Dag 3 (2021-08-10) – Vidare mot Alesjaure

Solen skiner över Kårsavagge denna morgon. Det är 8 grader ute och daggen ligger tät i undervegetationen. Efter frukostgröt och städning går jag ut och sätter mig på trappan utanför stugan. Stugvärden kommer förbi och undrar varthän det bär av. Vi säger att vi planerar att gå över Boazočohkka till Abiskojaure och sedan Kungsleden vidare till Alesjaure för övernattning. Detta innebär att vi måste vada över forsen mellan Bajiumus Gorsajávri och Gaskkamus Gorsajávri. Stugvärden berättar att forsen antingen går att vada lite högre upp där den förvisso ska nå upp till knäna, men endast är 10 meter bred, eller så kan man ta sig över torrskodd lite längre ned genom att hoppa på stenar. Det senare alternativet tar betydligt lägre tid. Vi säger oss inte vara rädda för att bli blöta om fossingarna, slänger upp säckarna på ryggen och tar sikte på utpekat vadningsställe.

Vattnet är kallt och snabbt strömmande. Jag går först. Det djupnar till allt eftersom, och när det är 2 meter kvar till torra land strömmar vattnet mycket kraftigt medan det når en bra bit upp på vaderna. Jag ser att det finns en djupränna mellan mig och andra sidan, känner med staven efter botten. Bedömer att vattnet kommer nå mig någon decimeter ovan knähöjd, och då är jag ändå inte kortast i gänget. Vänder om, språkar med Brorsan och Gafnes och går sedn några meter längre ned och försöker igen med samma resultat. Efter tredje försöket är jag vansinnigt kall och fötterna skriker efter nåd. Hittar turligt nog en sten ovan vattenytan och ställer mig på den. Vi har alla tre respekt för detta kraftigt strömmande vatten och bestämmer oss efter en snabb överläggning för att inte chansa, utan ger upp vårt försök och vadar över vattenströmmen där den är som bredast, 100 meter nedströms.

Väl på södra stranden stampar vi bestämt vattnet ur skorna och börjar följa stigen upp för Boazočohkkas norra sluttning. Efter en halvtimme går vi in bland fluffiga, snabbt förbiblåsande moln. Dessa gör vyn över Kårsavagge och Latnjačorru bakom oss stundom magisk. Det är mestadels lättvandrat, även om det terrängen inte direkt är plan. Vi stannar för en chokladpaus ett hundratal meter från passet mellan Boazočohkka och toppen 1150. Det är vindstilla och här ger molnen världen en lite dyster karaktär.

På andra sidan passet kommer vi ned i en grön sänka. Molntäcket har lättat något och plötslig uppenbarar sig en stor renhjord framför oss. Det måste vara den största jag någonsin sett i fjällen, med ett par hundra djur. Den vidare nedfärden mot Abiskojaure går som på räls. Stigen är oftast tydlig och terrängen är lättvandrad. Slutligen kommer vi in i en relativt tät björkskog, når Ábeskojávris sydvästra strand och snart är vi framme vid stugorna.

Här tar vi en kortare paus och äter osaltade cashewnötter med ölkorv. Ja, inte Gafnes förstås, hon är vegan. Fjällstugområdet är stort, det största jag hittills sett. Det känns något opersonligt med de stora röda fräscha stugorna och deras relativa glans.

Här blir vi inte kvar länge, utan efter ett snabbt klädombyte går vi vidare mot Alesjaure. Solen har börjat skina och det är varmt. Kungsleden är bred som en aveny och till stor del spångbelagd söder om Ábeskojávri. Det går snabbt att ta sig fram. Lite för snabbt visar det sig. Vi kommer till ett kraftigt forsande vattendrag. Underligt att det saknas broar, tycker vi, det är ju ändå Kungsleden. Vi vadar över för att snart ånyo mötas av strömmande vatten. Ett till vad och sedan ytterligare ett. När vi är över på andra sidan vill brorsan ta upp kartan, för att se att vi är rätt. Jag suckar - såklart att vi inte kan gå fel på Kungsleden. Vid kartbeskådning visar det sig dock att vi mot alla odds har lyckats gå fel. Vi har följt vinterleden söderut i stället för sommarleden. För att komma tillbaka till sommarleden får vi snedda upp längs en liten stig som löper genom tät skog på Gárddenvárris norra utlöpare. En halvtimme senare är vi på rätt väg igen. Det blir en kortare lunchpaus med frystorkat, kort för att myggor och andra flygfän plågar oss till vansinne, innan vi åter börjar traska.

Kungsleden är mer eller mindre platt från östra sidan om Gárddenvárri ända ned till Alesjaurestugorna. Solen strålar och vi blir tvungna att gå utan tröja i värmen. Vi möter många och går om några få. Áhpparjávris dalgång bjuder på vackra vyer, liksom Alisvággi och Alisjávri med sitt turkosa vatten. En bit innan båtlänningen i norra Alisjávri får vi första skymten av Alesjaurestugorna. Måste vara någon typ av rekord för längsta avståndet man kan se en fjällstuga från i fjällvärden. Under färden söderut dyker de då och då upp, gäckande, närmare och närmare för var gång.

Vi är framme vid stugorna strax efter klockan sex. Jag som tyckte Abiskojaurestugorna var stora häpnar över Alesjaures stugområde ännu större omfattning. 78 bäddar får vi höra att de har av en av stugvärdarna. Jag ska dock inte sova här, utan i mitt Enan. Vi kommer överens om att ses vid 19-tiden för att tillsammans laga middag utomhus.

Jag går ett par hundra meter väster om stugorna och hittar en trevlig tältplats. Tältet är en fröjd att sätta upp och när luftmadrassen och sovsäcken är på plats vill jag bara sova. Samtidigt är jag hungrig och går därför bort till vår mötesplats klockan sju. Det blir ytterligare en omgång frystorkat innan vi undersöker stugbutikens sortiment. Här köps det chokladdoppade Bragokex och mjölkchoklad. Sedan går vi en kvällspromenad. I stillheten som råder är det svårt att inte få panik av alla mygg och andra fän och promenaden blir inte lång. Vi säger god natt och går sedan skilda vägar. Jag lägger mig i tältet och lyssnar på ljudbok. Man kan tycka att man borde somna direkt efter en vandringsdag på knappt 32 km och 1000 höjdmeter, men det tar ett tag innan sömnen kommer och den blir inte så god som jag hade kunnat hoppas - det verkar som att jag måste träna mer på att sova i tält.

Tryck på bilderna för att få upp en förklarande bildtext!