nordöst. Klockan 22.45 börjar det bli mörkt. Vi ser en skylt som talar om att vi har 4 kilometer kvar. Vi tar en kort kisspaus och i ett förvirrat ögonblick efter pausen är vi oeniga om vilket håll vi kom från i dimman. Kompassen måste enligt brorsan fram. Den visar att jag hade rätt. Vi fortsätter de sista kilometrarna i allt mörkare toner (både ljusmässigt och humörmässigt) och når slutligen vårt hotell i Björkliden klockan 23.40. Med över 25 kilometer och 1300 höjdmeter i benen under en eftermiddag och kväll, varav 19 i regn och blåst är det inte konstigt att vi alla dimper ned i våra sängar och sover gott efter en varm dusch och efter att all utrustning och alla kläder hängts upp på tork.
Tryck på respektive bild för att få upp en bildbeskrivning!
Vid Låktatjåkkastugan "ska" det vara dimmigt. Det är nog därför våfflorna smakar så ljuvligt. :-)
Nu vet inte jag något speciellt om just Låktatjåkko fjällstation, men andra fjällstationer och stugor måste erbjuda alla som vill sova någon typ av plats vid dåligt väder.
Kul och personligt skrivet.
Tack!